Bosse är en före detta lantbrukare, som minns hur det var när han gjorde sitt första fynd. Det var kring månadsskiftet juni, juli 1978. Han gick i femman och var ute på åkern i badbyxorna och rensade ogräs bland sockerbetorna.
- Vid något tillfälle glimmade det till och jag tog upp det. Min mor och syster var med och mamma sa först att det säkert var något man får i en tuggummiautomat. Men det var av metall så vi sparade det.
Exakta kopior
Ett år senare berättade en myntsamlare för Bosse att det mynt han hade hittat kan ha använts som hängsmycke, en så kallad brakteat av guld.
- Den där skulle man hålla tyst om och senare säga att man fått det som arvegods, sa han till mig. Vi lade den i farsans bankfack där den blev kvar i femton år, nästan bortglömd.
Bosse hade en bekant som jobbade i en guldaffär som vägde och tvättade myntet. Det vägde 6,7 gram. Bosses kontakt gjorde sedan exakta kopior i 18 karats guld. Dem har han gett till sin mamma, syster och dotter. Nu ligger originalet i vapenskåpet.
Inget jätteproblem
- En arkeolog har erbjudit mig 50 000 kronor för myntet. Men jag kommer inte lämna in det. Det får min dotter eller någon annan anhörig göra. Jag ska ha den som en morgongåva till min blivande hustru, säger han och ler.
Bosse har även fyra välbevarade stenyxor hemma. Två av dem har han hittat själv och två kommer från hans föräldrar. Han upplever inte att det är en skyldighet att anmäla fynd man hittat på sin mark.
- Många känner inte till vad som gäller. Säger man till blir det kanske utgrävningar och många vill inte ha det så.
Som boende på Gotland ser Bosse inget jättestort problem med att behålla upphittade fynd. Han anser att det är öns kulturarv, och att man är rädd om det. Det är plundrarna som är det största problemet enligt honom. Bosse tror heller inte att han är ensam med föremål hemma på gården.
- Jag tror att det finns mycket i byrålådorna. Den som jag köpte huset av hade 30-35 bitar av stenyxor och det finns nog en hel del folk som även har silver, säger han.
En annan som gjort fynd i den egna marken är potatisodlaren Leif. Han hittade ett skeletthuvud av en människa när han arbetade på åkern. Då visste han sedan länge att det var boplatser från stenåldern däromkring. Huvudet var oskadat men saknade tänder.
- Det var ju bara att lägga ner igen. Det är inget vi har med att göra och inget man har någon nytta av, säger han.
Eftersom Leif har fornminnen runtomkring sin gård måste han anmäla om han ska bygga eller göra något större arbetsprojekt på gården.
Skadeståndsskyldig
Vid ett tillfälle skulle han ta bort skog och göra mer åkermark, men länsstyrelsen sade nej. Det var alltför nära en fornlämning.
Trots det kommer Leif fortsätta vara noga med att anmäla förändringar på gården.
- Ja, det är bäst att anmäla sådant annars kan det stå en dyrt tror jag. Man vill inte bli skadeståndsskyldig, säger han.
Skälig ersättning
Leif är dock tveksam till att en eventuell utgrävning skulle innebära ekonomisk ersättning för markägaren. Han upplever att alla R (markerade fornminnen på kartan) som finns på hans mark stoppar hans yrke. Det går inte riktigt att göra som man vill.
- Jag har hört att man ska få skälig ersättning men jag kan inte tänka mig att det är någon hög summa. Då är det enklare att inte anmäla.