Enkelhet och bön präglade vardagen för Per i klostret.
Simone beskriver en del av sitt liv som gift med en man som gav henne en tillvaro i lyx och överflöd i USA med resor och obegränsad tillgång på det som munken Per avstod från.
En dag för tio månader möttes de i Stenkumla. Hon kom för att se på kyrkan men fick inte upp porten, gick till prästgården och knackade på.
Det var Per som öppnade dörren.
Kärlek vid första ögonkastet och hon tänkte:
- Hur närmar man sig en munk?
Men det var inte munken Per Gynnemo hon blev intresserad av utan Per som människa.
I dag bor de i Stenkumla. Han arbetar med sjukvårdande uppdrag på Gotlands sjukhem, hon försöker strukturera ett projekt med pilgrimsleder på Gotland där prästgården ska vara ett nav och där EU-medel förhoppningsvis ska bidra till ett förverkligande.
Per Gynnemo växte upp i Västergötland och fick gudstron med från barnsben. Hans uppväxt kan beskrivas som ett sökande. Han vare 23 år när han fick kontakt med buddister i Stockholm. De fick honom att fundera på ett avskalat liv utan ägodelar.
- Mina föräldrar ville att jag skulle bli präst, berättar Per som sökte in på teologutbildningen i Uppsala och gick första året.
Där träffade han en kompis sa tyckte att de skulle fira påsk på Östanbäcks kloster.
- Där fanns munkar i svarta dräkter som vigt sitt liv åt att leva med Kristus. Det gav mig en oerhörd fascination.
Per drogs till klostret och antogs som munk.
Han gav klosterlivet 17 år och hann under den tiden också med att prova på tillvaron som eremit, både i Egypten och i en koja som byggts åt honom på en stor sten i skogen inte långt från klostret. Han fick klättra på en steg för att komma upp.
- Men jag var ju helt ensam där i skogen och jag blev deprimerad
Klostertiden gav honom framför allt tre saker av betydelse: han fick ta hand om en döende broder, han fick tid att översätta en bok om eremitliv och han fick en roll som extrapappa åt ett barn i en flyktingfamilj som sökt skydd i klostret.
- Men jag blev utbränd. Det kan man bli även i ett kloster, berättar han och beskriver hur ensamheten blev allt mer plågsam.
- Dessutom har ju inte heller munkarna valt varandra. Det finns något som heter personkemi också i ett kloster.
Per fick rådet att byta miljö och for till Gotland där han var bekant sedan tidigare med Jakob Tronêt. Han levde eremitliv i en stuga i Rute och gick omkring klädd i sin svarta dräkt.
- Men kläderna började kännas som en tvångströja, säger han och berättar hur han reste "civilt" med bussen från Rute till stan, gick till Korpen och bytte om till munkkläder på toaletten innan han gick till gudstjänst i domkyrkan.
Tiden på Gotland gjorde honom frisk och han började må bra ungefär samtidigt som Jakob Tronêt fick tjänst som kyrkoherde i Stenkumla. Per fick flytta in i prästgården men var fortfarande munk och bunden till klostret.
En dag knackade det på dörren och där stod HON. Simone Spånghagen, också bekant till Jakob Tronêt, som kom på besök för att se på kyrkan och övriga byggnader.
- Jag hade en dröm om en mötesplats för hela människan och sökte en plats. Jag försökte komma in i kyrkan och broder Per hjälpte mig att öppna dörren.
- Mitt intresse för honom väcktes vid vårt första möte men han var lite avvaktande, berättar hon.
Simone Spånghagen var också uppväxt i ett kristet hem. Hennes vägar förde henne till ett liv i lyx och överflöd i USA under många år. Men hon saknade något i livet, sökte sig till kyrkan och flyttade med tiden hem till Sverige igen. År 2000 gick hon in i den så kallade väggen.
Hon berättar om mötet med ett medium som sa till henne vad som väntade i framtiden.
- Hon sa att jag skulle resa till Gotland. Där skulle jag träffa en munk. Hon sa att honom skulle jag gifta mig med! Hon berättade också att munken var mycket intresserad av musik och att jag inte längre behövde leta efter en gård där jag kunde bygga upp en retreatverksamhet. Den fanns redan.
Simone släppte taget. For till Gotland och knackade på hos Per som hon då aldrig hade träffat. Men han var som klippt och skuren från spådomen hon just fått.
- Det var som att jag knackade på dörren till ett nytt liv.
Den 10 september gifte de sig i Stenkumla kyrka med biskop Sven-Bernhard Fasth som vigselförrättare.
Då hade Per Gynnemo skrivit brev till biskopen för klostret som råkade bara tidigare biskopen i Visby, Biörn Fjärstedt. Denne löste Per Gynnemo från klostrets förpliktelser. Men innan han kom så långt hade han faktiskt för sitt inre bett en bön inifrån klostret att Gud skulle sända honom en kvinna.
I januari var han en fri man, i maj flyttade de ihop.
Han arbetar vidare på sjukhemmet, hon skriver på en bönebok och försöker genom studieförbundet Sensus skapa en struktur kring pilgrimsleder på Gotland som en förlängning av de leder som redan finns i Sverige och Norge. Båda har visioner om att skapa en plats för konferenser vid prästgården, kanske ett pilgrimscenter.
Båda har genomgått stora omställningar i sina liv.
Hennes väg till giftermålet gick via ett liv i överflöd, hans väg via det rakt motsatta som munk.