Miljöbrott i gamla brottet

Giftiga dioxiner kan under nästan 20 års tid ha läckt ut inom Visbys inre vattenskyddsområde. Markprover ska nu tas och i går träffade länsstyrelsens handläggare markägaren. Flera fastigheter som gränsar till den förorenade marken har egna brunnar och känsligheten för grundvattnet bedöms som stor.

Foto:

Gotland2008-01-11 04:00
Vid länsstyrelsens omfattande inventering av 400 industrifastigheter på ön har det tionde fallet av riskklass 1 konstaterats.
Platsen ligger inom Visbys inre vattenskyddsområde och bland annat dioxiner kan ha läckt ut till mark och grundvatten. Det är i det så kallade marmorbrottet i Hejdeby som länsstyrelsen vet att "någon" bränt en större mängd kablar. Bränningen ska ha skett mellan 1989 och tre år framåt. Risken för förorening är idag mycket stor.
- På den aktuella platsen ser man metalldelar och marken är blåfärgad, vilket tyder på förekomst av koppar. Men vid kabelbränning bildas också dioxiner, som är ett av de allra farligaste ämnen som finns, säger Cecilia Cederborg på länsstyrelsen.

Känsligt
I länsstyrelsens rapport bedöms spridningsförutsättningarna i mark och vatten som mycket stora, den aktuella platsen består i huvudsak av berg i dagen och fläckvis tunna jordlager. Berggrunden kan innehålla sprickbildningar. Känsligheten för grundvattnet bedöms också som mycket stor eftersom flera fastigheter som gränsar till den förorenade marken har enskilt vatten.
Kommunen har dock tagit vattenprover vid den så kallade Skogsholmstäkten ett par hundra meter bort.
Täkten står för cirka 25 procent av Visbys vattenbehov och där finns inga spår av metaller.

Åtgärder
I går träffade länsstyrelsens handläggare fastighetsägaren. Denne köpte marken 1993, alltså efter den misstänkta kabelbränningen.
- Han har köpt fastigheten i god tro och är inte misstänkt för något brott. Nu ska vår jurist titta på ärendet och markprover ska tas. Den här typen av ansvarsutredningar tar ofta lång tid att utreda, säger Cecilia Cederborg.
Länsstyrelsens uppgift är inte att utreda miljöbrott utan att titta på ansvarsfrågan, vem som ske ersätta en sanering.
- På 90-talet florerade i tidningsartiklar namn på personer som brände kabel, dessa personer var inte markägare till fastigheten, säger Cecilia Cederborg.
Om en sanering av marken ska göras återstår att se vem som ska stå för notan. Marksaneringar av den här typen är ofta väldigt kostsamma.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om