"Man får fotografera men inte vidröra dem"

Paddorna är fridlysta.
Men titta får man, och fotografera, säger Christer Larsson som gärna tar emot bilder på paddorna.
Med hjälp av foton kan han nämligen identifiera var och en av de 500!
Grönfläckig padda (Bufo viridis på latin) har tidigare funnits både p Gotland, Öland och på 50, 60 platser i sydligaste Sverige. Men utdikningar har torrlagt markerna, förbuskning har förändrat djurens mikroklimat samtidigt som igenväxning när betet upphört, gynnat artens värsta konkurrent om livsrummet den vanliga paddan.
Den grönfläckiga paddan är inte särskilt utsatt för andra rovdjur. De avger att sekret som både luktar starkt och som dessutom är mycket giftigt. Ett rovdjur aktar sig nog för paddorna. Giftet påminner om LSD och är ett nervgift, berättar Claes Andrén, professor i naturvårdsekologi och en av landets stora auktoriteter när det gäller groddjur.
Det kan faktiskt gå så illa att en hund som äter en grönfläckig padda kan dö, eller åtminstone bli väldigt sjuk.
Kom med flyg
Paddorna kom till Gotland med flyg från västkusten. De har fötts upp från ägg och var i går när de fick full frihet, cirka fem centimeter långa. Om två år blir de könsmogna och kan börja sprida sin egen art utan hjälp av människor. Paddhonorna kan lägga 18000 ägg, vilket låter tryggt. Men hoten är många, paddägg är mums för både insekter, fåglar och fiskar.
Så fler utsättningar ska göras eftersom ingen egentligen vet hur stora utsättningar som krävs för att en livskraftig stam ska etableras. Kanske dör så många som 90-95 procent av alla som sätts ut.
Men om det går som vi hoppas så rekommenderas ett besök här vid Kettelviken i maj år 2005. Då ska man höra mängder av grönfläckig paddhanar som ropar för att locka till sig en hona.
Men djuren är som nämnts fridlysta och får inte ens vidröras.
Nej, man ska inte ta i dom, men fotografera får man, tilläger Christer Larsson som själv tagit bilder av var och en av de 500 djuren.
Varje individ har ett eget mönster på huden och genom att jämföra våra bilder med aktuella bilder av en padda från Kettelviken, kan vi identifiera den. Det är lite som människans fingeravtryck!
Solar sig gärna
Fototillfällen blir det kanske varma sommardagar eftersom den grönfläckig paddan gärna solar sig och alltså har ett mer synligt uppträdande än doldisen i paddsläktet, den vanliga paddan.
Kettelviken och de strandnära markerna kring stenmuseet är i människors ögon, en perfekt miljö för djuren.
Där finns vattenspeglarna där leken kan äga rum, där finns det betade gräset och buskagen där paddorna kan hitta insekter. Och inte minst där finns stenskravlen i slänterna där djuren söker skydd och där de kryper in för att övervintra.
Gårdagens utsättning skedde med tämligen stora, välnärda paddor som fått extra mycket mat just för att de genom sin storlek ska ha ökade överlevnadschanser.
Satt ut tidigare
Vi har satt ut grönfläckig padda tidigare både här och i ett träsk på Fårö. Men vi har inte hittat en enda padda efter de utsättningarna, säger Claes Andrén, som hoppas och tror mycket på försöket med de lite större djuren.
Vi får i bland frågor om varför man satsar så mycket resurser på en liten padda. Men det handlar om så mycket mer än om att bara rädda en extremt utrotningshotad art, säger Claes Andrén.
Det handlar om att rädda en hel livsmiljö där paddan ingår i ett samspel med hundratals arter som på något sätt, är beroende av varandra. Dessutom är det människan som sett till så att djuren inte finns kvar. Jag tycker att det är kvalitetsstämpel att visa att vi kan och vill bevara djur och växter som riskerar att försvinna. Det finns förstås ett skönhetsvärde också i de olika arterna och det menar jag att vi också ska ha respekt för.