Det var ett ögonblicksverk, men konsekvenserna kommer att följa honom hela livet.
Det här är berättelsen om olyckan som stympade en pappa och make, men även om hur villkoren och stressen inom lantbruket frestar människor i branschen att ta genvägar och därmed utsätta sig för risker.
Det är lördag eftermiddag i början av maj. Magnus Ahlsten och hustrun Ilse Hallgren driver företag som sysslar med äggproduktion, vindkraft, bostadsuthyrning, och har stora planer för sin produktion av biogas.
Tankarna rusade
Paret skulle snart åka i väg på ett barnkalas. Hon skulle bara klippa gräset, han skulle bara se över gödselanordningen i ett av hönsstallarna en kilometer från gården Gudings i Alva.
Där upptäckte han att gödselskrapan krånglade. Han lyfte bort luckan i golvet och klev ner i hålet.
Magnus Ahlsten slarvade och struntade i att stänga av maskinen, trots att strömbrytaren bara sitter någon meter bort.
- Jag stod med gödselskruven mellan benen, något jag aldrig gjort förut. Jag halkade till och benet fortsatte in. Skon åkte av direkt och jag såg hur tårna och hälen fläktes upp. Allt tog två, högst tre sekunder, men jag hann tänka hur mycket som helst, berättar han.
Tankarna, de handlade om dödsångest, men även om skam. Skam över att ha varit obetänksam, att ha förstört framtiden för familjen och företaget.
Magnus Ahlsten sitter vid köksbordet hemma på gården Gudings i Alva. Han dinglar med benstumpen över kanten på kökssoffan och berättar samlat och lugnt om den traumatiska upplevelsen.
- Jag bände, vred och ryckte. Skräcken var att hela benet skulle malas ner om jag inte kom loss. Jag skrek och var förbannad på mig själv. Av chocken blev jag jättestark.
Kastade sig på marken
Han hoppade ut ur hönsstallet och kastade sig på marken utanför. Underbenet var söndertrasat och tårna hängde endast fast i skinnbitar. Med skakande händer börjar han att ringa. Först till hustrun, men hon hörde inte där på åkgräsklipparen. Sen till 112, men där möttes han av beskedet att numret inte var i bruk. Han ringde flera familjemedlemmar, och fick så småningom tag på Ilse och till slut även på 112.
- Jag använde funktionen återuppringning på telefonen, så jag är helt säker på att jag inte slog fel nummer första gången. Larmcentralen sa att de kunde se på vilken adress mitt nummer var registrerat, men det var ju inte där jag låg. Jag insåg att de aldrig skulle förstå vägbeskrivningen och lade till slut på.
Larmcentralen ringde upp igen, men Magnus Ahlsten lyckades inte heller denna gång få personalen att förstå var han befann sig. Han hade ändå tillräcklig sinnesnärvaro att koppla ihop dem med Ilses mobiltelefon.
När Ilse Hallgren kom till platsen hade benet nästan slutat blöda.
- "Nu har jag förstört allt!" var det första han ropade när jag kom ner. Jag fick inte titta direkt på benet, dels för skadan och dels för att han skämdes, berättar Ilse Hallgren.
Lång sjukhusvistelse
Magnus Alhsten hade nu börjat skaka kraftigt. Ilse letade efter att något att lägga över honom, samtidigt som hon gick runt och stängde av traktorn och andra maskiner som var i gång.
En kvart efter larmet kom ambulansen från Hemse. Strax efteråt kom helikoptern som tog honom till lasarettet, där benet senare amputerades ett stycke under knäet.
Efter det blev det nära fyra veckor på lasarettet.
- De första morgnarna på lasarettet tyckte jag det var så otroligt skönt att kunna ligga kvar i en säng utan att få dåligt samvete. Det var en semester med "all inclusive". Lite dåligt med paraplydrinkar bara, säger Magnus Ahlsten med ett skratt.
Pressad period
Men bakom skämtet finns ett allvar.
- Jag behövde verkligen, verkligen vilan. Ett par månader innan olyckan tänkte jag att detta inte kommer att hålla.
Olyckan inträffade efter en lång period av press.
Produktionen av biogas hotades sedan regionen vill skriva om sitt avtal och halvera de volymer de lovat att köpa till sina bussar och bilar.
Ett avtal med Lantmännen sprack, samtidigt som parets företag står med stora lån på gården.
- Pressen finns i alla yrken. Men för många inom lantbruket är den svår att tala om eftersom det snabbt uppfattas som bondegnäll. Vi har rationaliserat för mycket i branschen, vi arbetar inte längre på ett bra sätt.
- Stressen med allt som ska hinnas med... Man försöker att effektivisera så mycket det går. Stunderna som förr då man satt tillsammans med andra på åkerkanten och fikade finns inte längre, konstaterar Magnus Ahlsten.
Dyrköpt läxa
Själv fick har lära läxan den hårda vägen.
- Det kryper i mig när jag tänker på hur det kunde ha gått. Hur smal gränsen är mellan liv och död. Är du trött och stressad, tänk efter lite extra. Annars är det lätt att lockas till att ta genvägar, säger Magnus Ahlsten.
Och han vet vad han pratar om.