Matti - rektorn som fick tjejerna att tjuta
Han klippte sig och skaffade ett jobb till sist, Matti Vuorinen.Nu senast rektor i Fole-Stenkyrka.Men en gång i tiden fick han som glammig rockare tjejerna att tjuta och folk att slå publikrekord i folkparkerna.
Foto:
Och poptidningarna. Hur jag köpte Tiffany kiosken på hörnan och tänkte "wow" när jag såg deras smink.
Men så är det ju: allting blommar en tid och även hjältar blir till åren.
Musik i själen
Vi träffas i 55+-lägenheten på Gustavsviksområdet. Det är en fredag i november och kaffet är nybryggt.
Matti Vuorinen har förmiddagen ledig från tjänsten som rektor. Han har haft jobbet i ett år nu, förra hösten flyttade han till Gotland från Nynäshamn.
- Fast då hade jag varit på väg i 30 år, jag har alltid haft en stark dragning till Gotland, säger han.
Matti Vuorinen? Tjejer som tjuter? Publikrekord?
Jodå, en gång i tiden var Matti basist i hyllade bandet Tears.
Du som läser 2sidor och Spalten regelbundet vet att Tears blivit ett slags husband på det här uppslaget. En slags symbol för en tid som var.
Jag kunde förstås valt att skriva om nåt hetare, nåt trendigare, men det här är mina sidor och här gör jag vad jag vill.
I år är det 40 år sedan Tears bildades i Katrineholm. Matti Vuorinen är inte med i bandet längre, han hoppade av redan efter tio år.
Men vid de jubileumsspelningar med originalmedlemmarna som gjorts har han hängt på sig basen igen.
En nyköpt Fender, en blå.
Och som han saknat att stå på scen:
- Det finns i själen, säger han. Inte livet runt omkring, men att stå på scenen...det har gjort sig påmint nu när vi spelat, det har varit exakt samma känsla som då...underbart.
Chevrolet Apache
Låt oss här backa en bit i tiden, ja, rätt långt, faktiskt, för att få en grund för det här samtalet.
Till det tidiga 70-talet.
Progg-eran. Grisen Skriker och Hoola Bandoola Band. "Tio i topp" lades ner, singlar skulle inte få finnas och allting som sålde var fult.
Det var då de slog igenom, med smink och platå, influerade till dels av Sweet, Slade och Bowie.
- Vi var kommersiella, vi sminkade oss och vi drog jättepublik i parkerna...vi var allt man inte skulle vara, minns Matti Vuorinen.
Varför blev Tears så populära?
- Det var jättejätteroligt att spela, det liksom lyste om oss...vi var ju fyra killar som vuxit upp ihop. Och vi gjorde det vi själva ville och tänkte aldrig "undrar vad publiken vill att vi ska göra nu?".
Okej, ta oss med till en av de där folkparkerna, hur var det?
- Det var jättemycket folk. Vi kom dit i en Chevrolet Apache, en gammal upphöjd ambulans med fönster uppe vid taket. Instrumenten hade vi på en släpkärra där bak. Massor av vakter var det, lite hysteri. Sen packade vi själva upp grejerna på scen och när vi spelade var det alltid fullt ös.
Hur då?
- Ja, folk ville aldrig att vi skulle sluta, ibland fick vakterna slå av strömmen, men de var ju tvungna att slå på igen för publiken blev ju vansinnig, haha...det gick rätt vilt till. Glatt vilt, det var bra stämning.
Var ni flickidoler?
- Definitivt. Och vi hade Sveriges största fanclub.
50 000 i Kungsan
Matti Vuorinen blev landstingspolitiker sen, nu är han rektor. De andra blev dataföretagare, personlig assistent, marknadsförare och musiklärare. De växte upp, skaffade "riktiga" jobb.
Matti har några möten bokade senare den här dagen, det är stora förändringar inom skolan på gång. Han har en hund att gå ut med (Nellie, en boardercollie) och till kvällen tänker han ta det lugnt, se på tv, pusta ut efter veckan.
Till helgen umgås han kanske med barnbarnet Leo, snart två. Dottern Lina bor i Visby med sin familj, det var delvis därför Matti flyttade hit.
Hustrun Anette bor kvar i Nynäshamn, får hon tjänst på Gotland flyttar hon också hit. Så är det tänkt.
Rektorsområdena på Gotland har omorganiserats, Matti har använt första året till att lära känna rutiner och personal.
Det har inte blivit så mycket tid med eleverna, han hoppas ta igen lite nu till jul. Kanske kompa till julavslutningen.
Kanhända är det så han sen blir ihågkommen när barnen växer upp, som rektorn som sjöng och spelade.
Matti sitter i soffan, tänker sig bakåt och har just visat den stora Tears-affischen han just fått tag på. En sådan har nyligen sålts på Blocket för över tusenlappen.
