Två mil utanför Östergarnslandets kust hänger Sjöfartsverkets räddningshelikopter över det 90 meter långa lastfartyget. Att i lugnt väder öva ytbärgning är en viktig del i arbetet för besättningen.
Sjöfartsverkets helikopter skjuter förbi Östergarnslandets kustlinje i 275 kilometer i timmen. Vi befinner oss på 200 meters höjd. Himlen är klarblå med enstaka molnstrimmor. Solen står högt. Trots det är vinden besvärlig. Ett gråsvart streck uppenbarar sig vid horisonten. "8 minuter kvar" meddelar piloten via radiosystemet.
– Det här är en standardövning som vi gör relativt ofta, helt enkelt för att det här är ett väldigt vanligt larm, förklarar John Jonsson när vi är tillbaka på basen ungefär en timme senare.
I 16 år har han varit anställd som ytbärgare vid Sjöfartsverkets helikopterverksamhet. Han trivs bra och tycker att jobbet är både utmanande, fritt och omväxlande. Men att det blev just ytbärgare är mer eller mindre en slump.
– Jag var stationsansvarig för Sjöräddningssällskapet ute på Fårö. Det var mycket utbildning av helikopterpersonal som gjordes där och en kille i en av besättningarna tyckte att jag skulle söka. På den vägen är det, säger han.
En ytbärgares uppgift är helt enkelt att hjälpa människor som befinner sig till sjöss och som på ett eller annat sätt har hamnat i nöd. Tillsammans med resten av besättningen jobbar han fem dygn i stöten för att sedan vara ledig i femton. Under varje femdygnspass ingår åtta timmars obligatoriskt övande.
– Det kan vara olika typer av grejer som vi känner att vi behöver nöta lite mer och vi i besättningen lägger upp det här tillsammans, förklarar han.
Besättningen ombord på Sjöfartsverkets räddningshelikopter måste öva, kaptenen på ett lastfartyg ställer välvilligt upp som tillfällig plattform för ytbärgaren att landa på.
Helikoptern skakar till. John tittar ut över vattnet från sin plats i kabinen. Mitt emot sitter vinschoperatören Simon Niska. Framför honom finns befälhavare Fredrik Kullman och styrman Andreas Abramsson. ”Ungefär 4 minuter kvar nu”.
Föremålet vid horisonten växer och växer.
– Det är ofta som vi behöver plocka upp människor från både större och mindre båtar. Det kan handla om allt från benbrott till väldigt allvarliga sjukdomstillstånd, så det här är en viktig övning för hela besättningen förklarar John där vi sitter i ett av rummen i en gigantisk blå box av korrugerad plåt strax höger om avgångsterminalen vid Visby flygplats.
John Jonsson har lång erfarenhet i jobbet som ytbärgare. Han har varit med vid flera dramatiska insatser runt Gotlands kust.
Det är här de lever. Äter, sover och tränar. Firar jul, midsommar och födelsedagar tillsammans, ibland, under sina fem dygn i tjänst. De jobbar nästan uteslutande i den här konstellationen och varje gång de går på ett nytt pass ingår en obligatorisk incheckning.
– Det är viktigt med ett bra klimat där man vågar vara öppen. Vi kollar av varandra. Hur vi mår. Om någon ligger i skilsmässa eller har en sjuk familjemedlem så är det bra för oss andra att veta om det. Om vi vet hur vi mår så har vi större förståelse för varandra och då kan vi göra ett bättre jobb tillsammans, förklarar John.
På bordet framför honom står en liten kommunikationsradio. När som helst kan larmet komma.
– Det är en del av jobbet och man vänjer sig. Däremot kan det hända under de första dagarna när jag precis gått av ett pass att jag tänker, åh nej, vart ställde jag radion.
”Man jobbar inte med det här om man är rädd av sig”, säger ytbärgaren John Jonsson.
När larmet väl kommer ska John och resten av besättningen sitta startklara i helikoptern inom max 15 minuter. Då ska de ha klätt på sig, bränsleanpassat maskinen utifrån uppdragets karaktär samt gått igenom en rad punkter på en rutinmässig checklista med säkerhetsföreskrifter. Att stressa iväg med en helikopter kan få ödesdigra konsekvenser och människor till sjöss hamnar i nöd när som helst på dygnet och oavsett vad det är för väder.
– Hög sjö och hårda vindar hör väl till de värre förhållandena. Eller snö och minusgrader. Rotorbladen piskar upp ytvattnet som fryser direkt. De nödställda, vinschen, båren, jag, allting täcks av is på vägen upp, det är jobbigt att operera i, förklarar John.
Men nu är det högsommar. Två mil utanför Östergarnslandets kust har det gråsvarta strecket blivit en orange-vit plåtkoloss som pulsar fram med Östersjöns blåsvarta krusningar som fond.
Det 90 meter långa och 13 meter breda lastfartyget håller fortsatt sin kurs medan besättningen i helikoptern övar vinschning från däck.
Vi närmar oss strax vänster om aktern på 60 meters höjd. ”This is Swedish Rescuehelicopter Lifeguard 001, we are out on a training mission and would like to do a hoistexcercise on your ship. Do we have the captains permission to do so?”
– Vädret och tiden, det är de faktorerna som är avgörande för hur jag lägger upp min mentala bild över larmet eller övningen, förklarar John.
