De betydande delarna i Niklas Sojdes liv är, hans närmaste undantagna, basketboll och rock’n’roll. Det är det som är genuint och på riktigt, det är där han har sitt rödaste blod.
Det förstår jag ganska snart när vi träffas i familjens vita tegelvilla på Ekerö, den som nu är såld och ska lämnas.
- Mamma sa alltid: det viktigaste är att du skaffar ett fast jobb. Så jag gjorde det. Men jag sket i vad jag fick för lön och så...jag spelade basket och musik, det var mycket viktigare och är väl egentligen så än i dag. Med tiden har jag blivit intresserad av det jag håller på med, men jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om att göra karriär, det har helt enkelt inte varit viktigt.
Och så skrattar han.
Men vi börjar i musiken, det är för musiken han är känd för de flesta, åtminstone för mig.
Hur han började lira lite gitarr, hur han träffade likasinnade och så småningom bildade sitt första band: Rakitis.
En självklar flytt
Det kom att följas av flera; Java, Dean Martin Experience och det band han har i dag, Vuxna Män.
Den här dagen i maj hade han tänkt lyssna in sig på Van Morrisons "Moondance" för att sedan plocka upp till bandet, men det blev inte av. Repertoaren är låtar i den fåran; Dylan, Orbison, Creedence.
- Det blev mest radio i dag, säger han.
Lyssnar du mycket på musik annars?
- Jo, det gör jag, jag lyssnar ganska mycket...och sen Spotify kom, man kan ju bli helt fast, jag började med ELO, det är ju asbra! Och så vidare till Fleetwood Mac, så jävla bra!
...och så går han på med band efter band, där han sitter i sitt gråa hår, 25 år äldre än när han en gång tog båten till Stockholm för ett nytt liv.
Niklas har under alla år i Stockholm arbetat med it, som systemutvecklare på regeringskansliet.
Han beskriver vad han gjort, pratar digital arkivering och jag begriper sparsamt. "Sånt där djungelmuck" har jag hållit på med, som han uttrycker det.
Men kansliet omorganiserar och Niklas tjänst försvann för ett sedan. När han i sommar flyttar till Visby ska ha leta nytt jobb där.
Niklas och hustrun Catharina bjuder på kaffe och nybakta frallor. Ost med fräs i.
Catharina är också gotländska, från Visby. De möttes när Niklas låg i lumpen vid P18 på 80-talet och har hängt ihop sedan dess. Catharina blir i samband med flytten chefsjurist på Riksantikvarieämbetet, hon har tidigare haft samma tjänst på Arbetsförmedlingen.
Men låt oss nu backa i tiden.
1986. Året då Olof Palme togs av daga, då Argentina vann fotbolls-VM i Mexiko och Monica Törnell och Lasse Holm segrade i melodifestivalen.
Då flyttade du till Stockholm, var det självklart?
- Ja...jo, det var det. Det var dags, jag jobbade på Juniwiks, var drygt 20...det var dags. Och jag flyttade mest upp för att spela basket, faktiskt.
Många minns bröderna Sojde mellan korgarna, Niklas och store-bror Johan. Johan som också bor i Stockholm nu, liksom mamma och syster. Pappa gick bort tidigt.
Och basket spelade han länge, i klubbarna KFUM Central och Blacke-berg. Än i dag lirar han någon gång i veckan med ett kompisgäng, att sänka en trea från trängt läge kan göra en dag även för en motionär.
Fyra timmars pendlande
Niklas hamnade i ett kollektiv med två tjejer, ett rivningskontrakt på Fredmansgatan vid Södra Latin. Så länge och så långt från en villa på Ekerö, där familjen bott i tolv år nu.
25 år i Stockholm, Niklas. Hur länge är det, förutom att det är 25 år?
- Det är tre barn, ett bröllop, en avstannad karriär, haha. Det är lång tid...det har hänt mycket.
Sett ur det perspektivet hade du bara 12-14 "medvetna" år på Gotland.
- Jo, men det är starka år. En trygg klass på S:t Hans, bra kompisar.
Han tar sig tillbaka, berättar hur de, före larmens tid, häktade upp fönstret till skolans gympasal utan att vaktmästaren såg det och sen var där inne och lirade basket hela helgen. Roliga minnen från roliga år. Barn- och uppväxtåren.
För några år sedan blev Niklas Sojde ombedd att vara presentatör när Dionne Warwick uppträdde på Konserthuset i Stockholm. "Nämen, inte kan väl jag..." tänkte han.
Och så tackade han nej.
Niklas och han hustru är trötta på pendlandet. En timme in till stan, en timme hem igen. För dem båda. Det ger fyra tröstlösa timmar varje dag.
