- Han heter Pipen, säger Nike och Pipen piper till när han hör sitt namn och visar med all tydlighet varifrån han fått namnet.
Båda barnen är utflugna. Konstnärsutbildningar väntar för dem. Både Nike och Mona Lisa rycker på axlarna och undrar ironiskt hur "det kunde gå till?". Vera är yngst och ska börja plugga i London. Sonen Anton, 23, i Kalifornien.
- Huset är ju så stort så numera stänger vi av elen på övervåningen på vintern. Vi använder bara tre rum nere nu när inte barnen bor hemma, säger Mona Lisa.
Huset har familjen ägt i drygt 20 år. Först var det ett sommarställe, då när familjen bodde i Stockholm. Huset på Gotland hyrde de ut under vinterhalvåret. Men 1993 bestämde de sig för att flytta hit på heltid. De har blivit kvar. Och tänker inte flytta på sig, i alla fall finns inga planer för det.
- Vi trivs. Och vi är ju på fastlandet flera dagar i veckan.
Mona Lisa har sitt jobb i Växjö. Hon är lärare på en konstförberedande skolan. Nike jobbar i Älmhult. De har en etta i Älmhult, som är "så liten att dammsugarsladden räcker till hela lägenheten". Där de bor från söndag till onsdag. Då åker de hem till Gotland igen.
Älmhult, ja. Ikeas högsäte. Nikes arbetsplats. Sedan några år tillbaka är han fast anställd formgivare åt möbeljätten. Tidigare har han frilansat åt dem.
- Fast anställd. Det låter det. Jag fick ett erbjudande som var svårt att säga nej till. Du vet, 40-årskriser och grejer. Man börjar fundera på vad som är meningen med livet och sådana saker. Då var det lätt att tacka ja.
Första gången han fick ett erbjudande om arbete åt Ikea var när han pluggade på Konstfack i Stockholm. Då hade han redan betat av en utbildning på Capellagården på Öland, jobbat som möbelrenoverare i Stockholm och startat det egna företaget, Grötlingbo Möbelsnickerier, som han fortfarande är halv delägare i och som faktiskt ligger tvärs över vägen hemma i Grötlingbo.
Hur som helst. Han och ett par klasskamrater kontaktade möbeljätten om ett projekt. Kontakter togs och efteråt formgav Nike en stol till Ikea.
Emil. En stol som togs ur sortimentet för bara några år sedan. Nike hämtar ett exemplar. Ett rött. Nött och kladdat på med spritpenna.
Nike tittar på den. Funderar. Jo, han är nöjd med den. Ganska.
- Jag ville göra en stol som kan vara bortställd utan att se bortställd ut. Annars ser ofta stolar bortställda ut. Förstår du hur jag menar?
Så enas han med sig själv om att stolen är ganska smal. Smal genre och smal att sitta på.
- Man kan inte ha fläskig rumpa och sitta på den. Det blir inte bra, ler han och ser finurlig ut - lite som Emil.
Han säger att stolen Emil aldrig blev någon storsäljare. Den sålde "bara" 15 000 - 20 000 exemplar.
- Det är inte mycket. Inte om man jämför...
Nej, inte man jämför med Nikes allra största storsäljare. Pallen "Bekväm". Den har sålts i miljontals exemplar världen över. Fast inte i Afrika då, för där har inte Ikea några varuhus.
Men hemma hos Nike står inte ett exemplar av "Bekväm" från Ikea. Här står ett exemplar från Europamöbler. Designen är exakt densamma som Nikes.
- Så är det ofta. Fast att ta en grej så här rakt av, det är väl inte direkt vanligt. Här är det bara materialet som är annorlunda. De har gjort sin i ek. Det gjorde inte vi.
På frågan om han blir smickrad eller förbannad över att någon till synes snott hans formgivning rakt av kommer svaret blixtsnabbt.
- Smickrad. Givetvis. De har inte ens försökt ändra på den.
När man intervjuar en formgivare, kan man inte låta bli att ställa frågan hur det egentligen ligger till med kopiering, allt annat vore tjänstefel. En del möbler och inredningssaker ser löjligt lika ut ibland.
- Jag vet. Visst händer det att någon detalj blir likadan. Men nej. Kopiering håller inte jag på med. Därför gäller det att hålla sig a jour. På Ikea åker vi på väldigt många inspirationsresor har workshops och fortbildar oss.
Hemma på gården i Grötlingbo hittar Nike mest inspiration. Men från skiss till klar ritning och sedan en färdig produkt i affären tar det flera år.
- Så visst händer det att en likadan produkt redan finns i handeln. Det är tråkigt, men så är det, säger Nike.
Man kan tro att hela Nikes och Mona Lisas hem skulle vara en Ikeakatalog. Så är det inte. Här trängs loppisfynd med någon designpryl mellan Mona Lisas glaskonst och Nikes prototyper. Som den gamla vita soffan med röda träben i vardagsrummet.
- När man sitter i Ikeas soffor åker alltid dynorna ner. Så är det jämt. Så jag gjorde en soffa med redan neddragna dynor. I den här soffan kan fyra personer sitta nedhasade i soffan, säger Nike och breder ut sig i soffan under fotograferingen.
Den kom aldrig ut handeln. För så är det också ofta. Att skisser och idéer refuseras. Trots det har Nike gjort flera hundra saker åt Ikea. Allt från träpallar till teflonpannor.
Drömmer man aldrig som formgivare att bli ett "eget" namn, kan man inte låta bli att undra.
Nike funderar ett tag. Nickar bakåt med huvudet mot snickeriet tvärs över gatan. Här inne finns ett möbelsnickeri. Nike formger inget där, det står andra för.
- Alltså. Det är inte lätt att vara sin egen formgivare. Det tar tid och kraft. Man måste ha ett enormt kontaktnät. Det är skönt att överlåta det åt andra som kan det där.
Men att gå från fattig konstfacksstudent till välavlönad formgivare åt en världsjätte, hur är det då?
Svaret kommer blixtsnabbt.
- Fan, jag kan sakna det där. Det var roligare då. Det var knapert nästan hela tiden. Så damp det ner en slant och man köpte oxfilé och vin och tände stearinljus på fredagen. Nu är allt jämnare, jag tänker att det ordnar sig alltid.
Mona Lisa kan inte låta bli att säga:
- Du tänker alltid att det ordnar sig, och så är det jag som oroar mig.
Båda skrattar. De trivs. Tillsammans och var för sig. Säger att de "hänger" mycket. Fast inte när Mona Lisa undervisar och Nike jobbar i Älmhult. Nike vet inte hur länge han vill hålla på med just det här, fast jobb och så. Han tänker mycket. Funderar. Var det egentligen bättre förr? Och hur kan det bli bättre nu?
- Kanske kunde jag bli månskensbonde? Men det låter så himla tråkigt. Men jag tycker att vi i väst har glömt bort det som är viktigt. Det vi gör är någon sorts terapi i väntan på döden. Vi har blivit blasé.
Men verkligen kommer i kapp. Nyss var Nike i Rumänien. Där tillverkas 500 000 "Bekväm-pallar" om året.
- Jag tycker synd om dem. Det gör jag. Fast då tänker jag att jag ändå har det ganska bra. Och att vara formgivare. Det kommer jag att vara hela livet. Fan jag kan ju inget annat.
Säger Nike och går ut växthuset som byggt som en veranda vid baksidan av huset.
Där trängs ett gigantiskt fikonträd med tomatplantor. Nedanför växer sallader och grönsaker. Ett litet steg till månskensbonden. Men givetvis i ett grönsaksland med snörräta, formgett av Nike.