Kaptenen ger klartecken. Det 90 meter långa och 13 meter breda lastfartyget håller fortsatt sin kurs på 220 grader och tio knop. Helikoptern jobbar sig upp jämsides i den ostliga vinden.
Vinschoperatör Simon Niska tar tag i handtaget, öppnar dörren och skjuter den bakåt. Nu är det 20 meter ned till vattenytan. 15 till däcket på lastfartyget som snart är John Jonssons övningsplats. Han kollar utrustningen en sista gång innan Simon Niska säkrar honom med vinschkroken.
– En gång i mitt vuxna liv har jag varit rädd och det var när jag satt på ett flyg till China och trodde att min mamma hade fått en hjärtinfarkt, säger John och tar en klunk kaffe innan han fortsätter:
– Jag tror inte att man jobbar med den här typen av yrke om man är rädd av sig.
Vinschoperatören Simon Niska på plats i Sjöfartsverkets räddningshelikopter.
Hängandes i en sele firas han ut ur helikoptern och vidare ned mot fartyget. I vattnet som yr under helikoptern bildas en liten regnbåge som skimrar mot det orangea däcket. Efter några sekunder är han nere.
– De första gångerna man blev vinschad är det klart att det var lite fjärilar i magen men jag tror att jag har en stor fördel av min bakgrund när det gäller att hålla sig lugn, förklarar John.
Som tidigare mindykare inom försvaret är han van att jobba i extrema miljöer under både fysiskt och psykiskt krävande förhållanden. De erfarenheterna tog han med sig in i utbildningen till ytbärgare och nu ligger de sammanförda som en extra solid grund i yrkesvardagen.
– Som ytbärgare vet man aldrig riktigt vad som väntar och därför behöver man hela tiden vara flexibel och kreativ. När jag kommer ner är jag helt själv. Det är jag som måste ta besluten och jag måste sätta igång snabbt. Hur ska vi göra, vem tar vi först. Vi måste härifrån nu! Jag behöver vara både bestämd och tydlig. Men jag får aldrig stressa upp mig. De jag möter ska alltid känna att jag har koll på läget, att jag utstrålar ett lugn.
Besättningen Simon Niska, Fredrik Kullman, Andreas Abramsson och John Jonsson.
Han berättar om hur han vinschat i mörker och snöstorm. Hur han arbetat fokuserat där nere i helikopterstrålkastarens ljus medan piloterna kämpar för att hålla maskinen stadig. Hur han och besättningen en decembernatt kommit fram till den exakta positionen där en grundstött båt ska finnas.
Men där finns ingen båt. Lite längre bort i mörkret upptäcker de ett grönt blinkande sken. Det är styrbords lanterna som fortfarande har kontakt med ett batteri men båten har slagits sönder under tiden som han och de andra är på väg för att undsätta de som fanns ombord.
– Det gick både bra och dåligt den gången, säger John och funderar en stund innan han fortsätter:
– Det är en fantastisk känsla att kunna hjälpa människor som är i nöd. Baksidan är de gånger när du inte har möjligheten. De första dödsfallen sitter kvar, precis som de första räddningarna.
Solen lyser över det orangea däcket och helikoptern som hänger där ovanför. John Jonsson tar emot båren med räddningsdockan som agerar patient den här dagen och gör sig redo för att vinscha upp den igen.
– Vi har mellan 70 och 120 larm per år i Gotlandsregionen och vi övar hela tiden för att bli bättre på det vi gör.
Matpaus, ett viktigt inslag i vardagen för John Jonsson och den övriga besättningen.
Han signalerar med båda armarna mot cockpit och den 6,8 ton tunga flygmaskinen närmar sig i sidled. Vindstyrkan från rotorbladen är nästintill storm och medan det kalla östersjövattnet virvlar upp över däck lyfter båren med dockan.
– Beroende på omständigheterna så finns det lite olika sätt att evakuera nödställda. Båren är ett av dem. Om vi inte vet exakt vad som har hänt är det bättre att säkra en person i båren än att vinscha upp med till exempel en sele. Då undviker vi onödig belastning på kroppen, förklarar John.
Båren försvinner in i kabinen hos Simon Niska där uppe. Vinschvajern firas ned igen och landar på däcket någon meter framför John. Han plockar upp den och krokar fast sig.
– Det klart att vissa man undsatt har varit oroliga. Det ser ju ut som en ganska tunn lina och så ska man upp i helikoptern. Små barn följer jag alltid med, och de som är väldigt rädda. Ibland känner man hur någon kramar om en med hela sin kraft under tiden som vi är på väg upp, säger han och ler ödmjukt.
Helikoptern görs redo för att lyfta. 275 kilometer i timmen gör den snart på väg österut.
Helikoptern viker av mot vänster, ut över vattnet. ”Thank you very much for you co-operation and have a safe watch. Back to channel 16”. Lika enkelt och obekymrat som han kom ned lyfter John Jonsson från däcket.
– Vi lägger aldrig någon värdering i vad du har råkat ut för. Det spelar liksom ingen roll. Om du är i nöd så finns vi till för att hjälpa.
Han hänger och dinglar över vattnet en stund. Tolv meter. Tio meter. Fem. Sen försvinner han in i helikoptern som sätter kurs tillbaka mot Visby. Det blir grillad korv till lunch.
Ännu en helt vanlig dag på jobbet för John Jonsson och resten av besättningen.