"Nu skäms jag inte längre"

Julia Rosendahl och Linnéa Jansson med sonen Isaac är en helt vanlig familj i Lärbro. Förutom att Julia tidigare hette Per och opererades till kvinna i april i år.- Jag har skämts för den jag är i 32 år. Det är en helt onödig känsla. Nu skäms jag inte längre, säger hon.

Före bytet. Som man hette Julia Per. När de varit tillsammans i tre månader berättade hon för Linnéa att hon alltid känt sig som kvinna. "Jag kände att jag kunde lita helt på henne", säger Julia.

Före bytet. Som man hette Julia Per. När de varit tillsammans i tre månader berättade hon för Linnéa att hon alltid känt sig som kvinna. "Jag kände att jag kunde lita helt på henne", säger Julia.

Foto: Henrik Radhe

Gotland2011-10-08 04:00

I en hyreslägenhet i Lärbro bor Julia och Linnéa med sonen Isaac, 2,5 år. Julia söker jobb och Linnéa pluggar till programmerare på Högskolan på Gotland. Isaac går på dagis. En familj som alla andra.

Över en kopp te berättar Julia sin historia. Hon trycker särskilt på att det egentligen inte är något speciellt med henne.

- Jag är en helt vanlig människa, inte extraordinär på något sätt. Jag tycker om att läsa böcker och hålla på med datorer. Sedan förstår jag att människor tycker att jag är väldigt annorlunda. Men för mig är det inte så.

Julia träffade Linnéa för sex år sedan. Efter bara några månader sa Julia (då Per) att det var något hon ville berätta. Hon var kvinna, född i en mans kropp.

- Jag fick en impuls och bestämde mig spontant för att berätta, säger Julia. Linnéa var den första jag berättade det för och jag tänkte att det värsta som kan hända är att hon gör slut. Men jag kände att jag kunde lita helt på henne.

Julia är 1.90 lång och som man var hon vältränad med maskulint utseende.

Men Linnéa hade anat att det var något som inte stämde med Julias könsidentitet. Hon hade varit tillsammans med kvinnor tidigare och reagerade väldigt lugnt på beskedet.

- Jag gjorde inte så stor grej av det. Det var mer, vad ska vi göra åt det? Jag trodde ju från början att du var en kvinna som hade blivit man, säger Linnéa.

Hur kändes det att berätta det, Julia?

- Det var ett helt livs ångest som släppte. Jag hade byggt upp så mycket kring det här så det var nästan ett antiklimax att hon tog det så lugnt.

Julia förstod väldigt tidigt som barn att hon egentligen var kvinna, fångad i en mans kropp.

- Men det var svårt att artikulera och i Ludvika där jag växte upp, en liten bruksort, fanns det ingen som var som jag, inte ens i närheten. När jag betedde mig mjukt och tjejigt, blev jag mobbad. Så jag överkompenserade med att bli väldigt manlig och aggressiv i stället.

Hela processen med könsbyte tar omkring fyra år. Det första året är fokus på utredning snarare än behandling. Eftersom det finns en särskild klinik i Lund för transsexuella så valde Julia och Linnéa att flytta dit.

Så kom den stora överraskningen, en kort tid innan Julia började med hormonbehandlingen inför könsbytet. Det visade sig att Linnéa var med barn.

- Det var som att vinna på Lotto. Vi blev hysteriskt glada, säger Julia.

Lille Isaac kallar sina föräldrar "mamma Julia" och "mamma Linnéa". De har inte talat om könsbytet med honom än.

- Han är för liten för att greppa det än så länge, säger Julia.

Efter könsbytet kan du ju av naturliga skäl inte bli biologisk pappa igen. Hur tänker ni kring det här med att få fler barn?

- Jo, vi funderar på det. Då blir det fråga om spermadonation från någon annan, säger Julia.

Att Julia bytt kön betyder inte att hon bytt personlighet. Men hon berättar att hon inte längre får den där bubblande känslan av ilska i kroppen när något retar upp henne. Den känslan försvann med de manliga könshormonerna.

- Annars har jag inte förändrats på något större sätt. Mitt tänkesätt har alltid varit mer kvinnligt. För att dra en parallell till datorer kan man säga att jag har bytt ut hårdvaran men har samma operativsystem, säger Julia med ett leende.

- Du är precis som du var när vi träffades för sex år sedan. Du har bara fått tuttar och ett nytt könsorgan, säger Linnéa.

Julia återkommer ofta under samtalet till att hennes mål bara är att få vara sig själv. Hon har inget behov av att synas och sticka ut.

- Jag är ju inte en sådan som klär upp sig i galastass och högklackat. Jag är inte Babsan, liksom. Jag är ganska tråkig.

Men hon vill absolut inte gömma sig och dölja den hon är.

- Transsexuella är ofta väldigt rädda för att någon ska få veta att de bytt kön. Varför det? Jag har ingen anledning att skämmas.

Julia understryker att hon inte upplevt några negativa attityder överhuvudtaget efter att hon bytt kön. I Lärbro och på Gotland i allmänhet har den lilla familjen bara fått positiva reaktioner. Den enda formen av diskriminering hon upplever är när hon söker jobb.

- Jag kallas inte ens till intervjuer. Det är ungefär som för personer med utländska namn.

Annars är hon tillfreds med livet som aldrig förr.

- För tio år sedan tänkte jag när jag vaknade på morgonen: fan, måste jag leva en dag till. Nu vaknar jag och tänker: vad härligt att få leva en dag till!

En transsexuell person upplever sig tillhöra det motsatta könet och önskar oftast korrigera den felaktiga kropp han/hon har genom hormonbehandling och kirurgi.

Könsbyte har varit tillåtet enligt lag sedan 1972. I Lagen om fastställelse av könstillhörighet regleras hur det juridiska könsbytet ska gå till och under vilka förutsättningar könskorrigerande operationer av yttre och inre genitalier får ske.

Totalt hade 739 personer ansökt om att byta kön från 1972 till 2009. 460 från man till kvinna och 279 från kvinna till man.

(Källa: RFSL)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!