Med kräklan i hand knackar biskopen på

Det luktar inte som förr, det luktar nytt, hörde vi en deltagare i festgudstjänsten säga när församlingen hade getts tillåtelse att gå in i kyrkan.
Innan detta hände hade en procession närmat sig kyrkan från prästgården. På trappan stod Åke G Sjöberg som representant för den kyrkliga samfälligheten, beredd att återlämna kyrkan efter restaureringen. Men först överlämnade han en ljusstake som en minnesgåva till församlingen.
Rituella bankningar
Biskop Lennart Koskinen hade, som ritualen bjuder, bankat tre gånger på porten med kräklan och därvid funnit att porten gled upp mycket lättare än beräknat.
Sedan var det då dags för de församlade att ta plats. På den för församlingslokaler obligatoriska lilla tavlan med uppgifter om högsta tillåtna antal besökare står i det här fallet 280. I närheten av detta tal borde väl då också gårdagens besökssiffra ligga eftersom det blev fullt med viss råge i kyrkan.
100 år gamla målningar
Besökarna kunde titta på alla målningarna, både de från medeltiden och de många som lades till vid restarureringen för 100 år sedan. De sena målningarna hade initierats av Axel Herman Hägg och i praktiken utförts av konservatorn Carl Wilhelm Pettersson. De sena målningarna har diskuterats många gånger men vad man nu än har kommit fram till så kan man inte förneka att de är ett bevis på hur man kunde tänkte sig kyrkorestaurering i slutet av 1800-talet.
Det är inte så man tänker i dag.
Domsöndagens predikan med utgångspunkt från Matteus-evangeliets berättelse om skiljandet av fåren från getterna hölls av biskop Lennart Koskinen.
Han inledde med att konstatera att det är sällan någon lämnar kyrkan mitt under en predikan. Det kan nog hända att åhörarna somnar eller tänker på annat, men går ut ur kyrkan gör de inte.
Jag har själv en gång gått ut mitt under en predikan, berättade han.
Men det var förstås på fastlandet, tillade han och då hördes det försiktiga skratt i kyrkbänkarna.
Blev illa berörd
Den gången Koskinen lämnade kyrkan var just under en domsöndagspredikan där en präst "skinande rund" av för många smörgåstårtor predikade. Han var av den typen som nog aldrig hade missat ett halleluja.
Det som gjorde Lennart Koskinen så illa berörd var prästens klara indelning i kategorier; de goda, det vill säga de som satt i kyrkan, och de andra, de som var knarkare, horkarlar och fängelsekunder. Prästen talade om de eviga straff som skulle drabba dessa.
Koskinen gick ut, satte sig på en parkbänk och grät.
Då kom en man med luggsliten överrock och bjöd på en sup.
Snyt dig och smaka på den här så blir det nog bättre, sa mannen.
Koskinen avböjde .
Det som inte blev av
Predikan utmynnade i tesen att vi alla har både geten och fåret inom oss, både det goda och det onda och att det vi i allmänhet lider mest av inte är det onda vi har gjort utan det är allt det där vi borde ha gjort men som inte blev av.
I samband med högmässan togs Maria Wessman-Klintberg emot som ny medarbetare i församlingen. Maria är numera organist i Dalhem och Ekeby.
Efter högmässan hölls ett samkväm i bygdegården, där det gavs tillfälle att titta på en del gamla kyrkliga föremål.