"Man blev rörd till tårar, det var så fint"

Det är tisdag eftermiddag när den här intervjun görs. Kvällen före har Jenny anlänt till Arlanda från Ningbo i Kina och dam-VM i boxning.
Pompa och ståt där, ring och prålig prispall. Gotländskans satsning slutade med en högt värderad bronspeng runt halsen.
Men det där har sportredaktionen redan förtjänstfullt refererat. Här, i det här samtalet, tar vi oss så gott det går förbi resultaten och landar istället i...
...ja, Jenny, jag vet inte vad det ska bli av det här, men jag tänker mig att det finns en vanlig tjej där bakom boxaren, kan det vara så?
- Haha, ja, kanske det, vi får väl se.
Säger hon i telefon från Stockholm. Jag på redaktionen i Visby, hon i ett idrottslärarkontor vid Tallkrogens skola i Enskede, just efter dagens sista lektion.
Det är där hon arbetar, som idrottslärare för små barn, förskoleklass till sexan.
Från medaljglans i Kina, rakt in i den grå decembervardagen, alltså.
Och hemma i andrahandstvåan i Vasastan väntar ett berg av tvätt som ska, nej, måste, tas om hand.
- Jag har varit borta i två veckor och hade tvätt liggande innan jag gav mig i väg och så ska jag ha en kompis på middag i kväll så det blir upp och ner i tvättstugan.

Jenny Hardingz är visby-tjejen som växte upp med fotboll, innebandy och hästar men blev ett världsnamn i boxning.
Vi ska komma att prata annat än idrott här: chips och tunga separationer, fördomar och att faktiskt vara kär igen.
Men först hur allt började, för att få en bas:
- När jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet hamnade jag av en slump på kick’n’box en gång i veckan och när jag sen kom tillbaks till Gotland hade det bildats en kickboxningsklubb där och...jag blev helt frälst, jag stod i köket och tränade, liksom.
När hon sen flyttade till Malmö för studier på lärarhögskolan började hon gå matcher även i boxning för att skaffa matchrutin och plötsligt hade hon vunnit SM.
Så hon valde boxningen, valde att satsa, nu i legendariska stockholmsklubben IF Linnéa.

En tumme i ögat
Jenny brinner. Hon tycks verkligen vara en tjej som brinner och som nästan bubblar över när hon berättar.
Efter tre minuter i luren får hon upp farten så jag snudd på storknar. Och det trots att vi pratar så mycket mer än boxning, det enda hon pratat med journalister om tidigare.
Glatt och muntert, många skratt, spontanitet och ett garvat munläder med den gotländska melodin i behåll.
Boxning, Jenny, vilka fördomar möter du när du berättar?
- Det är väl egentligen inte så många, vill jag påstå. "Men va häftigt!" säger en del. "Men Gud, blir du inte helt sönderslagen" säger andra...folk tror nog att det gör mycket ondare än det gör.
Gör det inte ont, då?
- Nej...jo, det är klart att om nån får in en smäll, ett knock out-slag...men det händer inte ofta, inte i min viktklass, i alla fall. Det är större risk att få en tumme eller nåt i ögat av misstag.
Finns det rent av en njutning i den smärta som trots allt finns?
- Att vara riktigt mörbultad efter ett hårt träningspass, det är underbart...att ha belastat sin kropp till max. Men om man fått ett slag...det är väl inte samma känsla, precis.

Gotland är "hemma"
Jenny är en ganska liten och lätt tjej. Men också tuff och orädd. Det berättar hon när jag frågar. Kunde som barn sura en hel sommar för att hon inte fick åka läskigaste karusellen på Liseberg.
Fallskärmshoppning har hon kvar, men bungy-jump är avklarat, det gjorde hon i Queenstown, Nya Zeeland, 194 meter.
Det var en hisnande känsla, säger hon. Ett adrenalinrus med få motstycken.
Men inte tuff på ett kaxigt sätt, i de fallen är hon snarare tillbakadragen.
- Som här på skolan i dag...rektorn hade skaffat en stor guldmedalj av choklad som jag fick och alla kolleger applåderade och gratulerade...sånt tycker jag är jobbigt, där håller jag mig gärna i bakgrunden.
Men du är rätt liten, eller hur?
- Jo, ganska...eller tunn, i alla fallför min längd, jag är en-å-sextifyra.
När min sambo läste om dig i tidningen utbrast hon: "hur kan någon väga 48 kilo!". Och hon är ändå inte särskilt stor.
- Ha ha, sa hon...men jag har lagt på mig lite muskler, jag väger 50 nu, det är perfekt, jag bantar ner mig två kilo före tävling.
En annan sak, jag är halvvägs in i "Frukost på en främmande planet" nu. Lundell. Vad läser du?
- "De oskuldsfulla", det är en sann historia om tre systrar som vuxit upp i en religiös sekt och hur de flyr därifrån.
Musik, då. Vad får dig att gå igång?
- Ingenting...jag lyssnar sällan, går inte igång på musik, faktiskt.

