Noten drogs - efter 16 år
Notbudet går från Sigsarve i Näs och folket på de tolv gårdarna i notlaget börjar se över sina redskap. Det är dags att dra not och alla måste vara med.De flesta har sina redskap i ordning trots att det är 16 år sedan de senast blev använda. Men i helgen var det alltså dags.
Foto:
Väl nere på isen sänker man noten under isen, delar upp sig på två lag, går åt var sitt håll och möts vid den andra vaken och där drar man upp noten.
- Det är bra när man kan se genom isen, säger Rune Nilsson.
- Då ser man om en sten är i vägen och kan göra nytt hål för att lyfta upp armen som är försedd med "flaar" (flöten som håller upp armen så att den inte sjunker).
Ja, det är mycket med det där.
Ny not - från 1976
En del av utrustningen är från början av 1920-talet, det står årtal på en del "lausbuttnar" och man kan se att masken har haft kalas på dem för länge sen.
Jörgen Sigsarve har en relativt ny not som hans far tillverkade 1976.
- Då hade ju gubbar egentligen slutat dra not. Men vi ungdomar var så nyfikna på hur det gick till och vi tjatade på dem att börja igen. Därför var farsan tvungen att göra en ny, säger Jörgen.
Han berättar en skröna om hur konsten att dra not kom till Näs omkring 1850. Det var några från Grötlingbo som lärde dem konsten. Det var bara det att de lärde fel för att skoja med Näsborna. Sen kom en dräng från Grötlingbo till Näs som kunde konsten och visade dem hur det egentligen skulle gå till.
- Han tyckte väl synd om Näsboar som inte hade den rätta tekniken från början.
På den tiden var notdragningen en stor tillgång när man bärgade fisken mitt i vintern. Fångsten vägdes och lades i högar, en person stod vänd mot väggen och en annan frågade vem skulle ha högen som han pekade på. På så vis delades högarna och man fick sen byta sinsemellan om man så ville.
- Det kunde bli lite diskussioner bland kvinnorna som kom och hämtade sina andelar, säger Jörgen.
Han är inte orolig för utrustningen i Näs.
- Nej, det är inget fel på den, det är värre med gubbarna. De börjar bli gamla och ungdomarna har inget intresse. Kanske är det här sista gången vi drar not i socknen.
"Det är kultur"
Och varför då detta jobb i pinande storm och blankhal is som knappt går att gå på?
- Det är kultur, det är socialt att träffas och göra något kul, det är historia eller vad du vill. Roligt är det i alla fall. Att vi fick ihop en från var och en av de tolv gårdarna, säger Jörgen.
Det var bara synd att fångsten blev så skral. Några ynkliga små "baingyl" (småspigg).
Så jobbar vi med nyheter