Mia gillar bäst att dela ut kärleksbrev
Mia Wigsten har aldrig fått några kärleksbrev.Inte som hon kan minnas.Däremot har hon delat ut en hel del.- Är det hjärtan och sånt pådå kan man nog ana innehållet, säger hon.
Mia Wigsten jobbar som brevbärare och det är på en gul postmoppe jag sett henne fräsa runt i de kvarter där jag bor.
Tänkt: henne skulle jag kanske göra en intervju med?
Och så tog jag reda på numret, ringde upp - och nu sitter vi här, i en mjuk och grå soffa i vardagsrummet till hennes och pojkvännen Adams trea i södra Visby.
Och pratar kärleksbrev. Och om livet i stort.
Kul att köra moppe
När Mia - som jag tidigare bara träffat flyktigt, gemensamma bekanta - först tackar "ja" till att ställa upp för 2sidor reflekterar hon inte särskilt mycket, utöver att samtalet förstås var överrumplande.
Reflektionen kommer inte förrän senare.
För, som hon säger efter några munnar kaffe - Mia vill ha med mjölk - i blå keramikmuggar:
- Jag är ju rätt ointressantjag har ju inget att säga, liksomjag menar, vem ska läsa det här?
Jo, den frågan kan ju både ställas och inte ställas. Men väldigt många har redan läst ända hit och de kommer troligen att hänga med ända till slutet.
Så vi kör på, vad annat är att göra?
Mia möter mned ett skratt i dörren och när hon inte svarar i sin mobiltelefon går ett meddelande igång, med de kvittrande orden: Vad kul att du tänkte på mig just nu
Du verkar väldigt glad av dig, är det så?
- Jajag framstår som väldigt glad, jag får höra det rätt ofta, och det är jag. Glad och lyckligdet är allt, liksom, jobbet, familjenjag mår allmänt bra, är verkligen lycklig.
Nåt speciellt som får dig på bra humör?
- Nej, faktiskt intejag blir glad av liteoch det är ju bra, haha.
Berätta om en fredags- eller lördagskväll i ditt liv?
- Det är olikaofta går vi till mina föräldrar och äter, eller är vi med vännersom i fredags, först gick jag ut med mina föräldrars hundar, sen var det After Work på kvällen
Är du en utemänniska?
- I omgångar är jag nog detdet kan gå ett halvår utan att jag är ute, sen blir det varenda helg ett tag.
Okej, en lördagsmorgon?
- Det är ju så härjag går upp vid sex, sju på morgonen även dågår runt här hemma och småpular och fixar och väntar på att Adam ska vaknasen är det frukost och sen i väg
Till vad är oklart. Men bara det är något. Mia verkar otålig, har svårt att göra ingenting, vill hela tiden att nåt ska hända.
Mia är brevbärare. Det är därför jag ringt henne och stämt träff. Arbetar på Posten sen två-och-ett-halvt år.
Delar ut tidningar, brev, både roliga och trista, vykort, julkort och andra försändelser.
Alla har vi ju vår relation till just brev; glödande från någon vi älskar, sirliga från mormor och torra så det dammar från A- eller F-kassan.
Det är Mia som delar ut dem.
Hon levererar post på distrikt 62141 i norra Visby, dag ut och dag in kör hon den gula el-mopeden längs stadens gator.
Är det kul att köra postmoppe?
- Ja, det är det. Smidigt och brafast inte på vintern när det är tung snö, då är det slitigt
Finns det nåt annat fordon du skulle vilja köra, Gotlands-färja eller dragster eller
-nej, faktiskt intemoped funkar utmärkt på mitt distriktmen flyga ett flygplandet vore kul.
Om du inte drömmer om en dragster, vad drömmer du om då? Berätta om dina drömmar i livetvi återkommer till posten, men drömmarna först.
- Ojatt komma ut och resa och att få vara friskatt ha en framtid
Hur ser den ut, framtiden?
