Nalleverkstad i det nya stallet

Vibert och Inga-Gretas framtid kommer att domineras av hästar och nallar. Fåren och köttdjuren och övrig jordbruksdrift har de lämnat till sonen Elof och sonhustrun Maud att ta hand om. Men de fårskinn som årligen blir en följd av fårhållningen på 300 tackor vill Vibert och Inga-Greta väldigt gärna lägga beslag på även i fortsättningen. De behövs för tillverkningen av nallar, kaniner, elefanter och tofflor och annat.
Hon skär till, han syr
Nors Nalleverkstad finns redan i en version. Denna är inrymd i en före detta koladugård. Där går det oftast till så att Inga-Greta skär till skinnen och Vibert sitter vid symaskinen och syr. Det är många besökare som förundrats lite över arbetsfördelningen och undrat om det verkligen är mannen med de stora händerna som kan sy så fina djur.
Jag syr nog i alla fall 95 procent av djuren, säger Vibert själv.
Arbetsfördelningen är beprövad och det är bevisat att den fungerar, Vibert och Inga-Greta har också tillsammans testa marknaden under så många år att de vet att produkterna går att sälja utan större bekymmer. Det är därför de nu satsar fullt ut på en helt ny nalleverkstad.
Den nya verkstaden är under uppförande.
Det går lite sakta eftersom jag bygger själv, säger Vibert.
Den nuvarande verkstaden som ligger på den av ungdomarna övertagna huvudgården skall ingå i de yngres verksamhet och innan det här året är slut skall förhoppningsvis den nya verkstaden vara tagen i bruk.
Nära men inte på varandra
I nybygget skall man få en mer rationell hantering av allt ifrån råvaran (skinn från i första hand gårdens får) till exponeringen av färdiga produkter.
Skall man göra ett ägarskifte på en gård så skall man göra det fullt ut, tycker Vibert och det är just vad man håller på med vid Nors. Slutresultatet kommer att bli att de två generationerna lever åtskilda men med stor möjlighet att närma sig varandra närhelst behov av detta finns.
Detta med att sy i skinn har vi hållit på med i tjugo års tid, berättar Inga-Greta.
Starten skedde på den tiden då man skickade lammskinnen på auktion i London. Då händer det att man av olika anledningar fick tillbaka skinn. De här skinnen var i stort sett värdelösa, men frågan var ändå om man inte kunde utnyttja dem till något.
Vi började sy smågrejer och tyckte att det var kul, berättar Inga-Greta.
Hon har en syster som är textilare och hon kunde hjälpa till med modellerna. Man märkte att kretsen av vänner och bekanta uppskattade kramdjuren i skinn.
På mässor
Så småningom testade Vibert och Inga-Greta att ta med sig ett lager och åka på mässor och man kan säga att på den vägen är det.
På mässorna säljer man produkter direkt samtidigt som man knyter kontakter som leder till senare affärer. Det finns goda försäljningsmöjligheter och när det gäller produktutveckling är det svårt att se någon begränsning. Förutom ett 20-tal olika nallemodeller har man hittills sytt kaniner, elefanter och hundar. Men det finns ju fler djur.
De flesta kramdjuren köps till barn, men det man också noterat är att det faktiskt också finns många vuxna som har behov av ett kramdjur.
Den nya verkstaden skall alltså även inrymma ett stall. Eller kanske är det tvärtom?
I stallet blir det plats för tiotalet hästar och tanken är att bedriva avelsverksamhet. En tänkbar skötare av denna verksamhet är dottern Elisabet, som för närvarande jobbar på en fårfarm med 5 000 får i Australien.
Det finns en ovanlig lösning i det här bygget. När allt är klart kommer det nämligen att fungera så att man från verkstadens övervåning via ett par fönster kan övervaka det som sker i stallet. Det finns en speciell tanke bakom det arrangemanget. Den som jobbar med hästar vet att ett sto aldrig fölar när en människa är där och tittar på.
Ändå är det av stor vikt att människan finns i närheten om något skulle gå snett i samband med fölningen, i synnerhet om man bedriver avel med dyrbara hästar.
Vibert och Inga-Greta Nilsson skall nu ordna det så att de skall kunna sitta och sy kramdjur i skinn samtidigt som de håller ett öga på fölningsläget i stallet.
Egna får. Som råvara vid kramdjurstillverkningen används främst skinn från gårdens egna får.

Inget krav. Vibert Nilsson är den som syr de allra flesta av kramdjuren och han är beviset på att "frökenfingrar" inte är något absolut krav.
"Urnallen". Inga-Greta Nilsson med "urnallen", den som hon själv hade som liten. Det är kanske den som inspirerat till den nalleverkstad, som finns i dag vid Nors i Hall.
Nallar. Vibert Nilsson har tillsammans med hustrun Inga-Greta lämnat över jordbruket till sonen. Istället satsar de på att tillverka nallar.Foto: JAEL RÄISÄNEN