Från en ganska försiktig protest av rödmålade miljökämpar under GA-debatten på Almedalsveckan, har det här varit veckan när "Ojnaredemonstranterna" hamnat på allas läppar. Alla har en åsikt om deras agerande. Visst förminskar jag protesterna en aning eftersom de började långt före årets Almedalsvecka, men det kändes som det var då det hela tog ny fart. Mark- och miljööverdomstolen hade just meddelat sitt beslut om att ge Nordkalk ett 25-årigt tillstånd att bryta 2,5 miljoner ton kalksten per år i Bungetäkten. Bland Fältbiologerna togs beskedet emot med tårar och förtvivlan. Dessa kämpar som jag minns har varit engagerade under alla mina år på Gotland - de senaste sex - har jag respekt för. De slåss för det de tror på och följer sin övertygelse. Det är deras rättighet och människor som brinner för något är bra. Betydligt svårare att förstå är de som vaknat först när timglaset runnit ut och som kanske inte gjort sig kända för just sitt enorma miljöintresse tidigare. Jag menar dem som försöker vinna poäng på den kamp som andra fört med slit och uthållighet under flera år och som gärna placerar sig närmast fotografernas kameror.
Vi i media spelar självklart en viktig roll i det här. Ska vi ge dem utrymme? Kan vi helt sonika välja bort att rapportera vissa delar av vad som händer? Vilket ansvar har vi mot Nordkalks anställda och Mellanskogs uppdragstagare som befinner sig någonstans mitt emellan? Sådana frågor diskuterar vi på redaktionen, och avvägningarna görs så gott som dagligen.
Om vi hamnar rätt kan vi inte bedöma förrän den värsta stormen har bedarrat, när vi kan se helheten i vårt arbete och har lite distans. Tills dess försöker vi hålla huvudet kallt och göra relevanta bedömningar.
Det enda vi kan slå fast just nu är att både de som protesterar mot Miljööverdomstolens beslut och de som stödjer Nordkalk tycker att vi borde skriva mer om dem och deras sak. Sådant är vårt jobb.