1 juli går flyttlasset tillbaka till lugnet. Det är ett beslut som smugit sig på efter hand.
- Vi har varit på Gotland varje sommar och varannan jul sen vi flyttade upp...det var dags nu, helt enkelt. Vi ville hem. Och barnen är helt inne på det också. Vår äldsta tjej börjar bli tonåring (tolv) och jag pallar inte sitta här och ha jour när hon ska in till stan sen.
Har du haft hemlängtan de här åren?
- Egentligen inte. Och det handlar kanske inte om hemlängtan...mer ett konstaterande: man borde bo där.
Jag är uppvuxen i Vetlanda, men för mig finns inte tanken att återvända dit. Som en illusion, möjligen, inget annat.
- Nä...men Gotland är nog lite speciellt på så sätt, det är likadant med Ekerö, det är många som återvänder. Inte fan flyttar folk tillbaka till Rågsved eller vad som helst...det är nåt med isoleringen som drar, kanske.
Sitter och letar fel
Villan är såld och en lägenhet i Visby innerstad väntar. Det var dit Niklas ville, det var där, i alltings mitt, han växte upp.
Är det en cirkel som sluts?
- Nej, inte sluts, snarare börjar väl en ny. Ett nytt steg.
När du tänker på "hemma"...är det alltid sommar då?
- Jo, haha, det är rätt mycket varm augusti och varmt i vattnet. Men jag vet ju hur det är, november är lång där också. Det är lite spökstad på vintern, men det är ju lite det vi vill nu.
Skvaller från regeringskansliet:
Under fotbolls-VM 1994 i USA satt centerledaren och den "fanatiske fotbollsknickedicken" Olof Johansson vaken om nätterna och såg på tv.
Vilket gjorde statsminister Carl Bildt vansinnig för Johansson saknades ofta när torsdagarnas regeringssammanträden skulle börja:
"Kan någon gå och väcka Olle" röt han.
Jag tog mig från Stockholm city via Brommaplan förbi Drottningholms slott och ut till Ekerö med sina runt 10 000 invånare, en resa på ett par mil.
Nu reser vi i tiden där vi sitter. Ute mörknar det, denna dag i maj som varit varm, så varm. Barnen byter om till nattdräkt, osten står i kylen, kaffet ännu varmt ur termos.
Du är 47 nu, Niklas och har bott här i 25 år. Tittar du lika långt fram är du 72, hur känns den siffran?
- Den känns ju väldigt långt bort...men ändå närmre än man tror. "Det var nån gubbe" som barnen sa om en som är 30, och vad säger det då om mig?
Kroppen börjar få sina skavanker. Fötterna är onda, basketen har frestat, ögonen hänger inte med. På det armbandsur han köpte för bara något halvår sen kan han inte längre se siffrorna. Fort som fan gick det.
Men på vilket sätt är 47 bättre än, säg, 25?
Han funderar en stund, ser ut mot skogen bakom huset:
- Man kanske har bättre distans till sig själv och till saker och ting, kanske är lite ödmjukare. Men man är ju fortfarande 25, eller hur? Sitter och gnäller, ska hitta vem som gjort fel. I jobbet är jag bra på att backa ur och se helheten...privat saknar jag nog all självkritik.
Säger han och skrattar. Fast självkritiken har nog trots allt blivit bättre, medger han.
"Inte sämre än andra"
Men självförtroendet sladdar ibland, som för de flesta av oss. Alla runt omkring som är så bra, men jag då? Vad har jag att tillföra?
- Som det där med Konserthuset...visst hade jag kunnat fixa det, men istället blev det "jag? Det måste finnas någon som kan bättre?". Men nu var det ju mig de frågade så vad fan gjorde jag inte det för! Och som med musiken...det är fortfarande lite den känslan där också, "Inte kan väl jag...?". Men jag spelar ju med de bästa! Och det måste ju betyda att jag också är bra.
Men det fattar du inte?
- Jo, jag har nog börjat förstå. Jag jobbar med det.
Vänd på frågan då, om du hade varit 25 nu?
- Jag vet inte...jag skulle nog inte gjort så mycket annorlunda. Kanske skulle jag förvaltat det jag kan lite bättre. Men jag tänkte att jag ska ta tag i det nu...man kan så mycket, man är inte sämre än andra.
Niklas är två komma noll noll meter lång, gillar tv-serien "Sopranos" och tyckte Slade var den bästa av glamrockens grupper.
Och så är han stolt över att han gjorde "den där Dean Martin-grejen. En så cool och bortglömd snubbe!".
På 90-talet uppträdde Niklas som just Dean Martin i tv-programmet "Sikta mot stjärnorna".