Mellan dröm och verklighet

Med det ljuset till hjälp kunde nog hans ögon leda honom rätt där inne, åtminstone efter en liten stund när hans ögon hunnit ställa om sig. Edvin tog beslutsamt ett steg in över den kraftiga
timmerstock som fungerade som tröskel. Stocken var frostigt hal och Edvin lade märke till att iskristallerna bildade mönster i
de underligaste former han sett. Han böjde sig ned i dörröppningen och studerade något som tycktes likna en trollslända med utslagna
vingar. Med stigande förvåning såg han att det faktiskt var en exakt av bild av en trollslända under fl ykt. Varje liten del av insekten
var noggrant utmejslad och formad av iskristaller.

Han rörde vid trollsländans ena vinge och såg hur denna genast förvandlades till små vattendroppar. Förbluffad upptäckte han hur hela den grova
tröskeln var täckt av små konstverk av is. Där fanns en myra hopkrupen i försvarsställning, med de båda antennerna pekande åt varsitt håll. Strax bredvid den av iskristaller utmejslade myran
satt en spindel på helspänn mitt i sitt vackra symmetriska nät. En fluga hade fastnat i nätet just intill navet varifrån den svarta blanka
spindeln övervakade sitt fi nurliga fångstsystem. Edvin kunde se hur den lilla flugan kämpade och drog i de klibbiga trådarna för att
komma loss. Spindeln närmade sig sakta och obevekligt, den visste att bytet satt säkert i fällan och gjorde sig därför ingen brådska.
Flugan slog i förtvivlan med sina intrasslade vingar, men lyckades inte åstadkomma mer än ett svagt vinande, surrande ljud. Nu
sträckte spindeln prövande ut ett kloförsett ben och liksom kände på bytet för att få en uppfattning om dess lämplighet. Edvin undrade om spindeln kände samma tillfredsställelse som han
själv kunde göra när han lyfte på locket till soppgrytan och insöp dofterna. Flugan var stor och svart och hade en skimrande blågrön bakkropp. Spindeln hade avslutat sin undersökning och kröp nu ivrigt framåt för att påbörja sin festmåltid.

EDVIN RESTE SIG upp och slog förargligt nog huvudet i bjälken ovanför dörren. Jämrande gned han sig i bakhuvudet genom den tjocka pälsmössan. När han tittade ned mot tröskeln såg han att spindeln, flugan,
trollsländan och myran alla fanns kvar på sina platser och inte hade rört sig alls. Förresten var de vita till färgen, frostiga och stelnade mitt i en rörelse tills våren kom och löste köldens bojor till vatten. Inbillning och livlig fantasi, tänkte Edvin och avfärdade det hela med en axelryckning. Han tog ett steg över tröskeln in i den mörka ladan. I nästa sekund slog dörren igen bakom
honom och det hördes en duns när den tunga plankan, som han nyss själv lyft av klykan, föll ned på andra sidan dörren. Edvins hjärta skenade iväg som en pistong och han stod en lång stund och försökte lokalisera det
dunkande ljud som uppfyllde lokalen tills han förstod att det var de egna pulsslagen som ekade i hans öron. Han lugnade sig något och tänkte att dörren kunde ju stängts av en plötslig vindil och bommen skulle då förmodligen falla ned av sin egen tyngd. Genast kände sig Edvin bättre och han såg sig omkring i lokalen. Nu var hans ögon vana med halvdunklet och kunde urskilja
konturer av saker och föremål som han dock inte med
säkerhet kunde identifi era. Längs en av kortsidorna
kunde han i alla fall se ett gammalt tomfat och uppe i taket fem-sex meter upp, hängde någon slags fläkt vars blad sakta rörde sig av luftdraget där uppe. Tomfatet hade med all säkerhet innehållit bränsle till den traktor som brukat stå här, medan fl äkten kanske hade använts
till att torka hö.
Allt detta var dock länge sedan nu och både tomfatet och fl äkten hade nu tjänat ut och väntade bara på att tiden skulle återföra deras metallhöljen till den jord de en gång kommit ifrån.
Edvin såg att det lilla ljus som sipprade in ovanför fläkten kastade skuggor av de fyra fläktbladen på det dammiga träplankorna på golvet. Något fenomen fick skuggorna att bli dubbelt så många som antalet fl äktblad och Edvin funderade om fläktarna förr kanske hade varit åttabladiga.

HAN BÖRJADE FÖRSIKTIGT treva sig fram över golvet med händerna framför sig. Hans ena fot snavade över en lina som verkade vara uppspänd mellan långsidorna i ladan. Ytterligare en lina var fästad i denna horisontella lina.
Denna löpte från golvet upp mot taket och såg
ut att ha sin andra ände fästad vid den gamla fläkten i taket.
Långt där uppe gungade fläktens rotorblad långsamt av och an. Edvin funderade över anledningen till att någon kunde vilja förankra en takfläkt vid golvet.
För blåstens skull, var det första som dök upp i hans
huvud, men han insåg snabbt att hur otäta dessa väggar
än var, så skulle några större vindstyrkor knappast
kunna förekomma här inne. Plötsligt rörde hans huvud
vid en annan lina som även den tycktes löpa från golv
till tak. Den här linan var klibbig som av kåda och Edvins
hår fastnade genast vid den. Medan han försökte
ta sig loss utan att förlora alltför mycket av sitt hårsvall
fastnade han med ärmen till jackan i ytterligare en
lina. Måste vara gamla, oljiga rep som jag fastnat vid,
tänkte Edvin. Han var i full färd med att försiktigt försöka
lirka sig loss från de förvånansvärt smidiga och
nästan elastiska repen, när han hörde ett frasande ljud
uppifrån. Han tittade upp mot taket och såg utan att
riktigt tro sina ögon hur den gamla fl äkten börjat glida
ned efter linorna. Han tänkte att det måste vara hans
gungande av linorna som lossat fl äkten från dess fästen
i taket och fått den att långsamt hasa ned efter de klibbiga
repen. Edvin fördubblade sina ansträngningar för
att komma loss innan han skulle få den tunga pjäsen
över sig. Men ju mer han försökte komma loss, desto
mer trasslade han in sig. Edvin vände blicken upp mot
den hasande fl äkten och i samma stund föll en strimma
ljus i genom den glesa väggen och träffade den glidande
fl äkten. Med ens stod allting obevekligt klart för Edvin
och i samma stund kom ett vinande, surrande ljud ur
hans egen strupe. En knapp halvmeter från hans ansikte
stirrade ett antal kolsvarta ögon ned mot honom.
Ett kloförsett hårigt ben sträcktes fram och kände försiktigt,
liksom prövande runt hans hals. Edvins ben
vek sig under honom och han blev hängande maktlös
i spindelnätet.