Nu har Lundgren fällt ner taket

Tisdag i maj. Kommunalrådet Eva Nypelius uttalar sig i media om Gotland Grand National. Kommunkansliet ska få en ny videoporttelefon. Och Hällarna, hur blir det med Hällarna i framtiden?
Vi sitter i Lundgrens inglasade uteplats till villan i Visby just efter lunch, långt ifrån allt det där.
Han har just ätit hamburgare och färskpotatis, importerad från Spanien. Han älskar potatis, säger han.
- Jag har köpt svensk också...30 kronor kilot, jäkligt dyrt...men det är det värt...vi får äta det framåt kvällen.
40 år i politiken, de 15 senaste på heltid. Socialdemokratisk ledare och kommunalråd. Ständigt i medias fokus, beredd med kommentarer.
Men så kom alliansens valseger och pensionen. I dag är han verksam i kommunfullmäktige, i kommunrevisionen och ett antal styrelser, det är "allt".
Jag har föreslagit en intervju, inte om politik men om så mycket annat, och Lundgren har sagt "visst, kom hit".
Det blir ett, visar det sig, levande samtal med skrattet och gråten som ram.

Äntligen tid att läsa
Okej, Lundgren...idag finns inget du måste försvara, inget du måste förklara eller kommentera...vi kan prata om vad du vill, välj själv?
- Ja, du...det är ju det sköna nu...att inte hela tiden behöva vara uppdaterad och på helspänn, jag har varit i det där i 15 års tid...det är så skönt att slippa.
Så vad gör du om dagarna?
- Såna triviala saker som att läsa, det har jag alltid älskat men sällan hunnit...biografier, memoarer. Jag har just klämt en tegelsten om Stalin, 700 sidor, det tog tre dagar...fantastisk bok, det var andra gången jag läste den.
Så där säger alla politiker, att de läser biografier. Varför inte en helt vanlig deckare?
- Jag läser såna med, men det är liksom samma pang-pang hela tiden, sen vill man ha nåt med lite mer djup.
Sitter du och läser eller ligger du i sängen eller...
-...jag sitter i en fåtölj...men så här års ligger jag gärna på gräsmattan. På mage...det blir svårare och svårare att komma upp, men jag har lärt mig tekniken, man får rulla runt lite först och sen kravla sig upp.

Lundgren är igenkänd av "alla" på Gotland. Sannolikt är han den mest välbekante politikern i närtid.
Nu bjuder han på kaffe i vita keramikmuggar. Han vinkar åt nån granne och säger att om det luktar tjära så är det från kläderna där i stolen.
- Vi var i stugan i helgen och tjärade taket...och det sätter ju sig i allt.
Det där att bli igenkänd, det är han van vid. Det är ett pris att betala.
- Det blåser på toppen, men det är väldigt bra utsikt också, som han säger någon gång under intervjun.
Jag frågar om det där med priset, om han känner att det varit högt.
Det tycker han inte, säger han.
- Det dominerande är, helt uppriktigt, att det varit förbaskat skojigt.

Utbytt - i kubb
En annan grej: När man ser dig tänker man inte "oj, vad du verkar sportig!".
- Det är jag inte heller, det är helt korrekt, haha. Sport har aldrig intresserat mig särskilt, jag ser OS och VM och sånt på tv, men det är det enda...jag har så fruktansvärt dåligt bollsinne, jag har till och med blivit utbytt i kubb.
Näe, det blir man inte...
-...jo, i en match mot Nynäshamns kommunledning...då var det blodigt allvar och efter ett enda kast byttes jag ut, jag höll inte måttet, då förstår du.

Söndagen den 17 september 2006. Det är kvällen och natten då vinden visar sig ha vänt i Sverige.
Lundgren är förberedd, han är övertygad om att alliansen ska ta hem valsegern i riket men att vänsterblocket ska få fortsatt majoritet på Gotland. Det blir inte så.
Och Lundgrens besvikelse är monumental. Allt som finns är tomhet.
Sedan tre år har han bestämt sig för att sluta på hög politisk nivå i samband med valet, så där i finns inga direkta känslor. Det är förlusten i sig som tär.
Fanns det ingen lättnad alls?
- Jo, det är klart...att ha jobbat i det hårda tempot så länge, klart man såg fram mot att det skulle vara över...men just då var det ändå mest ilska.
Det var då, på natten, han bestämde sig för att köpa en cabriolet.
- Jo, det var faktiskt så...hela året hade jag tänkt kosta på mig nåt när jag slutade och så låg jag där på natten, "nej, Lundgren, nu ska du unna sig nåt..." så nästa dag beställde jag en Volkswagen Eos, silvergrå...frugan tyckte det var gubbfasoner, men vadå?
Är du bilmänniska?
- Inte ett dugg. Jag vet inget om bilar. Ingenting.

