Redan som barn tecknade och målade Naemi Eriksson. När hon senare utbildade sig till sjuksköterska vid Sophiahemmet, målade hon små akvareller och sålde till vänner och bekanta för att få in extrapengar. Hela sitt yrkesliv arbetade Naemi Eriksson i vården, varav många år som distriktssjuksköterska i Lärbro, hon gifte sig och födde fyra barn – och hon fortsatte att måla.
– Jag tror målandet var flykten, säger Bernt Kviberg.
Han är kusinbarn till Naemi Eriksson, sedan fem år tillbaka bosatt i Fröjel i ett egenhändigt byggt hus fyllt av Naemis konst.
– Jag har alltid varit lite intresserad av måleri och den enda i min släkt som hållit på förutom jag är Naemi, säger Bernt.
Hans farfar Josef kom från Havdhem, men köpte sig en gård i Sproge. Han var frikyrklig, liksom Bernts farmor Ester, som Josef träffade på ett kyrkomöte i Visby och som han senare friade till. Esters föräldrar Karl och Matilda var fattigt folk från Småland och Blekinge som istället för att emigrera till Amerika, flyttade till Gotland i hopp om ett bättre liv. Ester hade också en syster, Judit. Hon blev som ung och ogift gravid och födde en dotter – Naemi. Vem som var pappan är oklart, i kyrkboken står bara "fader okänd".
– Judit hade svårt att klara av situationen och inom frikyrkorörelsen är det lätt att bli stämplad. Hon blev lite utanför, säger Bernt.
Ester, som vid det här laget själv hade fått en son, Bernts pappa Daniel, förstod att något behövde göras.
– De tog ut hela gänget till det lilla huset i Sproge; Karl, Matilda och Naemi, men Judit följde inte med. Min farmor Ester blev egentligen Naemis mamma och min pappa och Naemi växte upp mer som syskon än som kusiner som de egentligen var, säger Bernt.
På så vis blev Naemi mer som en faster för Bernt och han träffade henne en del under uppväxten. När han i vuxen ålder själv började intressera sig för måleri, sökte han åter kontakt med Naemi.
– Vi hade väldigt lätt att prata med varandra och hon hade lätt att bli förtrolig med mig – jag kom in i hennes värld.
Bernts tilltagande konstintresse i kombination med att Naemis målningar regelbundet började dyka upp hos auktionsverken, fick honom på 90-talet att utan någon egentlig plan börja samla på sig målningar av Naemi.
– Jag tror att en grej var att Naemi var en del av mitt förflutna som jag ville veta mer om. Jag ville bevara det eller föra det vidare.
Nu har han minst ett tjugotal verk signerade Naemi Eriksson. Det kanske äldsta är en inramad teckning som Naemi gjorde i tonåren av gårdens två hästar Topsy och Brunte.
– Min farfar Josef tyckte att den var fantastiskt, att det var på pricken likt, berättar Bernt.
Själv gillar han bäst Naemis oljemålningar.
– Där finns lite motsättningar och de är mer personliga. Förutom alla glada blommor finns den sidan också, den lite mörkare.
Blommorna har blivit ett signum för Naemi Eriksson och Bernt tror att förklaringen finns att hitta i uppväxten i Sproge.
– Min farmor Ester gjorde helt otroliga blomsteruppsättningar. Jag tror att det där fastnade hos Naemi, blommor finns i nästan alla hennes tavlor.
Den frikyrkliga bakgrunden gör sig ofta påmind och kom att spela en viktig roll för Naemi Erikssons konstnärskap när Daniel, som arbetade inom frikyrkan övertalade det som senare blev Bilda att göra en konstutställning med bibliska bilder. Uppdraget gick till Naemi.
– Det betydde jättemycket för henne – rent ekonomiskt också. Hon fick också pengar att åka till bibliska platser som Egypten och Israel.
Vandringsutställningen visades på olika platser i Sverige under flera år. Ändå hade Naemi svårt att ta sig in i och få ett erkännande av konstvärlden.
– Grejen med Naemi är att hon var autodidakt, hon hade inte ens gått en målarkurs. Att hon inte var skolad gjorde det svårt på den tiden när hon försökte slå sig in i konstnärskretsar. Hon blev lite åsidosatt och det gjorde väldigt ont, säger Bernt.
Hos allmänheten gick hon däremot hem och hennes bilder finns i åtskilliga gotländska hem. Inför den minnesutställning som skulle ha öppnat på Gotlands museum första advent, men som på grund av pandemin nu skjutits fram till nästa år, är de allra flesta verken inlånade från privatpersoner.
– En del vill inte ens låna ut sina tavlor – de är så fästa vid dem. Hon är en del av den gotländska kulturmyllan och många har en relation till henne, säger Bernt.
Han hoppas att Naemi Eriksson ska få någon slags upprättelse.
– Man får inte glömma bort Naemi när man pratar om gotländska konstnärer.