Åren innan pandemin slog till gjorde svenskarna nära tre miljoner resor årligen till Spanien, Grekland och Italien. Nu väljer många turister Gotland istället, där ett 50-tal olivträd i Visby innerstad förmedlar känslan av Italien.
Under ett uråldrigt och knotigt olivträd utanför S:t Hans café njuter Lars och Marie Karlsson av medelhavskänslan.
– Det är fantastiskt, vi bor i Trollhättan och sånt här ser man bara på tv. Att komma till Gotland är som ett annat land, säger de och avnjuter en cappuccino.
Under ett nästan lika kraftigt träd med silverblanka och typiska blad landarJohan Johansson och Emina Hrnic i varsin vilstol i Visby hamn, och de håller med:
– Gotland känns som utlandet, jag tycker att det påminner om Grekland eller Kroatien!
30 graders värme, olivträd, italiensk meny och dessutom tvättäkta musik från 1960-talets Italien, framkallar starka känslor i hjärtat hos Diego Rossi, Italiens konsul på Gotland, utanför restaurang Amici Belli.
– Det betyder vackra vänner och för första gången är allting stavat helt rätt, säger han och läser på menyn där spaghetti amatriciana väcker längtan till hemlandet.
Diego Rossi berättar att olivträdet inte bara är en stark symbol, från såväl bibeln, romarna som de gamla grekerna.
– Varje italienare och medelhavsmänniska uppfylls av en mycket mäktig känsla så for man ser ett olivträd, säger han och berättar att det i Salerno i södra Italien finns ännu levande träd som slog rot för 3 000 år sedan:
– De är äldre än Colosseum!
Olivträd har en mycket speciell aura, menar Diego Rossi, förknippade med fred, Homeros och de stora hjältarna i Trojanska kriget.
– De brukade smörja sin kropp med olivolja för att det ansågs skänka styrka och behålla deras ungdom och vitalitet, säger han och berättar att när en italienare ger bort ett olivträd i bröllopspresent är det tecknet på evig trohet.
I Visby öppnade romaren Riccardo Bardelli pizzeria Mille Lire för fem år sedan.
– Olivträdet och jag, det representerar den italienska kulturen och medelhavsmaten, säger han vid sitt träd.
Pandemin har hindrat Diego Rossi från alla resor till släkten i Milano, som han hoppas återse så snart det är möjligt.
– Det blir en plikt och kallelse, det gynnar mitt hemland där det varit en ekonomisk kris på grund av pandemin. Att få tillbringa semestern där har varit en dröm som har hållit mig vid liv under två år.