Jag frågar hur stora de egentligen var, Tears.
- Som liveband var vi oerhört stora. Vi slog publikrekord i många parker. Till en spelning i Kungsträdgården kom det 50 000 pers. Vi hade Landslaget och Tomas Ledin som förband och en gång var vi förband till Slade, de var enorma då. Vi var ofta i poptidningarna och i en del tv-program. Och det trots att vår timing var så dålig.
Vadå dålig??
- Att vi aldrig kom in på "Tio i Topp", till exempel. "The Ballot Band" kom elva i sista programmet.
Kommunens stolthet
Under vår mejlkontakt inför den här intervjun har jag undrat om jag inte kan få ta en bild på Matti sminkad.
Men han har vänligen avböjt, och dessutom tillagt: "jag har inget smink".
Efteråt, när jag kommer hem, tänker jag att här har jag suttit med rektorn i Fole-Stenkyrka, en man, 56 år, pratat mascara och undrade om han inte kan lägga lite make up!
Hur märkligt är inte livet.
Men de var ju bevars sminkpopare, Tears.
- Fast det känns lite konstigt...vi sminkade oss i ett och ett halvt år, kanske, i samband med första plattan. Men det är ändå det folk minns.
Är du trött på sminkpratet?
- ...det är okej...
Så hur började det?
- Vi hade ju alltid udda kläder, färgglatt och så, i början köpte vi, sen fick våra äldre syskon sy åt oss...kanske var det via Sweet och Slade, vi tänkte att klär vi oss som vi gör kan vi lika gärna sminka oss också.
Och så gjorde ni det.
- Ja. Vi köpte i affärerna och målade oss som vi kände för. Efter ett tag fick vi kontrakt med ett sminkföretag som sponsrade oss och det var ju riktigt förbjudet på den tiden, haha.
Vad tyckte folk hemma i Katrineholm, minns du?
- De flesta tyckte nog det var roligt...men de som spelade tyckte inte vi var särskilt bra. "Hur kan ni nå så långt när ni spelar så dåligt", liksom.
Katrineholms kommun var däremot stolt, såg dem som ambassadörer för stan och tillhandahöll en replokal gratis.
Det är inte så mycket aktivt musicerande i Matti Vuorinens liv längre. Varje år blir han sugen att skriva till melodifestivalen, men det blir inte av.
Han har ett stående skivkontrakt hos Sonet, men utnyttjar det inte. Han ser däremot fram emot att spela med skolbarnen och när han slutade som rektor i Nynäshamn innan han flyttade till ön sjöng han solo i kyrkan och det var en upplevelse, säger han.
- Att stå på scen...det finns i själen. Det behöver inte vara med Tears...det kan vara två personer eller 20 000...jag tycker om det.
Matti Vuorinen hoppade av Tears efter tio år för att han var less på musik och ville göra annat i livet.
Lusten har kommit tillbaka, som ni märkt i det här samtalet och han påminns ständigt om sin historia. Av människor han ser på tv, av människor han möter.
Vansinnigt gammalt
Jag frågar om det känns konstigt att sitta och prata om den tiden, det är ju 35 år sedan. Nej, säger han. Tears var - och är - så stor del av honom.
Är du stolt?
Han tänker lite, tar en mun kaffe:
- Ja. Jag är stolt...vi sålde oss aldrig, vi gjorde de vi ville...jo, stolt.
Vad lärde du dig av de där åren på toppen?
- Självförtroende...självkänsla. Att göra det jag vill göra, som att flytta hit till slut. Ja, precis det, självkänsla. Jag är jättenöjd med mitt liv.
Drack ni burköl eller flasköl?
- Haha, burköl. Det fanns såna där jättestora burkar då, var det tre liter eller fem liter...fast vi var rätt skötsamma. Visst festade vi, men det var skötsamt.
Inga sönderslagna hotellrum?
- Nej...det kanske är dags nu? Det har vi kvar...
* * *
Även hjältar blir till åren, så är det. Det är tidens gång. Så jag frågar, jag kan inte låta bli:
Ni var runt 20 på den tiden, nu är du 56...hur gammalt var det då?
Han ser genom fönstret, ler så smått:
- Vansinnigt gammalt. Jag kan inte påminna mig att jag ens tänkte på människor i den åldern!
Och så skrattar han.
Nellie i hörnet reser sig, det är dags för promenad nu.
När Tears jubileumsspelar står originalsättningen på scen och Matti hoppas kunna genomföra en spelning i Visby. Tears existerar även annars, då som coverband - men utan Vuorinen.
Ålder: 56. Bor: Lägenhet vid Gustavsvik. Yrke: Rektor Fole-Stenkyrka. Familj: Hustru, tre barn. En bra bok: Bo Baldersson-deckarna. En bra skiva: Bridge Over Troubled Water - Simon & Garfunkel.
Så jobbar vi med nyheter