"Man underskattar drogproblemet här på Gotland"

Schablonbilden av en narkoman som en trasig och utslagen människa på en parkbänk har för länge sedan suddats ut, säger Fredrik Persson och konstaterar att i dag kan det vara "vem som helst" som använder och säljer.
Vanligast på Gotland är ecstasy, amfetamin och hasch. De kallas ibland "partydroger", vilket gör Persson milt sagt upprörd.
Varför ska man ge det nya namn!? Det är narkotika! Att kalla det partydrog är att glorifiera det hela.
I takt med att narkotikan har blivit billigare och mer lättillgänglig så ökar också exponeringen.
Förr fanns en uppdelning mellan gäng som använde alkohol och de som använde narkotika. I dag kan man hamna på en fest med dukat bord och välja vad man vill prova.
Hur narkotikan kommer till Gotland varierar. Vanligast är antingen att missbrukaren åker till fastlandet och hämtar, att en kurir kommer hit eller att det går via posten. Narkotika färdas också i motsatt riktning.
<span class=MR>Ökad personalstyrka</span>
Exakt hur drognätverket ser ut här på Gotland vill Persson inte gå in på,även om han har en ganska klar bild själv.
Han vill heller inte i detalj säga hur stor den lokala narkotikaenheten är. Han sträcker sig till att konstatera att personalresurserna har utökats och att "ett tiotal" anställda arbetar aktivt med problematiken.
Det gör man främst på tre sätt: Förebyggande, utredningar och traditionellt spaningsarbete. Ofta överlappar arbetsområdena varandra.
Jag ser det som förebyggande arbete när vi tar in en misstänkt 18-åring för urinprov. Då kopplas de sociala myndigheterna och föräldrarna in, så har problemet lyfts till ytan.
<span class=MR>Dålig medvetenhet</span>
Inte sällan utgår narkotikagruppen från olika tips som kommer in, bland annat via deras tipstelefon.
Kvaliten på tipsen varierar, men har man något att säga ska man ringa. Sedan är det mitt jobb att avgöra om det är något värt.
Det förebyggande arbetet handlar mycket om information till både vuxna och barn. Narkotikaenheten besöker exempelvis skolor, arbetsplatser, föräldramöten och olika organisationer.
Den allmänna medvetenheten och kunskapen är "lägre än man skulle önska", säger Persson.
Det är synd och konstigt, eftersom narkotikaproblematiken här fått mycket medial uppmärksamhet de senaste åren.
Under sina tre år som narkotikachef har han dock kunnat glädjas åt att konstatera att drogfrågorna även hamnat högt på den politiska agendan och att en hel del samarbetsorganisationer och -projekt bildats.