"Man kan ju inte bara sitta och tycka"
Om ingen annan kan åstadkomma det man vill, kan man lika gärna försöka själv.Med engagemang, med driv, med framtidstro.Det här är ett möte med Sara Hanzaz, 16.
När jag kommer möts jag av en katt i trädgården, den smyger fram, nosar, hänger med in i värmen när Sara öppnar och kommer så småningom att slumra in på fönsterbrädan i köket.
Katten heter Tequila och är åtta månader.
Men det har egentligen inget i den här texten att göra. Inte att det är knäpp tyst i huset heller, eller att mamma Carina kommer hem under intervjuns gång, hälsar och försvinner upp på övervåningen.
Där ska hon senare, just innan jag går, få uppdraget att leta fram några fotografier.
Men det finns ju som sagt ingen anledning att berätta.
Sara Hanzaz är ordförande i Gotlands kommuns ungdomsråd, en grupp som försöker påverka beslutsfattare att vrida samhället åt ett håll som passar ungdomar.
Vi ska prata om det.
Vi ska prata om engagemang, om att ta ansvar.
Och mycket annat också.
Social och framåt
Riyadh i Saudiarabien, som jag fått det berättat för mig:
Tryckande värme, på somrarna uppåt 50 grader, torr luft, på vintern sällan under plus 15. Överallt sand. Öken. Om man inte är i bebyggt område. Som i huvudstaden Riyadh, med sina drygt fyra miljoner invånare.
Och på compounden, det bevakade område där de ofta tillfälligt arbetande västerlänningarna bor, är det som ett resmål för charter.
Just här bor omkring 300 familjer, där finns pooler, restauranger, affärer, skola...egentligen allt som behövs för att leva ett gott liv.
Utanför compounden råder islam. För kvinnor innebär det tvånget att bära abaya, en heltäckande svart dräkt. Det är verkligheten.
- Man behöver ju aldrig tänka på vad man har under i alla fall, säger Sara efter sina fem år i Saudiarabien.
Vi ska återkomma dit.
Sara Hanzaz går första året på naturvetenskapliga programmet på Donnergymnasiet i Klintehamn. Fram och tillbaka med buss varje dag.
Hon brukar försöka sova under resan, säger hon. Eller lyssna på musik.
- Det är väl enda stället jag inte är särskilt social, skrattar hon.
För social är hon, tycks det.
Social. Framåt. En drivande kraft.
Kanske inte så märkligt att hon blivit just ordförande i Ungdomsrådets styrelse. Rådet bildades i december 2008, en styrgrupp för ungdomar med mening att påverka och kläcka idéer.
Vad är det du vill åstadkomma?
- Att försöka göra något så det blir bättre...det är ju meningen att ungdomar ska komma fram med vad de vill, man kan inte bara sitta hemma och tycka, man måste göra något också.
Som vad? Vad brinner du för just nu?
- Just nu...vi skulle vilja öppna ett nattöppet ungdomskafé, ett lugnt och drogfritt ställe som man kan välja att gå till. Inte bara som en kul grej utan också som en trygghet.
Känner du och ni att det behövs, en trygg punkt på stan?
- Ja...man försöker ju komma på vad som kan förhindra sånt som har hänt på sista tiden...det kanske inte går, men med många små saker kanske det kan bli nåt större, nåt bättre.
Vi pratar om den senaste tidens våldsbrott i Visby. Knivskärningar, misshandel, mord.
Vi pratar om otrygghet i samhället.
Jag frågar om det är ett centralt ämne när Sara och hennes vänner träffas och hon säger att det är det, att de pratar mycket.
Har lärt sig ta avsked
- Man tänker ju till lite extra...men samtidigt kan man inte springa ifrån det, man kan försöka förhindra men man kan ju inte ändra hela sitt sätt att vara. Tidningarna skriver "Gråbo", liksom, som om det bara är där det händer, men man känner samma sak var man än går, en slags stämning överallt.
Sara säger att man i Ungdomsrådet jobbar för att etablera samarbeten på olika nivåer; replokaler, danslokaler, scener...men även att skapa förutsättningar för meningsfull fritid också för de ungdomar som inte har någon direkt inriktning.
Riyadh i Saudiarabien. Senaste gången Sara flyttade hem därifrån var för ett och ett halvt år sedan, då var hon 14.
Pappa Simo, som har ett ursprung i Marocko, arbetar för Ericsson och har haft tjänst i området i flera perioder, då har familjen följt med.
Tre år i Saudiarabien, ett halvår i Dubai sedan ytterligare två år i Saudi.
Men alltid hem till Gotland på alla större lov. För Gotland är trots allt "hemma".
- Det är här som min grund finns, säger Sara.
Hur var de där åren utomlands?
