"Märkligt hur fort allt kan förändras"

Så det är med den tron jag sedan träffar henne, på Waynes Coffee på Drottninggatan, just intill Sergels torg.
Emma står bakom disken bland muffins och sallad, ytterligare en laddning smoothie ska blandas, uppfattar jag. Onsdag halv tolv, lunchrusningen är på gång.
Hon har drivit det här kafét i fem år nu. Ända sedan hon var liten hade hon närt en dröm om något eget.
- Fast drömmen var kanske inte ett sånt här ställe, jag ville väl mer stå och baka och...ja, du vet, men så hittade jag det här och det är himla bra, läget är ju fantastiskt, mitt i stan.
Jag tycks ha hamnat i ett mini-Gotland. Under den timslånga intervjun kommer den ena gotlänningen efter den andra in; heeej, säger Emma, ta en latte.
Och även personalen är till stor del gotländsk, den här dagen jobbar till exempel Visbytjejen Maja Berling. Hon är egentligen psykolog men ser till att människor även får rent kroppslig spis. Maja är dessutom Emmas kusin.

Maja är dock inte Emmas enda kusin. Släkten är enorm, visar det sig. Det är A-kusiner och B-kusiner och hela alfabetet-kusiner och till slut när hon berättar inser jag att Emma faktiskt är släkt med alla.

Du, Emma. När jag ringde sa du "vänta dig ingen Dallas-historia". Varför sa du så?
- Haha, jo, fast egentligen är vår släkt lite "Dallas", en massa intriger, sådär. Vår familj brukar faktiskt kallas familjen Ewing...det händer alltid nåt på våra släktfester.
Vadå? Sånt det pratas om sen?
- Ja, lite smågrejer...slagsmål, fastrar som kan börja krångla, det kan vara rätt livligt, faktiskt.
Vilken "Dallas"-karaktär är du?
- Jag är nog Pamela. Eller Lucy...nej, Pamela. Det är jag, det.

Ett lutande hus
Vi ska komma att prata om blixtrande kärlek, om att bli äldre och var hemma egentligen är men först tillbaka till uppväxten i Tofta.
Tofta är hennes plats på jorden. Eller var. För hon gav sig av redan som 17-åring, innan gymnasiet ens var färdiggånget.
- Jag var rätt strulig tonåring, så där. Träffade fel kille, var ute sent, gjorde lite som jag ville, gick på krogen med falska leg, allt möjligt sånt, inga allvarliga grejer men...ja, strulig.
Så hon flyttade till faster Gertrud i Skåne, för att byta miljö. Det var föräldrarnas idé, och det blev ett bra byte. Gertrud är keramiker och Emma fick utlopp för sin konstnärliga ådra, vilken hon sedan fullföljde med två års keramikstudier i Oskarshamn.
- Det var en bra tid, minns hon. Men sen kom jag till Stockholm och blev kär och så blev allt på ett annat sätt.
Hur mycket av den där struliga tonåringen finns kvar i dig i dag?
Emma tänker en stund, läppjar på sin numera rätt sällsynta latte, annars dricker hon mest svart.
- Mycket, tror jag. Jag är nog ganska likadan...det är svårt att avgöra, man mognar ju på olika sätt.
Hur tar sig det uttryck nu? Nu behöver du inga falskleg.
- Nej, haha, men man lär av sina misstag. Livet är ingen linjerad bok, det är blanka blad hela tiden...jag har gått på mina nitar och det kan ju vara ganska bra det också. Nitar och nitar, men det har i alla fall inte gått spikrakt hela tiden.

Emma, hennes Björn och de tre, snart (i juni) fyra, barnen bor i Svedmyra söder om Stockholm i ett hus som inte lutar.
Det gjorde det när de köpte det för tre år sedan. 15 centimeters nivåskillnad från ena väggen till den andra.
Men all renovering gör att det gula 30-talshuset inte minst känslomässigt sedan dess blivit deras.

Gotland för Emma är i dag mamma Marie och några fastrar. För hemmet är just Svedmyra.
- Jag har mitt liv här nu och kommer nog inte att flytta tillbaka. Det är jättemysigt att komma dit på somrarna och någon mer gång också. Ibland tänker jag "tänk vad mysigt det vore att flytta dit och ha en hästgård" men det är bara nån romantisk bild man har. Björn vill inte dit, det har han sagt. "Man måste väl inte flytta till Gotland för att ha häst" säger han.
Men när du tänker "hemma"?
- Det är Svedmyra. Men Tofta också, faktiskt, det går inte ur, det är ju där jag kommer ifrån. Jag trivdes verkligen där då, stranden...man badade jämt, från april till långt in på hösten. Men vi har en stuga där som vi har tillgång till, det är skönt. Och det räcker.
Emma Franzén pratar mycket, skrattar, hälsar på folk till höger och vänster. Tycks mig öppen, glad, hjärtlig.
Orden liksom rinner ur henne. När jag någon gång dröjer med nästa fråga, säger hon: fråga på du, bara.
Och det där att hon inte har något att berätta är naturligtvis inte sant.
För även hon har ju blivit kär.
Det var en förmiddag i juni 1997, ungefär klockan tio.

