Natthimlen i januari

Så har vi äntligen tagit oss genom årets allra mörkaste period och ljusare tider stundar. Men - kvällsmörkret kommer lika snabbt som tidigare efter solnedgången och ljuset kommer likaledes snabbt om morgnarna. De "blå timmarna" - skymning och gryning - är m.a.o. korta just nu, c:a 50 minuter vardera. De minskar faktiskt ännu i längd ända fram till vårdagjämningstiden och är då knappt 40 minuter. Sedan ökar de i längd och är vid midsommar c:a 70 minuter vardera. Sedan vänder det igen.
Det blir nymåne den 8 och fullmåne den 22. Månen är som närmast oss den 19 januari. Vi är också som närmast Solen den 3 januari. Däremot har vi inga förmörkelser att se fram emot under januari.
Merkurius är osynlig i början av månaden, men kan ses som "morgonstjärna" från mitten och fram mot slutet av januari. Den har därvid stark konkurrens från Venus, som också syns om morgnarna, till en början vid femtiden, men den går upp senare mot slutet av månaden.
Mars går upp mitt på dagen och från kvällningen syns den sedan under hela natten. Observanta iakttagare kan se hur den tycks gå i en slinga, först åt höger i förhållande till stjärnorna bakom, men den 30 januari vänder den och går sedan i fortsättningen åt vänster.
Jupiter kan börja observeras i slutet av månaden och syns då om morgnarna. Den står nära Venus den 27 jan, men också vid ett par tillfällen i början av februari. En enda av dess månar (Io) genomgår en förmörkelse under den kommande månaden. Saturnus går upp på kvällen och syns sedan fram till gryningen. Under det kommande året står f.ö. Uranus i Vattumannen, medan Neptunus håller till i övre vänstra hörnet av Stenbocken.
Ingen av de mer kända kometerna beräknas runda de inre delarna av vårt solsystem under den kommande månaden. Månadens största "stjärnfall" bjuder Quadrantiderna (Bootiderna) på, under tiden 1-6 jan, med maximum 3-4 jan. Då kan det bli c:a 130 meteorer i timmen och de rusar in i atmosfären med en hastighet av 41 km/sek. De betecknas således som mellansnabba. Färgen är ofta gulgrön. De är kända sedan 1835, men har ingen erkänd moderkomet, möjligen Komet 96/P Machholz 1, med en omloppstid av 5,24 år.

Stjärnan Mira - "den underbara" - i stjärnbilden Cetus ("Valfisken") har fått sitt namn på grund av att dess ljusstyrka varierar regelbundet under en 11-månadersperiod. Ljusstyrkan varierar mellan c:a 2 och 9 under en sådan period och samtidigt ändras också dess färg. Ljusvariationen beror på att den ändrar sin storlek och samtidigt avger den mängder av gaser till rymden runtomkring. Den har också en ganska snabb egenrörelse i rymden. I augusti förra året upptäckte man på satellitbilder tagna i UV-ljus att den har en "svans" av kol och syre efter sig. Svansens längd motsvarar bredden hos fyra fullmånar och 420 ljusår ute i rymden, "på ort och ställe", är svansen 13 ljusår lång och den visar hur långt Mira har flyttat sig under loppet av c:a 30 000 år.
Man hittar Mira och Cetus genom att utgå från Oxens "pilspets" och följa en tänkt linje åt höger och stanna nedanför Andromeda. Cetus har inga speciellt ljusstarka stjärnor. Åtta av dem har en ljusstyrka som är större än 4 och totalt c:a hundra som kan ses utan kikare. "Huvudet" är riktat åt vänster.
Mira är röd och ligger ungefär mitt i stjärnbildens "hals" (kolla på en stjärnkarta) och med hjälp av en bra kikare bör den kunna upptäckas under större delen av sin elvamånadersperiod. Runt omkring den kretsar också en blåvit följeslagare med en period av 14 år och som påverkas av utkastat material från huvudstjärnan.
Tau Ceti är ett annat fantasieggande objekt i Cetus. Den är mest solliknande stjärnan i vår närhet. Dess ljusstyrka uppgår till c:a 3,5, ligger 11,9 ljusår från oss och har c:a 0,82 av solens massa samt nästan hälften av solens ljusstyrka. Här finns således goda möjligheter att kanske hitta en planet med liv och det är därför som astronomerna är intresserade av den.