- Jag vill bo kvar på Gotland och skulle vilja ha ett hus så småningomhus och familjmen jag måste först komma på hur man gör.
Ööööhh?
- Barn, alltså. Annars blir det svårt.
Ja... jo.
Innan jag träffar Mia förbereder jag intervjun med att leta fram några av mina egna gamla brev. För att komma i stämning.
Kärleksbrev, faktiskt. Såna jag fått i en helt annan tid och sparat i en låda.
Det är, på ett sätt, omtumlande läsning. Som om de var ämnade någon annan. Och på sätt och vis är det ju så, tiden har gått, den gör ju det.
Det är Mia, och såna som hon, som kommer med breven till oss.
Sms-komplimanger
Kan du ana vad det är för människor där bakom brevinkastet genom den post de får?
- Kanske lite grandmen man tänker inte så mycket på vad man delar ut, faktiskt
men vykorten då? Skickar folk vykort längre, förresten?
- Jadå, man delar ut en hel del vykort, det gör man.
Visst har det hänt att du läser vykorten?
- Jag har faktiskt inte gjort det, många frågar just det, mendet intresserar mig inte, jag vet ju inte vilka som skrivit och så där, sånej.
Mia spelar en Roxette-samling och serverar kaffe och pistagebullar, det är mitt på en torsdagseftermiddag och hon har gjort dagens arbetspass.
Pojkvännen Adam, som hon varit tillsammans med i fem år men känt mycket längre än så, har ännu några timmar kvar på sitt jobb som flygplatstekniker på Visby flygplats.
Berätta om dina kärleksbrev, Mia.
- Du, det är dåligt på den frontenkanske när jag var riktigt liten, men jag har nog inte fått några, bara lappar med dåliga rim, "Hej, kexet, varför sitter du där och smular?" och sånt
Fantastiskt! På en lapp som nån lämnat?
- Ja.
När var det? På mellanstadiet?
- På gymnasiet, faktiskt, hahafast det var nog mest på skojdet blev i alla fall inget allvarligt.
Däremot berättar hon, sedan jag dragit i tänkbara trådar, att hon får en del sms, där Adam inte är avsändare.
- Det kan stå komplimanger så man blir lite generad
Och vad gör du med sms:en, sparar du dem?
- Jag raderar. Efter ett tag.
Det känns ju lite osannolikt att jag sitter och frågar dig, som jag alls inte känner, om såntså: vilken typ av brev är roligast att dela ut?
- Det är väl just såna brev, som man tror kan vara kärleksbreveller brev med två ringar på, då är det nog några som ska gifta sigsånt är kul.
Nästan varje morgon stöter Mia på en man på promenad med sin tax. De hälsar på varandra, mannen och hon. Och när dagen för nya numret av Allers veckotidning är inne står damerna och väntar med öppen dörr.
Det blir som ett slags namnlöst umgänge med folk hon egentligen inte vet det minsta om.
- Om man inte möts tänker man att "han är nog bortrest" eller nåtdet är kul, alla människor har ju sina rutiner.
Ingen ro i kroppen
Skriver du själv brev?
- Sällandet skulle vara till morfar då. Annars är det mest mejl eller sms. Fast helst pratar jag i telefon.
Vann rätt låt?
- Du menar melodifestivalen? Ojdu, jag vet intejag hade varit ute på fredagen på After Work och på lördagen skulle vi vara här och festa lite, menjag var så trött, vid kvart i åtta somnade jag. För kvällen. Fast jag har ju hört den (The Worrying Kind med The Ark)och den är väl bra.
*
Senare den här dagen ska Mia träffa en kompis, sen ut med föräldrarnas hundar; Golden retrievern Laban och Cocker spanieln Ludde.
Aldrig rast, sällan vila.
- Så har det varit hela livet, jag vill alltid ha nåt på gång, säger hon.
Och se, Mia, texten är slut och många har nu verkligen läst ända hit.
Så jobbar vi med nyheter