Mejl från gården

På något konstigt, snurrigt vis går livet vidare ändå, man gör vanliga saker mitt i allt det ovanliga, man skrattar och gråter om vartannat, men smärtan finns där i bakgrunden hela tiden. Det gör ont att se den ena av sina föräldrar bli lämnad ensam när den andre dör. Det gör ont att veta att man inte är någons barn längre. Det gör ont att ens egna barn mist både farmor och morfar. Och man blir arg! Arg över att det skulle behöva bli på det här viset.

Barnen, de fantastiska barnen, deltar i sorgen på sitt naturliga vis.
?Jag är så ledsen för döden, det är synd om farmor som är död? säger det ena barnet en kväll på sängkanten.
?Jag blir ledsen när jag ser att du gråter för att din pappa är död, jag tänker på hur ledsen jag kommer att bli när min pappa dör? säger det andra barnet.
?Vi är ledsna över att farmor är död men vi leker ändå? sa en av kusinerna i somras till sin mamma.

De stora, existentiella frågorna kommer, både till oss och till barnen. När man inte riktigt själv har svaret på allting är det knepigt att svara på barnens frågor. En kväll ligger barnet och funderar på vad som händer efter döden.
?Går allting runt, mamma??
Hjälp, tänker jag. Jag som har läst så lite barnpsykologi, vad sjutton ska jag svara nu? Tänk om jag svarar fel? Och vad menar ungen egentligen med att allt går runt? Olika svarsalternativ far genom min skalle. Det lättaste vore att fega ur, att säga att man inte vet, men då kanske barnet får känslomässiga störningar resten av livet och att en terapeut i framtiden kommer att säga till det att det beror på moderns svaghet. Ett nej är modigare, men ack så trist. Till slut klämmer jag i med ett tydligt ja:
? Ja, allting går runt!?
?Bra!?, säger barnet och ser väldigt nöjt ut, ?för jag vill födas en gång till ur din mage och vara ditt barn en gång till?. ?Men?, funderar barnet vidare, ?det kommer att ta mycket lång tid, för först ska alla dinosaurier kläckas en gång till ur sina ägg.?
Jag andas ut, lättad över att jag vågade ta ställning och lättad över att jag slipper återfödas som en Tyrannusaurus rex eller liknande.

Liv och död. Livet har man tagit för givet. Döden har man inte velat tänka på. Det har alltid känts så naturligt att få vara med om livet, om födelsen, att få hålla det nyfödda barnet i sin famn och uppleva första andetaget. Nu vet jag att det är lika naturligt att få vara med om döden, att få hålla om den som dör, smeka kinden när sista andetaget kommer. Nu inser jag, på ett smärtsamt sätt, att även döden är en del av livet. Och jag hoppas det är så som många som upplevt sorg sagt till mig: först är det mörkt, sen blir det ljusare.