Janica Sörestedt, 38 år, kallar sig gråsosse.
Hon har varit socialdemokrat sen hon föddes, säger hon. Engagemanget fanns i hemmet i Malmö där hon växte upp på 70- och 80-talet.
En ideologisk ryggsäck var redan packad sedan flera generationer bakåt och för Janica var det självklart att bära den vidare.
- Jag har varit politiskt aktiv sen jag var 16 år, säger hon.
Idag har hon politiken både som jobb och fritidssyssla. Hon arbetar som ombudsman för Socialdemokraterna på Gotland och hon är fritidspolitiker med flera tunga uppdrag.
Det var för övrigt politiken som förde henne till Gotland första gången. Året var 1994 och hon hade 21 år gammal fått jobb som SSU-ombudsman på ön. Så småningom kom hon att rota sig här.
Utbyggd välfärd
Hon jämför politiskt engagemang med religion.
- En del blir religiösa för att de har en tro. Min tro handlar om politik. Jag tror verkligen på den socialdemokratiska idén om hur samhället ska fungera; det är det som driver mig och så länge som jag har det tron kommer jag att fortsätta med det här, säger hon.
Hon tror på en stark gemensam sektor och en väl utbyggd välfärd åt alla. Den gemensamma välfärden är själva hörnstenen.
Men efter ett drygt år vid yttersta makten i regionen har hon flera gånger tvingats göra avkall på såväl ideologi som visioner.
När GT träffar Janica Sörestedt sitter hon vid datorn i sitt arbetsrum på Arbetarrörelsens hus och svarar på mejl från upprörda föräldrar i Vibble. Kultur- och fritidsnämnden har tidigare i veckan beslutat att lägga ner ungdomsgården och nu haglar protesterna in.
- Jag förstår dem. Jag hade gjort likadant själv om jag var förälder i Vibble, säger hon.
Men nu är Janica politiker och dessutom nämndordförande och som sådan måste hon se till att plus och minus går ihop. I praktisk politik är ekonomin överordnad allt.
- På tio år har kultur- och fritidsnämndens budget minskat med 15 procent och nu har vi kommit till en punkt där det inte längre går att skära. Osthyveln funkar inte längre, nu måste hela verksamheter bort, suckar hon.
När det gäller ungdomsgårdarna stod valet mellan Vibble och Lärbro.
- Av två onda ting valde vi att lägga ned i Vibble, främst för att det är ett socioekonomiskt mer stabilt samhälle. Vi bedömde att Lärbro, som det ser ut idag, har ett något större behov, säger hon.
Men i grunden tycker hon det är fel att lägga ner ungdomsgårdar.
- På sikt är det inte bra. Jag skulle helst inte vilja lägga ner någon ungdomsgård alls, jag tror tvärtom att man borde satsa ännu mer på ungdomarna, säger hon.
ROT- och RUT-pengar
Men pengarna räcker inte. Och mot ekonomin har viljan ingen lag.
- Särskilt knepigt blir det när man som lokalpolitiker inte har stöd för sin politik i regeringen. Jag hade ju hellre sett att ROT- och RUT-pengar och jobbskatteavdrag hade lagts på vår gemensamma välfärd än i enskildas fickor. Men nu har vi den här sitsen och det bara att försöka gilla läget och se till att skadan blir så liten som möjligt, säger hon.
Om du vetat i förhand att det skulle krävas så här tuffa beslut, hade du då tackat ja till att bli nämndordförande?
- Det vet jag faktiskt inte, svarar hon eftertänksamt.
Hon medger att det varit, och är, tufft. Och hon berättar att hon sagt till sin man att hon nog inte ställer upp för någon mer period. Familjen drabbas ju också när det stormar kring Janica.
- Det är inte roligt att gå omkring och känna sig som Gotlands sämsta människa. Men samtidigt är uppdraget otroligt lärorikt och utvecklande och dessutom är jag som person sådan att har jag tagit på mig en uppgift så genomför jag den. Även om det blåser lite snålt, säger hon.
I somras var hon dock när att ge upp. Det var när hon efter en radiointervju om bland annat elitidrottens möjligheter på ön plötsligt fick öns hela idrottsrörelse emot sig. Man skyllde hennes för att sakna kunskap och intresse för idrott och både hon och hennes familj fick ta emot många otrevliga samtal.
- Att folk kunde bete sig så mot min familj, det hade jag inte varit beredd på, säger hon.
Stormen bedarrade dock, men nu är det nya, tuffa beslut hon måste försvara.
- Ja, nu har jag visst stuckit in huvudet i lejongropen igen, säger hon med ett smått uppgivet skratt och syftar på nedläggningsbeslutet om Vibble.
Friidrottsdrömmar
Vi går tillbaka till att prata idrott och Janica berättar om friidrottsdrömmar hon hade i tidiga tonåren.
- Jag var duktig på att springa, jag var riktigt snabb, minns hon.
Men friidrotten konkurrerades ut av politiken och idag motionsspringer hon bara. Ett och annat långlopp blir det också, hon berättar bland annat att hon sprungit Broloppet (Öresundsbron) två gånger.
- Dels sprang jag första gången år 2000 och dels i fjol. Väderförhållandena i fjol var vidriga, kuling och hällregn! Men jag lyckades genomföra loppet och det är jag mycket stolt över, säger hon.
Relationen till Idrottsgotland då, hur är den idag?
- Mitt förhållande till Idrottsgotland har aldrig varit annat än gott. Men huruvida de som satte förutfattade etiketter på mig i somras tänker annorlunda om mig idag, det får du fråga dem om, svarar hon.
Vi återvänder helt kort till det vårt samtal började med - visionerna.
Finns det plats för dem även i kärva tider som de vi ser idag?
- Ja, visst, annars skulle jag inte kunna hålla på med det här. Den dag jag inte längre vaknar med nya idéer om saker och verksamheter jag vill utveckla, då lämnar jag politiken. Man måste ha visioner. En dröm jag hoppas kunna få vara med och förverkliga är ett ungkulturhus på Gotland. Ett kulturhus stort nog att rymma även lokaler för skejtarna som kämpat länge för det, säger hon.