"Månadens gotlänning" gör 21:a säsongen i Ladies...

Vi träffar Susanne Rosengren på jobbet, i ett klassrum på S.t Hansskolan. Tiden för intervjun är avtalad men anledningen är inte avslöjad. Reaktionen på beskedet om att det sammanhänger med en utnämning till "Månadens gotlänning" utlöser glädje - förstås. Och en spontan applåd. Alla 18 i klassen klappar händer.
Att "Sussi" med elegans kan hålla en boll i luften vet vi. Nu får vi erfara att hon mycket väl också fixar två. Hon har inga problem med att hålla sina elever i arbete och svara på journalistfrågor samtidigt, nämligen. Är det inte sådant som kallas "split vision"?
Det är bra att ha både som basketspelare och som lärare.

Start i Borås
Susanne Rosengren föddes i Västerås och bodde där till fem års ålder. Då flyttade hon med familjen till Borås, där hon växte upp. Hon minns barndomen som "jättebra" med föräldrar och syskon som var idrottsintresserade och idrottsengagerade.
- Som liten var jag positiv - och vild, berättar Susanne att hon fått höra.
Positiv är hon fortfarande, men kanske något mindre vild.
Idrotten kom tidigt in i hennes liv och då var det lite olika idrotter. Det rörde sig om gymnastik, fotboll och pingis. När hon kom i 12-13-årsåldern stod hon inför ett val. Hon måste välja idrott och då blev det basket och redan då var hon färdig för KFUM Borås A-lag. Det gick bra i klubblaget och snart var hon även landslagsspelare.

Fick inte spela
Som 19-åring flyttade Susanne till Uppsala, men det var en flytt som innebar att hon blev landets första så kallade ettårsfall. Det betydde att hon, på grund av att klubbarna inte var överens om övergången, inte fick spela i klubblaget på ett helt år. Men i landslaget fick hon vara med.
- Jag kände mig orättvist behandlad och det var naturligtvis en svår upplevelse för mig att som 19-åring bara få träna men inte spela i klubblaget.
Efter detta spelade Susanne ett år i Uppsala, men sen som det en förfrågan från Gotland om hon och hennes dåvarande sambo Paul "Dino" Larsson kunde tänkta sig att flytta till ön. Det var ett stort steg, men en flytt blev det.
Nu skall sägas att Gotland inte var en okänd provins för Susanne. Hennes farmor kom från Gotland och pappa är född och uppvuxen på ön. Men relationen till ön hade varit något som förekommit sommartid bara för Susannes del, men nu skulle det bli året runt.

Förbaskat dåligt lag
Susanne minns att hon kom ensam till Gotland och tyckte att det var bedrövligt. Hon tyckte också att laget hon skulle spela med var "förbaskat dåligt". Hon var inställd på att det skulle bli två år på Gotland, men inte mer.
Som sagt. Vi vet att det har blivit betydligt mer och det handlar faktiskt väldigt ofta nu om åldern när det skrivs och berättas om Susanne i basketsammanhang. Själv bryr hon sig inte så mycket om detta.
- Jag vill fortfarande lära mig saker och ser framåt, säger hon.
När hon skall svara på frågan om vad hon gör på sin fritid svarar hon inte "spelar basket". Idrotten framstår efter många år på elitnivå och med träning sex dagar i veckan inte längre som en fritidssyssla, även om det väl fortfarande måste betraktas som en hobby.
Drivkraften är fortfarande att det är kul att spela.

Hatar förluster
Vad har idrotten gett?
- Det är mycket. Idrotten betyder gemenskap och den är fostrande. I mitt fall har den betytt att jag fått resa mycket när jag spelat i landslaget. Allt är kul....ja, förutom att förlora, förstås.
Nej, även om Sussi säger sig kunna ta en förlust på ett annat sätt nu än förr i världen så hatar hon fortfarande lika mycket att förlora som hon älskar att vinna.
Nu är det som alla idrottsvänner vet dags för en guldchans igen för Visby Ladies.

Sjätte chansen
För Susanne är det nu sjätte chansen att knipa det åtråvärda guldet. Hon har fem silvermedaljer tidigare, eller borde ha.
Men åtminstone en saknas i samlingen. Det är den från 1989 då Visby Ladies tog silver i Arvika. Då blev "Rosen" så grymt besviken att hon slängde silvermedaljen i en snödriva. Vad som hänt med den är okänt.
Är det "nu eller aldrig" som gäller nu?
- Det kanske man kan säga. Tiden rinner ju iväg för min del, säger Susanne
Luleå är ett bra lag. Det är inte tal om annat, Men Ladies har enligt lagkaptenens bedömning en väldigt stor chans.
- Vi har aldrig haft ett så bra lag som nu, säger hon.

Idrottsskola
Det kan bli så att Susanne slutar med basket på elitnivån efter denhär säsongen.
Men hon aktar sig för att säga något bestämt. Men på sikt ser hon framför sig ett annat liv som inte kräver träning sex dagar i veckan.
Familjen kommer att få mer av hennes tid även om hon tror att hon även fortsättningsvis kommer att hålla på med idrott i någon form.
En dröm som kanske kan förverkligas är att starta en idrottsskola för små barn, typ 3 år och uppåt. Hon har via den egna sonen - som av någon anledning trivs bra i idrottshallar - upplevt att det är svårt att hitta idrottsliga aktiviteter för de små.
Lärarjobbet älskar hon. Men hon tror inte trots detta att hon kommer att hålla på med det hur länge som helst.