Emma ser nästan aldrig på tv, i så fall dvd med barnen men då somnar hon oftast. "Karlsson på taket" är favoriten, men "Kenny Starfighter" är den som snurrar mest. Hon har sett första halvan säkert tio gånger, andra halvan bara en gång.
- Då spolade jag fram och började på mitten...jag blir alltid så jädra trött vid tv:n, säger hon.

Den här intervjun är naturligtvis redigerad, även om den i största drag skildrar hur vårt samtal där på kaféet på Drottninggatan verkligen var.
Men på en punkt har jag gjort ett stort ingrepp i sakernas ordning. Jag berättar inte om kärleksmötet förrän nu.
I själva verket var Emma - som alltså inte hade något att berätta - inne på den stora passionen redan ett par minuter efter att vi mötts för första gången i livet.

"Så fort allt förändras"
Så här var det:
Emma, som flyttat till Stockholm efter keramiken i Oskarshamn, arbetade som personlig assistent åt en kille vars liv förändrats genom en olycka och sambon Björn, hennes barns pappa, fanns i dennes bekantskapskrets.
En dag satt han bara där i soffan.
- Jag kom upp med tvätten, såg honom och tänkte på en sekund: honom ska jag ha!
För mig och min sambo tog det två år innan det blev något.
- Två år!? Nej, här sa det klick.
Varför?
- Jag vet inte...vet man sånt? Han var snygg, söt, jättesnäll och sen efter åtta, nio månader var jag gravid, det var ju inte alls planerat, men det blev så...så vår äldsta, Klara, är snart tolv nu.
Det där "klicket", lever det kvar?
- Ja...jomen, det gör det ju...det sa klick för Björn också, men det var liksom ändå jag som valde honom. Sen har ju vi haft våra kriser också, flyttat i sär ett tag...allt går upp och ner i livet. Men jag är så glad för det vi har.
Serveringen börjar fyllas, inomhus men mest ute. Det är hett i stan, första riktiga sommardagen. Emma är varm, har haft svårt att sova i natt, fjärde barnet är fem veckor bort när vi ses, det är en tung tid.
- Det är märkligt, säger hon sen, hur fort allt kan förändras...om inte Björn och jag varit där och då, vad annorlunda allt blivit. Var hade jag varit nu, i så fall? Kanske keramiker i Skåne, kanske haft helt andra barn...
Men det är ju omöjligt att tänka sig, eller hur?
- Det går inte, men det är ändå märkliga tankar, hur korta ögonblick som kan avgöra hela livet, liksom.
Vem är Björn i "Dallas", då?
- Haha, han är väl Bobby, då. I alla fall inte JR. Och du måste vara Ray, han som jobbade på ranchen.

För en tid sedan intervjuade jag Lasse Knutas, trumslagaren från Ronehamn som ska spela under kronprinsessan Victorias bröllop.
Det var han som nämnde sin kusin Emma som drev kafé i Stockholm och som gjorde att jag tog kontakt.
"Men hon är rätt gammal, över 30" sa han. Vad säger du om det?
- Haha, ja, då är jag väl gammal, då. Lasse är 22...när jag var 22 var ju 30 skitgammalt...men man blir ju äldre, det är helt okej.
Är du nöjd med var du är i livet i förhållande till din ålder?
- Ja, det är jag. Jag har hunnit med mycket och jag har det bra nu, det är ganska skönt att bli äldre, faktiskt.

Nu väljer hon ledigheten
Vad har du lärt dig om livet de senaste, säg, fem åren?
Emma funderar, säger "heeeej, ta en latte", ser ut genom fönstret för vi sitter inomhus:
- Alltså, jag har tjänat en del pengar på det här stället. Pengar gör en inte lyckligare, men det underlättar...kanske trodde jag det, att det skulle göra en lyckligare. Det kanske inte är nåt bra svar, men...
...jättebra, fortsätt.
- De senaste åren har präglats ganska mycket av jobbet, Emil var ett-och-ett-halvt när jag tog över här, jag tror han lidit lite av det, faktiskt. Så får jag välja mellan jobba och vara hemma nu så är jag så klart hemma. Det är en insikt jag fått.
Så efter den väntande mammaledigheten, då hon ska få tid för alla fyra barn, tänker hon jobba mindre än hon gjort hittills.
* * *
Vi tar bilder ute på Drottninggatan sen. "Är det tidningen Mama?" frågar en kvinna som går förbi.
Jag tycker mig höra gotländsk dialekt där också.
Antagligen är det en kusin.

"Märkligt hur fort allt kan förändras"

STOCKHOLM. När jag ringer Emma Franzén från Tofta och frågar om jag får göra en intervju med henne för att hon är en gotlänning i Stockholm city svarar hon rätt omedelbart "ja".Men lägger till:- Fast jag är rätt vanlig...vänta dig ingen Dallas-historia eller så.