Misslyckad kompostering kan vara nedbrytande...
Foto: Tobias Wallström
Här skulle komposteras avfall från företagets pentry! Andra kunde, självklart skulle vi visa hur man gör och vägleda läsarna i den urgamla konsten att förvandla matrester till mull.
I tidningen lovade vi, det vill säga jag, klart och tydligt att redaktionen skulle ge en ärlig bild av hur det gick, hur vi gjorde, vad som blev rätt - och fel.
Föga anade vi att det mest skulle komma att handla om det sistnämnda.
En expert inkallades, Bengt-Olof Grahn på miljö- och hälsoskyddskontoret, som blev GA:s och därmed läsarnas guide in i komposteringens underbara (?) värld. Vi handlade två exemplar av Mullbanken, en isolerad varmkompost av trä. Allt riggades på GA:s bakgård, Bengt-Olof bistod med kompostmaskar hemifrån Fröjel. Kärl sattes ut under diskbänken i fikarummet där alla skulle lägga det nedbrytningsbara från morgonfika, lunch och andra kulinariskt högtstående tillfällen.
Men... Det visade sig snart att entusiasmen för det nya var större än förmågan att följa ett enkelt reglemente för vad som fick läggas i kärlen för komposteringsbart. Viss lukt påminde om att tömningsrutinerna inte funkade som tänkt. Vi skaffade nedbrytningsbara plastpåsar av majsstärkelse som kunde förslutas och som multnade bort i komposterna. Det knorrades här och var. Även från undertecknad, som i egenskap av initiativtagare, fick bära mer och mer av ansvaret för att GA:s miljöarbete fortgick.
Och så var det detta med utbildning i den svåra konsten om vad som är organiskt avfall. Pizzabitar, äppelskrottar, en ostmacka eller potatis med sås. Visst. Men i GA:s kompostkärl hittades också annat smått, men föga gott som; cigarettfimpar, plastpåsar från kaffebryggaren, tidningspapper, metallbestick, flaskkorkar av plast och metall och mycket, mycket annat som inte har i komposten att göra.
Rapporteringen om allt detta blev så ärlig som utlovats. Och den avslutades med det bittra beskedet till läsarna att vi hade misslyckats och tvingats avsluta kompostäventyret. Ointresse från personalen, ansvarsfrågan, brist på kunskap eller ovilja att lära sig att förstå nedbrytningsprocesserna - skälen var många.
Det slutade med att jag köpte de båda komposterna. Mullbanken flyttades till Halla där de ännu efter cirka 15 år, gör tjänst, även om de nu är på upphällningen. Trots ett par ombyggnationer, reparationer, förstärkningar med kraftigt nät för att stoppa råttorna, har Mullbanken nu fått en värdig efterföljare i form av en varmkompost av plast. Råttsäker, sägs det. Vi får se.
Men kompostexperimentet, eller rättare, minnet av det, lever på sätt och vis vidare hemma i trädgårdslandet.
Fortfarande när vi vänder jorden i trädgårdslandet, hittar vi plastrester med texten Löfbergs Lila. Vi fyndar musselskal från Henriks och Carinas middagar, en och annan kapsyl trängs med kirskålrötterna och en gammal GA-penna har fått sin sista viloplats i skuggan av hallonbuskaget...
Att kompostera är nödvändigt och med åren lär man sig hantera myrinvasioner, snyltande råttor, stinkande kompost och flugor.
Compostare necesse est!
Så jobbar vi med nyheter