Mäktigt vikingaepos om brytningstider
Det är ett mäktigt vikingaepos, "Ormkvinnans barn".Den omfattande, gemensamma satsningen av Länsteatern och hembygdsföreningen att med den nyröjda idyllen Närsaker vid Närsåns mynning i Lausviken som spelplats bygga upp en handling förlagd till vikingatid fungerar. Det har skapats en föreställning som rymmer allt från ond, bråd död till närrevyitiska replikskiften. Premiär var det på torsdagskvällen.
Huvudhandlingen tilldrar sig i brytningstiden för asatron och skildrar konflikten mellan två släkter, den ena ledd av Audun på Närsaker, den andra av Kolbein på Uggarde. På Närsaker tillber man Moder Jord medan granngården ännu ansluter sig till asatron med Tor som företrädare och bloten i centrum.
Gunlaugs (dotter till Audun) man Öivind återvänder inte efter en handelsfärd och gården står utan arvinge. När ett skepp förliser utanför kusten tar Gunlaug hand om en av männen som kastats överbord för att blidka vädergudarna. Denne, Ingolf, är en runristande skåning som ifrågasätter etablerade företeelser som exempelvis reglerna i varpa. Inte oväntat uppstår en kärlek med komplikationer.
Handlingen tar en ny vändning när ett skepp med en oväntad resenär anländer. Det som tycktes så gott övergår i fiendskap och sorg.
Regissören Örjan Herlitz har haft ett rejält gäng att tygla, från vant teaterfolk till figurantträlbarn. Han har lyckats superbt. Spelet tappar sällan i tempo, går det ner i varv är det tillfälligt. Gården Närsaker är navet som händelserna snurrar omkring. Enskilda scener är av mycket hög klass. Som första aktens komiskt smidiga avväpning av Uggarde-kvartetten. Den som har tyngst beväpning behöver inte nödvändigt avgå med segern.
Entréerna och sortierna är många åt olika håll men de känns för det mesta naturliga.
Vikingareplikskeppet Krampmacken hade man dock väntat sig mer av. Nu glider det bara stolt förbi en gång medan dess huvudpassagerare kommer marscherande till fots.
Skådespelarna är en blandning av helproffs, halvproffs och amatörer, 40-talet ingår i ensemblen. Ingrid Wahlgren som Audun har föreställningens definitiva huvudroll. Att det är hon som styr gården råder det aldrig någon tvekan om. Hon agerar med pondus, i någon scen lite stelt men det lossnar säkert efter några föreställningar.
Hanna Samuelssons Gunlaug är spelets positiva överraskning. Hon är ofta på scenen och hennes agerande känns hela tiden trovärdigt trots att hon måste agera ett flertal svåra känslolägen.
Ugggardegängets ledare Kolbein gestaltas övertygande av Bengt-Åke Rundquist till en man som inte ser den pågående tidsutvecklingen med blida ögon. Han håller sig till gamla invanda ritualer och är därmed en hopplös förlorare.
Lennart Bäcks Ingolf har ett otacksamt utgångsläge i och med att han måste framsäga sina repliker med sydsvenskt idiom och det verkar inte som det är riktigt bekvämt.
Evert Janssons Grill fungerar dels som sammanlänkande berättare dels som kuf. Och hans roll är här emellanåt tämligen lik hans revygubbar som när han tjuvprovar blotölet med drickkaggen om halsen.
Osborne Nyströms Ugge tillhör också de mer udda figurerna och hans underliga solodans lockar tunga skrattsalvor.
Första akten är den främsta. Här får händelserna ta sin tid och man hinner bli ordentligt bekant med karaktärerna. Man förstår deras våndor och kval. I andra aktens begynnande mörker ersätts den betande hästflock man haft i blickfältet bakom spelområdet mot Ljugarns blinkande ljus. 26 personer träder inledningsvis en långdans. Spelmässigt blir det mer dramatik men också mer rapsodiskt.
Det känns ibland som en kapplöpning för att hinna i mål när stora tidssjok berättas i stället för ageras vilket gör att inte minst de nya personer som inträder i handlingen aldrig hinner bli riktigt familjärt bekanta.
Intressantast är spelet när det tar upp och turnerar ämnen som frihet kontra träldom, förhållandet mor-dotter, kvinnans ställning, kristendom-asatro.
Men allvaret kryddas med rejäla doser humor föreställningen igenom. Över huvud taget touchar spelet emellanåt revygränsen. Inte så märkligt med i princip hela Närrevyn kraftigt involverad i satsningen.
Det kan bli rejält burleskt men Allan Nilsson kan konsten att låta det balansera mot men aldrig slå över i parodi.
Han lägger också in moderna blinkningar som när vikingarna diskuterar kompledigt, ungefär samma kulturkrock som vikingaserien Hagbard bygger på. Eller historiska referenser som när en nyfödd trälunge döps till Avar Strabain.
"Ormkvinnans barn" känns som ett gutniskt utropstecken i julis massiva utbud.
Så jobbar vi med nyheter