Allan Nilsson (1933-2021) på sitt älskade Närsholmen. En gång i tiden spelade han dragspel ihop med vännen Benny Andersson.
För snart fem år sedan, i februari 2016, bar pappa Allans texter en hel bygd genom sorgen sedan dottern Josefin gått ur tiden.
”Gunatt gunatt ti läitn u stäur kring haile oe land, dagen jär yvar u nå går vårr ti dråimars land”, som han skaldade i ”Gunatt, siv gutt”.
Nu får hans verser och poem än en gång tjäna som tröst sedan Allan själv, i tisdags kväll, lämnat livet som vi känner det.
I hans ord och underfundigheter finns någonting för alla. En tvist på det vardagliga, ett sätt att ta ner de stora skeendena till det lilla och göra dem begripliga.
Så säger Susanne Ahlstedt som arbetar i Närbodi:
– Han var så finurlig, hittade på tänkvärda rader om allt. Men han var inte mycket här i bodi, det var allt Doris som handlade det mesta, ler hon.
Under torsdagen föll snön över När. Det var här i socknen han föddes, Allan, på Alvare gård den 10 maj 1933 och sedan levde sitt liv med makan Doris och barnen Marie, Janne, Josefin och Hanna.
I blåställ på gården, men också på scenerna.
Vid Närsåns mynning stod scenen vid Närsakar snövit och tom. Här har det skrattats och kommits till insikt, nu stod anläggningen som ett monument över en av skaldekonstens stora.
Janne Nilsson.
Men mest arbetade han, trots alla verser och förtroendeuppdrag i politik och styrelser, hemma på gården.
Det var till en början drift i liten skala: höns, hästar, kor, grisar, mycket folk, flera arbetslag. Där gick han på åkrarna och fnulade ut sina verser, de som kommit att värma ett helt folk.
Under många år, 25 säkert, arbetade han ihop med sonen Janne, som nu driver grisproduktion under Havor-flagg.
– Vi hade väldigt roligt ihop, det hade vi. Och vi spelade ju pärk också både han och jag, det hade vi gemensamt, säger han när han tar en paus från arbetet.
Kyrkan i När.
På torsdagen ringdes det för Allan Nilsson i När kyrkas klockor, ringningen stod den tidigare klockaren Viola Jakobsson för. Hon hade önskat det uppdraget.
87 slag tonade ut över När, ett för varje levnadsår.
Janne Nilsson hörde dem från husets taknock. Det var något fel på värmepannan så han tvingades upp och rota i skorstenen.
– Så där satt jag under själaringningen, det var fint, säger han.
Allan Nilsson var en profil, en oomtvistad ordens mästare, hans sånger och texter fångade det gutniska sinnelaget ödmjukt och insiktsfullt, skapade samhörighet.
Efter att hans död tillkännagivits fylldes sociala medier med hjärtan. Sonen Janne fick även ta emot personliga hälsningar från vänner som beklagade sorgen.
Han kände, och känner, stolthet för sin far, säger han:
– Jo, stolt. Han skrev ju många fina saker, men han var alltid lågmäld, inte så att han slog sig för bröstet. Nej, han gick här och klurade, hjärnan gick jämt, tror jag.
För Karina Karlsson, som arbetar i Närbodi, har Allan Nilssons texter funnits med hela livet. ”Barnen sjöng alltid Summarn kummar” på skolavslutningarna.
Karina Karlsson arbetare också i Närbodi, hon minns barnens alla skolavslutningar och övningar med kören där Allan Nilssons sånger sjöngs.
– Och Närrevyns skivor fanns hemma när jag växte upp, han var liksom bygdens man, säger hon.
Utanför butiken stod väninnorna Ulla Söderström och Agneta Jakobsson, hon väntade på att få en matkasse packad av personalen. I maj gick hennes make Las Jakobsson bort.
– De jobbade ju ihop i Närrevyn, man blev som en hel familj, jag brukade hjälpa till med biljetterna. Nu är det bara två av de som stod på scen kvar i livet; Arne Ohlsson och Ingrid Wahlgren, säger hon.
Risto Leino hade en mångårig relation till Allan Nilsson. Båda ordvrängare av rang som fick mycket sagt på liten yta. ”Allan var på Hasse och Tages nivå”” säger Risto.
Risto Leino, journalist och författare, var hans bästa vän. Det hälsade han via dottern Marie Nilsson Lind, som under onsdagen förmedlade dödsbudet.
Risto är hemma i det gula huset i Lau när vi hälsar på.
– Jag har ju haft tid att förbereda mig, säger han. Allan har varit dålig länge, så det var inte oväntat.
De hade mycket roligt ihop, många skratt, många verser.
– Allan var ett geni i klass med Hasse och Tage. När man frågade hur det gick med skrivandet svarade han alltid ”jag skriver om livet”. Han har gjort så enormt mycket som gotlänningarna kommer att ha glädje av länge, säger Risto.
Så är det säkert. Bygden är en ordkonstnär fattigare, men hans visor och visdomar består. Ty tiden står still, det är så han sade det, Allan: ”Täidn star still, det är mänsku som gar.”
Allan Nilsson avled på tisdagskvällen. Han blev 87 år.