"Mejl från gården"
Tänk att man kan längta efter så olika saker! Hemmansägaren läser "Ekologiskt lantbruk" och längtar efter ett lammhus. Jag läser "Lantliv" och längtar efter skurgolv och linoljefärg. Hemmansägaren tycker det är onödigt att ödsla tid på tapetsering och annat trams: "If it ain´t broke, don´t fix it!" säger han och kliver iväg ut och fortsätter att spika på sin dröm, den hypermoderna lammanläggningen. Det innebär att jag måste försöka själv. Jag är inte händig och mitt tålamod tryter fort men det glömmer jag när inspirationen drabbar mig.
En väninna intalade mig att det var lätt: "Riv bara ner tapeterna och måla direkt på väggen! Det kommer att bli ursnyggt!". Sagt och gjort, en dag när jag var ensam hemma plockade jag ner de gamla solrosorna. Tyvärr följde även delar av väggen med, putsen ramlade av och lämnade stora hål efter sig. Hemmansägarens mun såg också ut som ett stort hål när han kom hem och fick se eländet. Jag fick ringa svärfar och han ryckte ut med flera hinkar spackel och annan murarutrustning.
Sedan var det trägolv jag längtade efter. Jag såg Martin Timell ta fram trägolv på TV och det var ju lätt som en plätt! Och fort gick det också!
Så jag rev ut den gröna korkmattan i hallen. Det visade sig dock att mattan var helklistrad med något slags superlim
direkt på golvet.
Det var inte trä som mötte mig under mattan utan en två centimeter lång päls som satt stenhårt fast. Jag hackade loss päls med kofot i högsommarvärme medan barnen tjatade om Nisseviken och glass. Efter ett par dagar insåg jag att jag måste höja tempot på mitt hackande. Jag åkte upp till Färghuset på Hemse och fick hyra ett stort åbäke till maskin som mest liknade en amerikansk dammsugare. Killarna på Färghuset sa att maskinen eventuellt kunde hjälpa mig slipa av lite päls från golvet. De varnade mig dock för att den här typen av maskiner är svåra att manövrera. Eftersom jag står stadigt på jorden och är stark som en björn så trodde jag inte att det skulle bli några problem. Väl hemma satte jag kontakten i väggen och tryckte på startknappen.
Maskinen startade med ett brölande, lättade från golvet och flög upp längs med väggen och började slita av tapeten. Jag for som en vante efter, oförmögen att styra helvetesmaskinen och inte hade jag tagit reda på hur man stannade. Det hela slutade med att maskinen bestämde sig för att göra sorti ut i trädgården med mig och ytterdörren flygande efter sig. Det blev till att ringa svärfar igen. Svärfar kunde inte fatta vad dörren varit utsatt för och varför gångjärnen var så tillknycklade.
Lite tilltufsad av mina tidigare erfarenheter bestämde jag mig för att lägga min längtan efter 1700-talsromantik på hyllan ett tag. Men en kväll så låg det en morakniv på vardagsrumsbordet. Den blänkte och såg mycket inbjudande ut. Hemmansägaren har, ända sedan vi flyttade hit, bönat och bett mig om att låta bli papptaken. Med kniven framför ögonen glömde jag helt bort det. Jag tror inte att det kallas beröm det som jag fick när maken kom in den där kvällen när jag skurit stora hål i taket. Under pappen väntade mängder med damm, kalk och en miljon pappspik. Det är det jag håller på med nu. Jag står inne och pillrar ur spik ur taket medan våren strålar ute. Men jag är nöjd.
Jag längtar efter trätak, jag har inte gett upp och jag har inte ringt svärfar. Däremot har jag ringt svärmor, syrran, faster Stina, tant Elsie.
Så jobbar vi med nyheter