- Kul. Och annorlunda. Det är ju en erfarenhet, verkligen...jag har lärt känna folk från olika länder, lärt känna andra kulturer...jag gick ju amerikansk skola i Dubai, till exempel.
Och så har du blivit bra på att ta avsked?
- Ja...det är ju det svåra, att vara tvungen att lämna kompisar och så. Men samtidigt har jag ju också lärt mig att knyta nya kontakter, det är ju bra.
Kan du känna att de där åren utomlands givit sig erfarenheter som många av dina jämnåriga saknar?
- Ja...jo...man kan ju skaffa sig erfarenheter på olika sätt, men, jo, jag kan absolut känna att jag lärt mig genom att vara ute mycket i världen.
Om tio år är Sara på väg mot 30. Det är naturligtvis vansinnigt långt fram. Tittar vi lika långt i spegeln var hon ju bara sex.
Men, ändå. Vi pratar lite om det där, om den tid som är och den tid som kommer och hur det som är nu värderas senare, fram i tiden.
Hypotetiskt, förstås, men en tankelek.
En adrenalinkick
Om tio år, vad saknar du från det liv du lever nu, tror du?
Hon tänker, ser ut genom fönstret, ser ner i mitt anteckningsblock, själv irriteras jag av ett långt skäggstrå högt upp på vänstra kinden som hela tiden är synligt i synfältet.
- Jag vet inte, säger hon...inget konkret, sådär...jag försöker bara göra det bästa av det som är, förhoppningsvis kommer man inte att ångra något.
Om du vänder på det, vad kommer du inte att sakna?
- Det är klart, det finns väl gånger man tänker att vad skönt att ha gått klart utbildningen, skaffat ett jobb, ha en fast inkomst och ett eget boende och sådär...men det är också lite skrämmande, det är ju ganska lätt att vara 16 och gå i skolan och slippa en massa ansvar.
Jag frågade förut vad som driver dig i Ungdomsrådet. Vad driver dig i själva livet?
- Människorna som står mig nära, tror jag. Kompisarna.
Vad gör ni tillsammans?
- Hänger på Puma, kanske, jag är mellanledare där. Är hos varandra, lagar mat, kollar på film, snackar, inget särskilt sådär. Shoppar.
Är det kul? Att shoppa?
- Ja, haha. Kul när man har pengar, det är som en adrenalinkick...
Sara är rätt mycket på sin vakt under samtalet. Så klart ovan vid situationen. Att en medelålders grålle men penna ringer på och sen låtsas förstå ungdomsproblematik, men: när det kommer att handla om shopping, då brinner hon:
- ...som en adrenalinkick. Jag har två garderober med kläder som jag aldrig haft på mig, mycket är med prislappen kvar, haha, de var snygga i affären men inte när jag kom hem. Men det var kul att köpa dem.
Jo, så kan det kanske vara, har jag hört. En annan sak: vill du bli en man säger "hon gick i min klass" om, långt fram i tiden?
- Varför inte. Om det är av en bra anledning...det är alltid kul att veta att man haft inverkan på andra.
Nattmänniska
Sara Hanzaz gillar att synas, säger hon. Gillar att vara den som står i mitten och pratar, gillar att ta ansvar.
Redan på dagis var hon den som räknade in barnen vid bussutflykterna.
Arbetet i Ungdomsrådet, på vars plattform hon har en reell möjlighet att påverka i den riktning hon vill, verkar vara den perfekta platsen för henne.
Kanhända blir hon rent av politiker en gång i framtiden.
Du kanske blir politiker, Sara.
- Ja. Kanske det, säger hon.
Det är onsdag, ledig från skolan. Vad ska du göra i dag?
- Ta det lugnt, ta en fika med kompisar. Försöka komma i säng i tid, haha. Det är svårt, jag är nattmänniska, morgnarna är mer till för att sova, tycker jag. Det är därför jag är så asocial på bussen till skolan.
Riyadh i Saudiarabien. Mamma Carina letar bilder därifrån för mig att använda i reportaget, du har redan sett dem här på sidan.
Jag kollar med ett öga i fotoalbumen, mest bilder från pool och sol, men här och var lite, nej mycket, sand.
Och så abayorna, de svarta och heltäckande.
Det var Saras verklighet en gång.
Hon bär den inom sig med tacksamhet, som ett minne, en erfarenhet, en styrka.
* * *
Tequila slumrar än när vi säger tack och hej och när jag satt mig i bilen sen drar jag äntligen bort det där irriterande strået på kinden.
Det svider till en aning.
Ålder: 16. Bor: Villa i södra Visby. Familj: Mamma Carina, pappa Simo, lillasyster Maria, 13. Yrke: Första året på naturvetenskapligt program på Donner i Klintehamn. En bra bok: Pojken som kallades Det - Dave Pelzer. En bra skiva: Marit Bergman.
Så jobbar vi med nyheter