Olivias liv hängde på en skör tråd
Olivia sannsagan om den pyttelilla bebisenOlivia Nilsson föddes 15 veckor för tidigt. Hon vägde bara 500 gram när hon kom till världen i slutet av augusti.
Efter en lång höst med oro och väntan fick Lena och Micke Nilsson och storasyster Amelia ta hem familjens lilla lillasyster i julas.
Nu kan vardagen äntligen börja.
Olivia snusar i mamma Lenas famn hemma i soffan i vardagsrummet i Väte. Hon kikar upp en stund och ett skevt leende hinner vandra över hennes ansikte innan hon slumrar till igen.
Trots att Olivia blir fem månader om några dagar så är det det nyfödda barnets dvala som passar henne bäst. Nyfödd är ju också vad Olivia skulle ha varit, om hon hade kunnat ligga kvar i magen havandeskapstiden ut. Förlossningen var beräknad till omkring den 5 december, men eftersom flödet genom navelsträngen var begränsat så förlöstes Olivia den 26 augusti i 25:te havandeskapsveckan.
Det hade gått 25 veckor och tre dagar, förtydligar Lena, för varje dag är betydelsefull när livet hänger på en tråd.
Lena och Micke Nilsson anade att barnet som de väntade skulle födas för tidigt. Lena vet att flödet genom navelsträngen inte fungerar som det ska när hon väntar barn. Tre gånger har de väntat barn och varje gång har det blivit problem med detta flöde.
Första dottern, som fick namnet Julia, dog i magen under den 24:de havandeskapsveckan. Lena födde henne 1999. Året därpå kom Amelia till världen i 30:de veckan.
Men den här gången hade de ändå börjat hoppas på att det skulle gå lite bättre.
Kvällen innan vi var inne på koll så minns jag att vi talade om att Lena mådde bra och att vi kanske åtminstone skulle slippa att åka till Linköping den här gången, minns Micke.
<span class=MR>Något var fel...</span>
Så blev det inte. Kontrollen visade att allt inte stod rätt till. Lena måste genast åka till Linköping. På universitetssjukhuset finns de resurser som krävs för att ta hand om barn som föds för tidigt och eftersom de är extremt känsliga vill man helst att de också ska födas i Linköping. Då kan de få bästa tänkbara specialistvård från första stund. I Linköping försökte man att dra ut på graviditeten i det längsta, men efter tre dagar gav man upp. Då hade Lena inte känt några fosterrörelser på ett dygn.
Micke har sett riktigt små nyfödda barn förr - i samband med Amelias födelse året innan hade de ju varit i flera veckor på neonatalavdelningen i Linköping. Men det första mötet med Olivia blev ändå omskakande.
Jag visste att hon skulle vara mindre än vad Amelia hade varit, men jag förstod inte att hon skulle vara så liten. Jag blev nästan chockad.
500 gram. Svensk sjukvård har klarat livet på barn som vägt mindre än så, men Olivia Nilsson är ändå ett av de allra minsta barn som har fötts på Linköpings universitetssjukhus. Här har man i decennier bedrivit specialistvård för för tidigt födda barn från hela den sydöstra sjukvårdsregionen.
Att födas så tidigt är förknippat med stora risker, men Karin Fälth-Magnusson som är chef för sjukhusets barnklinik, menar att man på ett tidigt stadium kan ana hur det kommer att gå för barnen:
Några av de för tidigt födda barnen får tidigt stora komplikationer och man förstår att det inte kommer att gå så bra, men andra visar att de har "jäklar anamma" och det brukar sedan följa dem under uppväxten, säger Karin Fälth-Magnusson.
Olivia visade tidigt att hon hade gnistan. På fjärde dagen drabbades hon av en stor blödning i en lunga. Läget blev akut. Sjukhusprästen tillkallades och förrättade ett nöddop. För Lena och Micke stannade tiden.
I alla lägen kunde man fråga sjukhuspersonalen om det var något. De kunde ge svar. Men den dagen fanns inga svar, vi kunde bara vänta, berättar Micke.
Och Olivia hämtade sig.
I sin långa kamp för att växa och bli större hade Olivia hjälp av respirator de första veckorna. Lungorna fick sedan stöd av luft från en slang under näsan. Maten fick hon genom en sond och vikten klättrade stadigt uppåt. Under hela hösten förde Lena noggrann dagbok och här kan man dag för dag följa Olivias viktuppgång. Men varje måltid var också en stor kraftansträngning för Olivia.
En läkare förklarade att en portion välling till Olivia skulle motsvara ett 15-litersspann om det serverades till oss, förklarar Micke.
Micke var tvungen att åka hem och jobba i veckorna, men Amelia var med i Linköping nästan hela tiden. Lena tyckte om att ha henne där. Det blev lättare att ta sig fram genom dagarna när det fanns en liten virvelvind som behövde henne, som muntrade upp och som ville gå ut och leka ibland. Sjukvårdens personal hjälpte också till att göra livet lättare. Lena och Micke tycker att de har mött ett fantastiskt engagemang överallt.
I slutet av oktober bedömdes Olivias tillstånd vara så stabilt att hon kunde forslas hem med helikopter till Visby lasarett.
Det var underbart att komma hem, säger Lena och Micke.
I den vevan började Olivia så sakta vakna upp ur sin dvala, då vågade Lena och Micke äntligen slå bort en del av den oro som följt dem i månader. När oron gav vika fanns det utrymme för glädje över det nya barnet.
Från första stund är man ju glad över att man har fått ett barn, men man kan inte få fram den där glädjen när man inte vågar tro att man ska få behålla henne, förklarar Lena.
På Visby lasarett gick tiden fortare. Olivia växte till sig och blev allt mer mogen. I luciatid vågade man ta bort sonden och när Olivia kunde äta själv kunde familjen få komma hem. På juldagen skrevs Olivia ut från lasarettet.
3 000 gram vägde Olivia vid den senaste vägningen på barnavårdscentralen i Klinte. Hon har alltså sex-dubblat sin vikt på mindre än fem månader. Hon har också vuxit nästan 20 centimeter och är i dag 47 centimeter lång.
<span class=MR>Har gott hopp</span>
Hur Olivias utveckling blir framöver vill Micke och Lena inte sia om. De har gott hopp. Amelia, som föddes tio veckor för tidigt är lika stor och pigg som sina jämnåriga.
I början gjorde vi jämförelser mellan Amelia och Olivia, men läkarna har sagt att det går inte. Olivia har mer att ta igen. Det kommer att ta längre tid för henne.
Men hon har gnistan. Hon är sugen på livet. Hon har temperament, det har Lena och Micke fått känna på. När maten inte kommer på sekunden blir hon riktigt arg.
Så finns det en syskonskara hemma hos Nilssons i Västerväte, Väte. Här bor lilla Olivia, yrhättan Amelia och minnet av Julia. Lena och Micke har gått igenom tre tunga år för att komma hit, men i dag, när Olivia snusar i famnen och när Amelia far omkring i ett fnitter och hittar på hyss, då är de ganska nöjda med livet:
Det gäller bara att försöka ta sig igenom de svåra dagarna. I dag är jag så glad över att Olivia överlevde, säger Lena.
Det har varit jobbigt, men nu i efterhand känns det som om det har varit värt varenda sekund. Och efter den här tiden har man fått perspektiv. Det som vi förr tyckte var problem, det betyder absolut ingenting i dag, avslutar Micke.
Så jobbar vi med nyheter