Mubarak Shah Purdel gick från en kontinent till en annan. 14 år gammal lämnade han – som så många andra gjorde och gör – kriget i sitt kära Afghanistan till fots.
Han har blivit lite halvkändis, Mubarak. I november erövrade den kortfilm han är huvudperson i första pris vid Novemberfestivalen i Trollhättan, klassen för unga filmare.
Filmen, med namnet ”Jag har gått från en kontinent till en annan kontinent”, skildrar en liten del av hans skräckfyllda färd mot den framtid han då inte visste något om: passagen mellan Turkiet och Grekland.
En 19 minuters hudlös berättelse, Mubaraks röst till suggestiva bilder, om rädsla men också om drivet framåt. Om gömställen i majsplantager, om smugglare med all världens makt, om att inte kunna vända åter, om färden i gummibåt utan att veta exakt var, allt han vet är kallt svart vatten och en skräck isande stor.
– Det har alltid varit svårt att berätta om flykten och jag hade inte så många att prata med, när jag fick den här möjligheten var det ett bra sätt att förmedla mina känslor, säger han.
Det här är en historia bland så många historier. Vi har dem runt om oss nu, människor som flytt sina hemländer för att klara livet. Vad vet vi om vad de bär med sig och vad de gått igenom? Hur ska vi få veta om vi inte frågar?
Gotland i februari, det är fyra och ett halvt år sedan Mubarak kom till ön. Tiden masar sig och rusar, han är 19 år nu, med ett helt livs erfarenheter bakom sig.
Han har funnit en plats och ett sammanhang, bor i ett radhus i Klintehamn och läser vård- och omsorgsprogrammet på Wisbygymnasiet.
Bussresor, läxor och häng med kompisar, just nu övningskör han för körkort.
Det har tagit sin tid, skillnaden mellan det afghanska och det svenska är som mellan natt och dag, mellan sol och måne, säger han.
– Kulturen, naturen, språket…allt. ”Tack för maten” säger ni hela tiden, det var svårt att förstå, varför tackar man inte Gud? ”Tack Gud för maten” säger vi. Men jag har lärt mig, skrattar han.
Men först backar vi i tiden, till barndomen i staden Jaghori i sydöstra Afghanistan.
Det var där han växte upp, föräldrarna drev ett lantbruk med lamm, getter, kor och en åsna, på fälten odlades växter; potatis och spannmål.
Jag reser dit med datorns hjälp, ser det kala landskapet på satellit-bilderna, grönskan i dalarna, de gråbruna bergsmassiven som sträcker evighetslångt.
Här var han en kille bland andra killar, lekte, gick i skolan och lärde sig engelska, hjälpte mamma och pappa på gården redan i tidiga år.
Med värme tänker han sig dit, till sin stad, till sitt land. Som de allra flesta människor bär han sin uppväxts plats allra närmast hjärtat.
En dröm är att någon gång kunna återvända. Det är han inte ensam om, det är en stor del av en hel generation som nu är på väg att ge sig av hemifrån.
– Kanske kan vi komma tillbaka och börja bygga upp landet igen. Ingen annan kan hjälpa dig om du inte hjälper dig själv. Men…det finns inte bara ett problem, det finns tusen problem som ska lösas. Och med den korruption som finns…det är nog lång väg dit, tyvärr.
Men kärleken till hemlandet är, trots det, stor:
– Afghanistan…då tänker du på krig och talibaner, eller hur? Men mest finns det där andra, vanliga människor av kött och blod som har drömmar, känslor och tankar, som bara vill leva sitt eget liv.
Den här intervjun är gjord i församlingshemmet vid Visby domkyrka. Mubarak var gäst under programpunkten ”Lifestory”, där han visade filmen, skapad tillsammans med Patrik Muskos och Film på Gotland.
Det var kriget som tvingade Mubarak på flykt. Som äldste sonen var det enligt kulturen hans plikt.
– Som en bra son ska man göra som föräldrarna säger och mamma var desperat, det hade hänt lite olika saker i byn och…
Han tystnar, Mubarak. Han var bara 14 då, men minnena lämnar honom aldrig. Skräcken. Hans äldre bror, som skulle varit 28 i dag, dödades i kriget, precis som hans pappa.
Eller vad som nu verkligen hände.
– Pappa blev bortförd av talibanerna…mer vet jag inte. Han är försvunnen, jag vet inte om han lever eller är död. Jag brukar tänka att han lever.
Det är en tanke du tänker ofta, gissar jag.
– Varje dag. Så många olika trådar, jag tänker så och så och så…det är jobbigt. Att inte veta är det värsta.
Mamma sålde vad som gick att sälja, gav Mubarak en mängd pengar och sa i tårar och desperation åt honom att ge sig av. Fort gick det, bara minnen i packningen.
Ett helt år skulle det ta innan han kom till något som hette Sverige, det land dit smugglarna förde honom.
