Marika har cancer. Hon hade cancer och har cancer om kommer sannolikt aldrig att bli fri från den.
Därmed har döden för henne blivit ett begrepp att förhålla sig till.
Eller rättare: Livet har blivit en central och mer viktig del än någonsin tidigare. I den mån hon ens tänkte i de termerna; vi är ju alla odödliga till motsatsen bevisas.
- Cancer, säger hon. Ett så laddat ord. Det händer andra...kanske att man skulle bryta armen någon gång, men cancer...det är så långt ifrån ens egen verklighet.
Vi ska komma att prata om det i den här intervjun, vilka känslor sjukdomen fört med sig och hur man hanterar ett sådant besked.
M;n också hur man fortsätter att föra ett levande liv:
Snabb operation
- Jag tänker nog mer på livet i dag. Inte på framtiden, det har jag slutat med. Om jag vill göra något roligt så gör jag det nu, inte sen.
Berätta.
- Senast en kryssning till Åland med några kompisar. Vi bokade en torsdag och åkte veckan efter. I helgen ska jag till Göteborg. Spara pengar till en Thailandsresa om två år...det var förr, det.
Marika har lågdifferentierad, kronisk, cancer i bukhålan till följd av en tumör på livmodern. Den går inte att operera, kan hållas i schack men kan när som helst blossa upp igen. Det hände senast i våras, tredje gången sjukdomen slog på stora trumman.
Under vår och sommar tvingades därför Marika till en tung cellgiftsbehandling.
Det var ju det där med GI-metoden. Nog skulle de försöka slimma sig en aning, Marika och maken Berra som hon varit gift med sedan 1988. De träffades i Visby på en dans året före "och på den vägen blev det".
Vårvintern 2009 och bröd och potatis försvann från bordet, men magen, nej, magen fick hon ingen ordning på, Marika. Som om den bara blev större.
Det var då hon kände knölen där inne, stor som en tennisboll. Fyra veckor senare, den 7 maj, opererades hon för livmoderscancer på Visby lasarett.
Äggstockar och livmoder avlägsnades och läkarna såg ingen spridning; inga tumörer, inga metastaser, alla värden normala efteråt och kroppen svarade bra på de följande cellgifterna.
Hon återvände till livet efter en, visade det sig, första vända in i svärtan.
- Vi hälsade på tjejerna (döttrarna Elin och Mikaela) som bodde i Bryssel då, i oktober...det var en belöning, att allt det där var över, säger Marika.
De levande ljusen på bordet är tända, braskaminen sprakar, det är höst i paradiset. Maken kommer in som hastigast, han som driver en byggnadsfirman Närbygg i När, det var något han hade glömt. Han kysser på kinden, sedan går han ut i bilen och försvinner samma väg han kom.
Försvinner med sin oro, kanhända. Marikas sjukdom som tycks ha orsakat underliggande strömmar inom familjen; vetskapen om en obotlig sjukdom som måste hanteras på olika individers skilda sätt.
- Ibland tror jag de har det värre än jag. Jag känner min kropp, jag sitter med svaren...säger jag att jag känner mig hängig en dag kan det ta sig enorma proportioner hos dem...helst skulle de nog vilja att jag bara satt i en fåtölj och tog det lugnt.
Knappt ett år efter operationen, i februari i fjol, kom cancern tillbaka. En tillväxt upptäcktes mellan levern och gallan. "Sedan var cirkusen igång igen" som hon uttrycker det.
Och därefter blossade den alltså upp ytterligare en gång, tidigt i våras.
Ett rör finns inopererat i gallan för att kunna dränera denna på gallsyra, vilket i sin tur orsakat en del biverkningar; infektioner av olika slag.
Marika Hedin är en glad person; inspirerande. Vänkretsen är stor, hon har många att vända sig till, många att få kraft av, många att ge kraft till.
Trots sin sjukdom har Marika, har det berättats för mig, varit den person som stöttat andra i liknande situationer, som fått dem på fötter, hjälpt dem till positivt tänkande och att inte tappa modet.
Det är det viktiga: inte tappa modet.
- Det enda sättet att inte dö är att leva vidare, som hon säger.
Du är en glad person. Vad har du att vara glad åt?
- Ja, du, det kan man undra, men det finns verkligen så mycket!
Går du omkring och är sjuk eller frisk i dag?
- Just nu är jag frisk. Jag ska till doktorn på kontroll i dag så vi får väl se i eftermiddag...men just nu är jag så frisk jag kan vara.
Marika säger att prognosen för framtiden är denna: cancern kan blossa upp igen; förr eller senare. Ingen vet när. Slutet kan vara nära, eller längre bort. Egentligen som för alla av oss, ingenting vet vi med bestämdhet om framtiden.
