- Jag är övertygad om meningsfullheten i det jag gör. Vore jag inte det skulle jag inte orka fortsätta, säger Emerich Roth, 84 år.
Emerich Roth överlevde fem koncentrations- och arbetsläger under andra världskriget. Av hela hans familj - mamma och pappa, fyra syskon, fastrar och mostrar, farbröder och morbröder, många kusiner - överlevde bara han själv och hans syster.
Det är en tid han inte gärna pratar om.
- Jag höll tyst om min bakgrund i 45 år efter kriget, berättar han när GT träffar honom i Rädda Barnens lokaler i norra Visby.
Emerich Roth ägnar sin tid åt att resa runt i landet, besöka skolor och prata med ungdomar. Över 1 000 skolor har fått ta del av hans historia.
- Vår framtid sitter i skolan fem dagar i veckan. Det måste man ta till vara, säger han om vikten av att ta hand om ungdomarna.
- Jag är övertygad om meningsfullheten i det jag gör. Vore jag inte det skulle jag inte orka fortsätta, säger Emerich Roth, som fyllde 84 år för ett par veckor sedan.
Arbetsläger
I sin självbiografiska bok "Emerich är mitt namn" som kom ut 2005, tidigare utgiven med titeln "Jude", berättar han om uppväxten i hemlandet Tjeckoslovakien, om krigets utbrott, om deporteringen till Auschwitz-Birkenau.
Där berättar han om hur doktor Mengele slussade in Emerich som då var 19 år gammal, hans far och hans två äldsta systrar, 15 och 17 år, i en kö mot arbetslägret - medan hans mor och hans två yngre systrar, då 10 och 12 år gamla, fördes in i ledet mot gaskamrarna och krematorierna.
Det var sista gången han såg sin mor och sina två yngsta syskon.
Kriget kom och gick - fasorna för Emerich Roth och miljoner andra judar bestod. Han överlevde lägren Auschwith-Birkenau, Chelnmo, Treblinka, Majdanek och Sobidor, och när kriget var över 1945 hamnade han efter en tid på en klinik i Italien.
Med en dödlig, dubbelsidig turberkulos blev han kvar på sjukhus i fyra år. Han nåddes av beskedet att hans ena syster fanns i livet, i Sverige. Han flyttade först till Garphyttan, sedan till Örebro, slutligen till Stockholm där han ännu bor.
Han ville bli musiker men blev i stället socionom.
Dags att göra något
I många, många år höll han tyst om sin tid som lägerfånge under kriget. Han ville inte berätta, orkade inte. Tills en vacker vårdag, 45 år efter krigsslutet.
- Jag var ute i Stockholm, och plötsligt hörde jag taktfasta steg och röster som sa "sieg heil". Det var ett gäng grabbar som marscherade med armen i vädret, berättar Emerich Roth.
- Jag tänkte: ’Det här är inte sant, inte här, i Sverige?’ Det var dags att göra något. Vi bildade Föreningen Förintelsens Överlevande, och började föreläsa i skolor.
Och det är det han gör än i dag.
Denna vecka har han varit på Gotland. Fårösundsskolan, Romaskolan och Södervärnsskolan har fått besök av honom, och i torsdags höll han en öppen föreläsning för allmänheten. Med sig på alla föreläsningar, har han också Patrik Pelosio, "före detta värsting" som han kallar sig själv.
Tillsammans pratar de om samhället, om utanförskap, om varför vissa hamnar snett i tillvaron.
- Min egen bakgrund är bara en liten del i föreläsningarna, berättar han.
I stället vill han lyfta fram utanförskapet och bakomliggande orsaker. Han vill ge nazister och rasister ett ansikte, han vill förklara varför vissa hamnar i sådana sällskap. Och han vill hjälpa dem ur det.
- Det finns ingen logik i sådana ideologier. Det är bara ett sätt att uttrycka hat och ilska.
Emerich Roths besök på Gotland är det elfte på lika många år. Ön har blivit en given punkt i hans resplan varje år, och han skulle gärna stanna här under längre perioder. För det finns ett problem med hans föreläsningar i skolorna, medger han.
Den tid han har på sig på varje ställe är för kort.
- Man belyser saker som förintelsen under enskilda temadagar. Men man borde också ha uppföljningar, ungdomarna måste få reflektera..., suckar han.
- Men det verkar inte finnas tid. Ibland verkar det som att det är lättare att få påven att ändra i bibeln, än att få rektorerna att ändra i schemat.
Under sina många besök på ön har idén att bygga upp en "Gotlandsmodell" växt fram.
- I 45 år har jag efterlyst att man tar ett helhetsgrepp på problemet. Jag har erbjudit mig att stanna här en längre tid och jobba fram en "Gotlandsmodell". Det skulle innebära att alla berörda parter arbetar hand i hand - psykologer, skolchefer, polisen, föräldrar..., resonerar han, men gensvaret har varit svalt.
Får många frågor
Dock inte på alla fronter. Reaktionerna från ungdomarna han träffar under sina skolbesök är oftast överväldigande positiva. Han får många frågor, många vill prata enskilt efteråt, många skriver brev och tackar för den information han givit om de fasor som långt ifrån alla känner till.
- Jag sparar alla brev och har 44 pärmar fyllda.
För bara några veckor sedan fick Emerich Roth ytterligare bevis på att hans arbete ger resultat. Han drabbades av akut njursten och åkte in på akuten. En ur personalen som tog hand om honom tyckte att den nyanlände patienten såg bekant ut.
- Han frågade mig om det var jag som var Emerich Roth. Jo, sa jag, det stämmer. Då berättade sjukskötaren: ’Åh, du föreläste på min skola i Norrtälje för tio år sedan. Det var då jag bestämde mig för att jag ville jobba med människor’, säger Emerich Roth med ett leende.
Föreläste på skola
Emerich Roth vill inte gärna blicka tillbaka för mycket på det som hänt honom, de upplevelser han bär med sig. Men har han lämnat det bakom sig?
Nej. Han pratar inte mer än nödvändigt om sin egen historia, om tiden före, under och efter kriget, de fruktansvärda åren i koncentrationslägren. Inte med de ungdomar han träffar, inte med media.
Inte ens med sin syster Elisabeth.
Minnena från kriget är ännu för starka, känslorna de väcker gör ännu för ont.
- Jag har fortfarande mina mardrömmar, och de är ganska otäcka. Jag vaknar mitt i nätterna, skriker, slår och sparkar omkring mig. Min hustru måste ibland gripa tag i armarna på mig, eller benen. Ibland ramlar jag ur sängen, berättar han och låter blicken vandra längs rummets väggar.
Men ändå:
- Men när jag är vaken försöker jag att inte tänka på det. Jag grubblar inte. När jag är vaken är jag bara en alldeles normal gammal man, säger Emerich Roth och ler.