Själv hade han ingen aning, under flykten handlade det om att överleva dagen. Varje dag tre fokus; hitta mat, hitta någonstans att sova, hitta något sätt att ta sig vidare.
Berättelser. Alla dessa berättelser.
Du var 14, Mubarak. Hände det, trots vad din mor sagt, att du funderade på om du verkligen gjort rätt som gav dig av ensam?
Svaren är raka och tycks närmast utan känslor. Som om de tryckts undan och förträngts för att han ska orka framåt.
– Det var svårt att tänka så. Det fanns inget hopp, det förstod jag ju. Och jag var inte alldeles ensam, med tiden träffade jag andra som också var på flykt. Även om alla när det verkligen gäller bara tänker på sig själv.
Vem hade han varit i dag ”om inte”? Det finns inga svar, bara funderingar. Förmodligen inte vid liv. Det är hans absoluta tro.
– Eller tagen av talibanerna eller tvingad att bli IS-soldat. Jag vet inte, jag försöker att inte tänka så.
I filmen om hans flykt är det rädslan som genomsyrar allt, ”rädd” är det specifika ord som används mest i hans berättelse. För att han var just rädd., slagen av isande skräck.
Kan du återkalla känslan i dag?
– När som helst. Det sitter så djupt, men jag tänker att det är livet, det är som det är, det går inte att ändra. Jag måste leva med det.
Vad var du rädd för?
– Att dö. Jag tänkte det flera gånger. Om polisen tar mig, vad händer då? När vi åkte över med gummibåten tänkte jag det; ”Nu är det dags att dö”.
Jag tänker bakåt, vad gjorde jag själv som 14-åring? Gick på skoldans på fredagskvällen, hade lite svårt med matten, var olyckligt kär, gick på bio, bläddrade bland LP-skivor i skivaffären, åt te och mackor på kvällen.
Slumpen gjorde att Mubarak hamnade på Gotland. Han kördes av smugglare genom Europa och fann sig till slut på Centralstationen i Malmö, trött, sliten och slut.
Där träffade han på landsmän som hjälpte honom till ett flyktingboende och vidare till Migrationsverket som till slut sände honom till ett Haima på Gotland.
Nu har han permanent uppehållstillstånd och här på ön har till slut framtiden tagit fart, kanske kan den så småningom rent av blomstra.
Berätta om dina drömmar.
– Jag vet inte, det är svårt, nu går jag vård och omsorg, men…målet är inte att bli känd eller rik, mitt första mål är att bli en bättre människa, sen får vi se. Man vet aldrig vad som händer, det har jag lärt mig, på en sekund kan allt förändras. Jag får lita på ödet.
Du tänker så? Att det blir som det blir?
– Ja, lite grand. Inte visste jag att jag skulle hamna här, på Gotland!
I augusti förra året kom mamma Ziba och Mubaraks tre systrar, Fatima, Haleema och Zahra till Gotland, familjen är därmed så återsamlad som den kan vara. Mamma som lagar så god köfte, mycket, mycket bättre än våra svenska köttbullar.
Mötet på Visby flygplats glömmer han aldrig, fyra år sedan de senast träffades. Nu slog hjärtat hårt, tårarna sved i ögonen:
– Mycket gråt, många känslor, både glädje och sorg. Men det är fint att de är här nu, att vi är tillsammans igen.
Kamraterna du lekte med i byn, hur gick det för dem? Vet du?
– Några av dem vet jag, en del är i Iran, några i Pakistan, Turkiet, en är i Sverige, vet jag. En har jag kontakt med, han bor i Tyskland.
Jag har barn i den ålder Mubarak var när hans mor sände honom på flykt. Vår kontext i lugna Sverige är förstås en annan, men trots det: tanken på att skicka i väg dem ensamma till andra sidan jorden.
I dag finns omkring 800 asylsökande på Gotland, runt 150 ensamkommande flyktingbarn. Åsikterna kring mottagandet är många, på Gotland och i Sverige i stort.
– Det är tungt nu, många flyktingar mår psykiskt dåligt på grund av det de varit med om och det kan föra med sig vissa saker. Men försök se det som att det på sikt blir mångfald i samhället, säger han.
Rädslan för varandra är det farligaste, menar han. Där i föds utanförskap och polarisering.
– Jag är tacksam att jag är född i Afghanistan. Tyvärr blev det krig och det gör ont i hjärtat. Vi som är här kom för friheten, för att kunna utvecklas och få räknas som människor.
För egen del är han inte längre rädd. Allt han varit med om kallar han ”lärorikt”, minnena lever i honom och kommer alltid att göra. Det är viktigt.
Är du en skrattande eller allvarsam människa?
– Både och, tror jag. Jag skrattar mycket. Men jag tänker mycket också, på pappa, vad som hänt med honom. Då tar allvaret över.