Privata hångelminnen
Jan Lundgren tänder sin pipa för fjärde eller är det femte gången under intervjun, säger att han ska ut och resa nu, ut och bila...Gotland, Sverige, kanske neråt Europa.
Nu när han kan, när han har tid.
Har du kört raggarrundan?
- Jag vet inte om det finns nån i dag, men förr, när jag var ung...vi var några grabbar som hade en gammal Morris ihop som vi flängde runt med, Södertorg, Österport, Kung Magnus väg, innerstan...jag körde inte så mycket, åkte mest med.
Var du svår på tjejer?
- Inte mer än andra...vi fick väl med några i bilen ibland, när man skulle på dans på landsbygden...
Och så hånglade ni i baksätet?
- Bilen var alldeles för liten.
Så var hånglade ni?
- Du, nånting måste väl vara privat också, va? Vill du ha mer kaffe?

Jan Lundgren har varit gift två gånger och lever nu i sitt tredje stabila förhållande. Två döttrar har han fått. Den äldsta, Mia, bor i Göteborg med två barn som Jan är stolt morfar till.
Jans yngsta dotter, Malin, finns inte i livet längre. Hon omkom i en trafikolycka i Visby i mars 1982, 16 år gammal.
En händelse Jan burit med sig varje dag sedan dess. Och hur skulle han inte kunnat göra det.
Jag frågar om det. Om det är okej att prata om, att skriva om. Han nickar, ser ut mot den väntande sommaren. Sitter med pipan i handen och berättar:

Så mycket som blev osagt
- De var några kompisar som lattjade på stan, körde runt lite, hon och några till hoppade upp på bakdelen på en epa-traktor men hon föll av och blev överkörd av ena bakhjulet.
Hur har den händelsen påverkat dig, kan du se det?
- Det var ju chockartat förstås...som förälder tänker man ju inte tanken att begrava sina barn i den åldern...det är så mycket som är osagt och ogjort...så mycket man funderat på...hur livet skulle blivit...hennes liv, allas våra liv.
Har du kommit ur sorgen?
- Den mattas ju med tiden...tiden läker alla sår, säger man, så är det ju...jag jobbade som en galning första tiden, det var väl en sorts flykt...det finns så mycket som påminner...nån sak, nån melodi, vad som helst, som gör att tårarna kommer. Men jag hade ju hennes äldre syster...vi kom igenom det där tillsammans, stöttade varandra.
Hur påverkar det dig i dag?
- Hur det påverkat sen dess, egentligen...jag tror jag blivit mer ödmjuk till livet...lite mer fatalist...vi politiker älskar ju att styra och ställa, men vissa saker rår man inte över, det är så.
Hur ofta besöker du Malin i dag?
- Vi besöker graven praktiskt taget var fjortonde dag.

Drar gärna en fräckis
Jan Lundgren och jag har just aldrig träffats förr. Jag har aldrig varit politisk reporter och han har sällan förekommit på sport- och nöjessidor.
Men vi känner till varandra. Han har läst en del av det jag skrivit och jag har förstås min bild av honom.
Så jag ger honom den. Säger att jag alltid tyckt han framstått som godhjärtad i sin gärning och framtoning. Han säger att han försökt vara det.
- En politiker ska gå Storgatan fram åtminstone en gång i veckan och möta folk, säger man. I mitt fall har det varit Adelsgatan. Eller Domus.
Det finns många som hävdar att ni politiker inte lever i verkligheten, men du, med det du varit med om, att förlora ett barn...
- Jag förstår hur du menar, jag kan nog se folk i ögonen, men nej...det jag varit med om är ingen verklighet, att mista ett barn...det finns ingen verklighet i det, ingen verklighet alls.

Vi sitter tysta ett tag. Dricker av kaffet. Sen byter vi ämne. Tvärt. Från sorgen kastar vi oss rakt in i skrattet:
Du sägs vara

Nu har Lundgren fällt ner taket

När Jan Lundgren var ung körde han raggarrundan i Visby med en svart Morris.Runt, runt, gärna med brudar där bak. Men det var då det och nu är nu.Möt honom i en intervju om böcker, bilar och sorgen efter dottern som omkom.Och så lite hångel, förstås.

När Jan Lundgren var ung körde han raggarrundan i Visby med en svart Morris.
Runt, runt, gärna med brudar där bak. Men det var då det och nu är nu.
Möt honom i en intervju om böcker, bilar och sorgen efter dottern som omkom.
Och så lite hångel, förstås.