Men ändå...hur är det att veta att cancern finns där inom dig?
- Ska jag vara riktigt ärlig så tänker jag nog inte så.
Jo, det gör du.
- Jo, jag har väl mina mörka perioder också. Men jag tänker faktiskt inte så. Jag tänker på nu och att jag fått chansen att leva vidare. Men när jag blir deppig så passar jag på att deppa för flera saker samtidigt.
Är det så!?
- Då kommer allt på en gång. Varför ska det här påverka mitt liv så mycket! Sådana tankar. Det händer att jag får ställa in saker, att inte kunnat göra det och det. Sånt blir jag bli deppig av.
Har börjat leva
"Vad skulle du göra om du visste att du bara hade ett år kvar att leva?", säger man ibland som en tankelek.
- Jag tänker nog att jag ska ha gjort roliga saker den dag jag dör. När jag nu orkar vill jag göra det jag tycker om; åka till stan och äta mat, ta en spontanresa till fastlandet.
Hur är det att tvingas förhålla sig till ordet "död"?
- Som jag sa, jag tänker nog inte på det. Men jag har försökt sortera bort människor som ger mig dålig energi, jag har kvar det umgänge jag vill ha och som ger mig något.
Var du dålig på det förr?
- Ja, jag tycker det. På ett sätt lever jag nog ett bättre liv nu sedan jag blev sjuk, mer innehållsrikt. Det är som Stefan Sauk sa i "Lorry", det är inte förrän jag knackar på som man börjar leva.
Visst är det fånigt!
- Ja, visst är det!
I september i fjol blev Marika klar med sin treåriga distansutbildning på Luleå universitet och är sedan dess legitimerad arbetsterapeut.
Det innebär att delar av utbildningen genomfördes under den tunga sjukdomstiden. I dag förstår hon inte att hon orkade, mitt i allt kaos med cellgifter och gråt.
"Ta det sen" sa folk. Men Marika framhärdade. För henne fanns inget sen, bara ett nu.
Det är en sak att få besked om en cancersjukdom (som är så fjärran från det vi förväntar oss, det händer andra, inte mig, den tanken blir tydlig när jag sitter och skriver det här, för det kommer ju inte att hända mig heller).
Det är en helt annan sak när cancern, den man trodde var besegrad, kommer tillbaka.
Marika förmedlade beskedet till familjen lugnt och behärskat. Men sedan, säger hon. Sedan:
- När jag satte mig och själv tog in den informationen...då kom den där maktlösheten, detta är inte sant! Varför får jag tillbaka det här!
Marika stod i badrummet när hon bröt ihop. Hängde tvätt. Då rämnade allt.
- Jag stod och såg på mig själv i spegeln när jag grät...allt kom upp, så ledsen har jag inte varit någon gång under den här tiden, varken förr eller senare. Nu kommer jag att dö, tänkte jag. Jag var över 40, men då ville jag bara att mamma skulle komma, då behövde jag henne.
För tidigt att mista en mor
Mamma Irma som gick bort för drygt tio år sedan. En älskad mor som tillbringade sina sista år som ett vårdpaket efter en tids syrebrist efter ett plötsligt andningsstillestånd.
Marika växte upp med henne i en lägenhet på Bogegatan i Visby, pappan försvann tidigt och var aldrig intresserad av kontakt. Men med mamma byggde hon en bra relation, liksom med mormor i Kärklingbo. Där höll Marika till under uppväxtens somrar, lekte med lammen och hade naturen som sitt vardagsrum.
Men det var då, det och nu är nu.
Är du någon gång rädd?
Det är nu, under svaret på den frågan, jag enda gången under våra två timmars samtal, ser ett blänk av rörelse i Marikas ögon; hur de fuktas lätt.
För den här tanken är stark; starkare än allting annat:
- Ibland. Men jag vet inte om jag är rädd för att dö...det jag är rädd för är att barnen ska mista sin mamma. Jag förlorade min när jag var 30 och jag hade behövt henne många år till. Gustav är bara 18...det är alldeles för tidigt
Marika Hedin har från första stund varit öppen med sin sjukdom, pratat med vänner och bekanta. Stöttat och fått stöd. Men ändå är det förstås inte alla som vet.
Reaktionerna när folk får veta?
- Många blir lite rädda; "tänk om det var jag" och "det skulle inte passa in i vårt liv"...för det gör ju inte det. Att få cancer passar aldrig in.
Läkarkontrollen senare på dagen gick bra; "läget är stabilt". Men något senare började det inopererade röret krångla med feber som följd.
- Men det är som det är, det är så mitt liv ser ut nu, som hon säger.