Jenny Hardingz växte upp på Gotland, på Terra Nova. Nu bor hon oftast hos mamma Liz på gården i Hästnäs när hon är hemma på ön.
Vi pratar om Gotland och jag frågar vad hon tänker när hon tänker på "hemma".
- På min familj som jag saknar mycket, småsyskonen...på avkopplingen när man kommer hem, på somrarna när jag är där och nu till jul. Jo, jag längtar dit..
Gotland är så stor del av henne. Det karga, det enastående.

Klar med freakandet
Nu lever hon ensam i en tvåa i andra
hand i Vasastan. Tredje våningen,
från köket ser hon ut över parkerade bilar. Hon har inte tagit tag i det där med boendet, det rullar vidare det kontrakt hon har.
Hon säger att hon just kommit tillbaka till det goda livet efter en svår separation från pojkvännen för ett år sedan.
Då, efter sex år tillsammans, blev världen tung och grå.
- Han ville inte flytta till Stockholm och det kom som en chock. Jag gick i botten, kunde inte fokusera på nåt och fick faktiskt ställa in ett par matcher. Men nu har jag återhämtat mig. Det har tagit ett år, men jag mår bra nu och tror jag blivit starkare av allt det där.
Hur kom du tillbaka?
- Boxningen hjälpte mig jättemycket och alla vänner. Då tränade jag inte för att bli bäst i världen utan för att dämpa min ångest.
Var det så?...det är bra att må bra, eller hur? Berätta om en bra dag i ditt liv.
- Alltså, helt ärligt så är det en ledig dag, en lördag då jag kan ta sovmorgon, en lugn frukost, sen ett träningspass på förmiddagen sen ett till på kvällen och dessutom ha tid att återhämta mig.

Hennes satsning på idrotten är kolossal och målmedveten. En OS-start i London 2012 hägrar, så är det.
Därför tränar hon klockan sex varje morgon före jobbet, dessutom ett pass när hon kommer hem. Sparrar, lyfter, gör sit-ups.
Men du, berätta om en bra fredagskväll i ditt liv.
- Då slutar jag tidigt, redan vid tre, sen direkt till träningen och efter det...skön ledig fredagskväll, gärna med bra sällskap, vännerna utanför boxningen är väldigt viktiga för mig...
Okej, mer?
- God mat, det får gärna vara god mat, i veckorna äter jag ju mest för näringens skull...och för tillfället tycker jag jättemycket om "Idol", haha...jag har ju min elitsatsning, jag kan ju inte gå ut och slå runt, så det blir att jag är hemma med vänner.
Kan du sakna det, att riktigt kunna freaka ur nån kväll?
- Nej, jag gör faktiskt inte det, jag känner mig klar med sånt, jag började ju ganska sent med boxningen och hade gjort det där redan...ibland blir jag nästan orolig för mig själv att jag inte har den dragningen.
Vad blir det för fredagsmat när du lagar?
- Jag är skitdålig på det, ofta får mina vänner laga maten...men nu kommer ju en väninna i kväll, jag är lite nervös faktiskt, jag vet inte vad jag ska bjuda på, har du nåt tips?

När Jenny kom tillbaka till Sverige från Kina-resan hade många kompisar från IF Linnéa kommit till Arlanda för att gratulera.
Plakat och blommor, kramar, jubel och applåder, gråt av sann glädje.
- Man var rörd till tårar, det var så fint...alla ungdomar som var där, så fint, man är väl nån slags förebild, det var jättekul.

Mannen i livet
Reflekterar du nån gång över att just du nått dit du nått?
- Jo...det är väl lätt att tycka att det inte är nåt speciellt med mig, men...jag vill ju så gärna ha ett VM-guld. Det är det jag tränar för.
Varför? Vad är det som lockar?
- Att det är unikt...det är ändå inte så många som är bäst i världen på nåt. Jag kan nästan gräma mig att jag inte började satsa tidigare.
Om vi ser framåt, Jenny...var är du i livet om tio år?
- Du, jag kan erkänna att jag är kär igen. Väldigt kär...det är ganska nytt men jag tror det här är mannen jag kommer att leva med då! Jo, det är sant.Och så har jag barn, ett eget företag och det där VM-guldet bakom mig!
* * *
Dagen efter intervjun ringer jag upp igen. Måste ju ta reda på hur det gick med allting.
Jodå, det gick bra:
- Sex fulla maskiner. Och spaghetti och köttfärssås, den blev helt okej.

"Man blev rörd till tårar, det var så fint"

Jenny Hardingz tog VM-brons i boxning, 48-kilosklassen.Glamour? Eviga ovationer?Nja. Kvällen efter hemkomsten från Kina hade hon tvättstugan.