Det är nyårsafton. Stjärnorna tindrar. Min blick möter Hemmansägarens över det fint dukade bordet. Gästerna märker ingenting när vi i samförstånd blinkar till varandra och nickar. Vi håller det för oss själva, det speciella som bara vi har tillsammans. Det är inte lätt att dela sådana här tankar med oinvigda, inte alla skulle förstå. Inte heller alla gäster skulle sitta kvar vid bordet om de visste att borta mellan spisen och kylen är det några möss som springer fram och tillbaka. Hemmansägaren hämtar den vita knähunden i hopp om att hon ska skrämma iväg gnagarna. Mellan tuggorna och gästerna ser vi sedan hur mössen pilar hit och dit medan den vita knähunden bara har ögon för en oxfilé som ligger på diskbänken.
Så länge vi hade katter hade vi heller inga möss. Ljudlöst patrullerade katterna runt i huset och såg till att ingen oönskad mus kom in. Men katterna försvann. Den ena förolyckades i lantbruket (hittades inplastad i en rundbal, jag har inte kommit över det än) och den andra flyttade till ett hem utan småbarn. Då flyttade mössen in. Min far sa alltid att har man bara råttgift på vinden så slipper man mössen. Det stämmer inte. Ett år hade jag ett blått gift utlagt. Mössen åt och åt, det var tydligen ett gott gift, jag fick fylla på varje dag. Mössen mådde bra av min giftutfodring, de förökade sig och blev fler och fler. Eftersom de åt så mycket bajsade de också en hel del. Blått, självlysande bajs som låg i drivor på vinden. Bajset färgade av sig, det blev blå fartränder efter dammsugaren på vindsgolvet. Eftersom giftet inte hade förväntad effekt, snarare motsatt, fick jag sluta med det.
Sedan jag slutat med råttgift har det varit rätt lugnt på musfronten. Det är bara på ett enda ställe de ännu håller till, i Hemmansägarens garderob. Det är lite synd om Hemmansägaren faktiskt, att just han ska vara den utvalde. Han ser också ganska ledsen ut när han fiskar fram en fälla med en död mus från de inre regionerna ur garderoben. Han synar sen den halshuggna musen grundligt och får något vemodigt i blicken. Den stela svansen som sticker rakt ut, de små pepparkornsögonen, de skära, ganska fylliga, läpparna och de små trampdynorna.
Det är konstigt att man ska vara tvungen att ha ihjäl så vackra djur. Annat var det i höstas då jag var med barnen på Tom Tits Experiment i Södertälje. Experimenten med vatten var väl säkert intressanta på sitt sätt men det som fascinerade mest var de tama råttorna. Alice, Gloria och Ellinor hette de. Jättestora, med långa svansar och blanka pälsar kördes de runt i en barnvagn av en av museiarbetarna. Jag fick hålla i Gloria och blev alldeles till mig! Hela hon var mjuk. Sedan tog råttorna plats på scenen, de skulle delta i ett råttrace. Hörsalen, där scenen fanns, var uppbyggd som periodiska systemet. Jag satte mig snabbt på Mg (magnesium), alltså långt fram, men skyndade sedan över till N (kväve) så jag skulle se ännu bättre. Det fanns mentometerknappar så man kunde rösta på den råtta som man trodde skulle vinna racet. Det var ohyggligt spännande! Råttorna var så duktiga, hoppade och sprang, och när de kom i mål fick de sitt favoritgodis, mosad banan. Barnen tjöt av förtjusning och ville att vi direkt skulle åka till en djuraffär och köpa råttor. Det här fick mig att må riktigt dåligt. Här är vi i Södertälje och gosar med råttor och hemma i Hablingbo försöker vi ha ihjäl dem. Varför är det så?
Jag har i alla fall, efter hemkomsten från Södertälje, inhandlat mer humana(?) råttfällor. De är konstruerade så att man slipper se den döda råttans ansikte, råttan ska sticka in huvudet i en låda och då.dessutom är fällorna godkända av Naturvårdsverket.
- De är godkända bara för att de inte fångar några möss, muttrar Hemmansägaren från garderoben som varit helt utan lik sista tiden. Återstår väl bara att börja gillra fällorna med mosad banan, men det tar liksom emot.
hagsarve@telia.com