Ofullständig säkerhetspolitisk analys

Försvarsberedningens rapport av den 1 juni är ord- och omfångsrik, dvs normal för politiska utredningar. Den ger ingen ledning för den som vill försöka bedöma vilka förband som skall läggas ned. Det var heller att vänta, eftersom en särskild ämbetsmannagrupp arbetar med detta problem. Den arbetar utifrån rationella ekonomiska, produktionstekniska och regionalpolitiska utgångspunkter.
De sistnämnda är inte oviktiga och kan i några fall bli utslagsgivande. Rimligtvis borde den också ta säkerhetspolitiska hänsyn, men de verkar vara lågt prioriterade. Därpå tyder Försvarsberedningens rapport.
Denna konstaterar att något angreppshot inte föreligger inom en tioårsperiod. Även om den uttrycker en viss osäkerhet om utvecklingen i Ryssland, känner den sig trygg i EU-medlemskapet. ¨
På sid 40 står t ex: "Det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land. Det är lika svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på samma sätt." Bortsett från att beredningen på sid 39 skriver, att Sverige skall "kunna bistå" med i sista hand "militära resurser", framgår det inte vad det betyder "att inte ställa sig neutral".
Formuleringen öppnar för tolkningen "icke krigförande", så som under Finlands vinterkrig 1939/40. Det är en låg grad av säkerhetsgaranti!

EU är ju heller ingen försvarsallians. Den förlitar sig på NATO, där de flesta EU-medlemmar ingår. Hur NATO och Sverige skulle ställa sig i förhållande till varandra i en kritisk situation, spekulerar beredningen inte i. Den har, som Gunnar Hökmark (m) påpekar i sin reservation (sid 162), "bortsett" från denna relation.
Beredningen tar för all del upp vårt beroende av NATO:s resurser (våra viktigaste utlandsförband står ju under NATO-befäl) och den stora betydelsen av "länken" till USA, men den gör ingen analys av dessa förhållanden. För den står alliansfriheten fast.
Man kan spekulera i varför det är så. Delvis beror det säkert på att folkopinionen är för den "neutralitetspolitik", som lyckats hålla oss utanför i krig i nära 200 år.
Det är ett världsunikt förhållande, som gärna framhålls i debatten. Delvis kan det bero på en outtalad hänsyn till Ryssland. Denna har i så fall också historisk bakgrund.

Sedan kronprins Karl Johans dagar har svensk säkerhetspolitik inriktats på att inte utmana Ryssland/Sovjetunionen.
Denne store, farlige granne skulle sålunda kunna lita på att Sverige inte bidrog till att försvåra dess säkerhetspolitik i Östersjöområdet. Finland har, med undantag från åren 1918-1944, drivit en liknande politik. Som ryskt storfurstendöme var det lojalt och därmed det lugnaste hörnet i kejsardömet.
Under det kalla kriget var det Sovjetunionens lugnaste granne genom att hålla fast vid den s k VSB-pakten. Denna finska politik stöddes av Sveriges neutralitetspolitik. Kanske är det dessa erfarenheter som återspeglas i dagens svenska - och även vissa finska - politikers tänkesätt?
Troligen tvekar Finland att gå med i NATO, eftersom det skulle utmana Ryssland. Då hamnade ju S:t Petersburg i en NATO-kniptång, eftersom Estland och de andra baltiska staterna nu är NATO-land. Detta har redan irriterat ryssarna. NATO-flyg, f n från Belgien, patrullerar det baltiska luftrummet. Detta uppfattas som provocerande och bevakas nogsamt av ryskt flyg. Någon liknande konfrontation förekommer inte mellan Ryssland och Finland eller Sverige.
Då får man förstås bortse från de ryska signalspaningsflygningar, som regelbundet går fram och tillbaka mellan S:t Petersburg och Kaliningrad. De går för det mesta mellan Gotland och Baltikum - men då och då även mellan Gotland och det svenska fastlandet. De påminner litet om den "spårvagn, som NATO under det kalla kriget dirigerade upp längs den sovjetiska Östersjökusten och därefter rundade Gotland.

Svensk signalspaning är naturligtvis heller inte passiv. Den är väl etablerad på Gotland och den kollar inte bara rysk trafik. Att den ändå sker i samverkan med NATO, kan man - nu som förr - utgå ifrån. Denna signalspaning sker visserligen i svenskt intresse men kan i en spänd situation komma att betraktas som alltför utmanande. Ett sätt att anonymt eliminera gotländska installationer är sabotage, dvs någon form av terroristhandling.
Östersjön är inte, som det då och då påstås, ett EU-innanhav. Ryssland har kvar betydande hamnar och kuststräckor inne i Finska viken (oljeexporten har alltmer lagts om till Primorsk, f d finlandssvenska Björkö) och i Kaliningradområdet. Det är fortfarande mycket beroende av Östersjön för sin utrikeshandel. Det kommer säkert att noggrant bevaka sina intressen.
Detta inser svenska försvarspolitiker. Försvarsberedningen är därför angelägen om att framhålla behovet av ett nära och vänskapligt samarbete med Ryssland.

För närvarande går det ihop med det ännu starkare framhållna behovet av ett samarbete med USA/NATO. Ryssland har nämligen ett sådant samarbete formaliserat. Att något fullt förtroende mellan de båda storheterna ändå inte föreligger, framgår bl a av ovannämnda luftpatrulleringar.
Uppstår konflikter i Östersjöområdet, kommer var och en att i första hand se till sina egna intressen. Balterna söker sitt stöd i NATO och måste lyssna till vad det har att anföra. Finland bibehåller i starkt försvar och kan mobilisera _ miljon man med nära 1 000 kanoner för att hävda sitt oberoende gentemot Ryssland och behöver därför inte tvunget efterkomma NATO-anspråk.
Att Sverige inte följer samma logik, oroar finnarna. De är större realister än svenskar och hänger sig inte lätt åt önsketänkande. Detta kan resulterar i att Finland ansluter sig till NATO, eftersom svenskt stöd är både osäkert och svagt.
Den svenska alliansfriheten har tidigare stötts av ett starkt försvar. Det gör den inte längre. Den lilla Försvarsmakt som blir kvar efter 2004 års försvarsbeslut kan inte ensam hävda svenskt territorium i synnerhet som den inriktas mot fredsbevarande, ja t o m fredsframtvingande, insatser i avlägsna länder.
Det är en verklighetsfrämmande politik att satsa egna knappa resurser till andra länders hjälp utan att samtidigt ha bindande alliansavtal om att själv få hjälp, när sådan behövs.
Mot denna bakgrund fasar man inför perspektivet att Gotland skulle lämnas utan försvar. Norrbotten, Stockholm och Gotland räknas som rikets mest sårbara delar.
Av dessa tre är Gotland isolerat mitt i Östersjön, där främmande länders intressen kan kollidera på ett mycket mera påtagligt sätt än på fastlandet.
Av en sådan säkerhetspolitiska bedömning ser man inget i Försvarsberedningens rapport. Den kan finnas ändå men av in- och utrikespolitiska skäl ej blivit utskriven.
Det hindrar inte att den framförs i den fria debatten tvärtom!