Oktobersolen skiner över våt asfalt och gulröda bladverk, på vägen till Eksta. Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet och tidigare Muf-ordförande, tar i emot i den gamla Gotlandsgården, som sedan 2012 är familjens andra hem. 

– Jag har varit på Gotland på semester sedan tonåren, min man också, så när vi blev tillsammans fortsatte vi semestra här, förklarar Tove Lifvendahl.

Hon, maken Fredrik Erixon och sönerna Arthur och Albert bor annars i lägenhet i centrala Uppsala och trivs med stadslivet. Ändå föddes en längtan efter ett eget ställe på landet, efter att "kunna gå ut och sätta sig på bron", som Tove Lifvendahl uttrycker det.

Hon växte upp i Arbrå, i södra Hälsingland, maken är från Jämtland. När planerna på att skaffa ett fritidshus började ta form, började de med att tänka praktiskt. Max en timmes bilresa från Uppsala, stod överst på den kravlista de gemensamt formulerat.

– Sen visade det sig att vi båda surfade i smyg på hus på Gotland, berättar Tove Lifvendahl medan hon dukar upp te, kaffe och en nygräddad äppelkaka på det nötta salsbordet.

Den gånga helgen bjöd hon ett antal utvalda gäster på middag på vännen Zadok Levs kafé Ett rum för resande, i Visby, för att fira den färska boken "Middag med Mandela. Möten, minnen & recept".

– Jag återvände till restaurangköket. Jag har jobbat en del i restaurang, men det är många år sen. Kirsten Åkerman fick ta hand om gästlistan och jag och Zadok stod i köket, säger Tove Lifvendahl.

Hon är en rutinerad ledarskribent och har skrivit flera böcker. Även "Middag med Mandela" berör samhällsfrågor och politik, men skiljer sig ändå från hennes tidigare böcker. Det hela började med att Tove Lifvendahl ville bevara små minnen och möten, som betytt särskilt mycket för henne.

– Jag skrev ner små anekdoter, för min egen och kanske mina barns skull. Saker jag skulle vilja ha sparat, berättar hon.

Det första minnet hon skrev ned handlade om hennes gammelmorfar Georg. En storvuxen och lite kärv rallare, som var med och byggde såväl inlandsbanan som arbetarrörelsen i norra Ångermanland, som fiskade och odlade potatis.

– Mitt minne av honom är också hans kärlek till kalaspuffar, säger Tove Lifvendahl.

Barnbarnsbarnen fick smaka, men kalaspuffarna var omgärdade av restriktioner. Det fick till exempel inte slarvas med att återförsluta påsen – då skulle ju kalaspuffarnas krispighet gå om intet.

– Jag tror att jag förnam något där, att även en människa som gammelmorfar unnade sig, han tillät sig den lyxen fast kalaspuffarna var både dyra och onyttiga, säger Tove Lifvendahl.

Hon fortsatte att skriva ned andra minnen och möten. Det kanske mest spektakulära, är den intima familjemiddagen hemma hos självaste Nelson Mandela 2003. En stolt stund, som också gett namn åt boken.

Medan hon skrev insåg Tove Lifvendahl att maten löpte som en röd tråd genom hennes bevarade minnen.

– Alla innehåller något ätbart, att man stoppar saker i munnen och njuter av det, säger Tove Lifvendahl och berättar att det fick henne att fundera över måltiden som företeelse.

I boken har minnena kompletterats med ett antal nya samtal kring mat ur olika aspekter. Hon möter den politiske motståndaren, socialdemokraten och tidigare statsministern Göran Persson, över en caesarsallad, i ett samtal om köttproduktion. Hon äter schnitzel och diskuterar vikten av mat lagad från grunden, med författaren Lena Andersson, på det tjeckiska Söderhaket Soldaten Švejk. Hon mumsar hummus med Micael Bindefeld och glassar med Göran Greider. Boken fick henne också att till slut träffa Leif Mannerström i verkliga livet, efter att de i många år haft en ömsesidig "tv-relation". Han är mycket vänlig och rar, konstaterar Tove Lifvendahl.

Boken innehåller också ett antal recept, både hennes egna och andras. Tove Lifvendahl började redan som barn att samla recept som skatter, som Guns chokladkolasås, från ett av uppväxtens barnkalas. 

Tove Lifvendahl beskriver hur hennes värld vidgades bit för bit, genom mötena med nya smaker, som vitlöken och bandspagettin hos morbror Uno och hans fru Birgitta, i Gävle. Kanske var det 70- och 80-talens begränsade smakutbud, i kombination med familjens slimmade ekonomi, som gjorde intrycken av dessa smakupplevelser så starka, resonerar Tove Lifvendahl.

– Det vet jag inte om våra barn, som lever i det här utbudsflödet, kommer att uppleva.