Om Åkermanska stiftelsen

I sitt testamente 1924 bestämde konsul Otto Åkerman att hans förmögenhet skulle förvaltas som en stiftelse. Stiftelsens ändamål skulle vara att åt äldre, sämre bemedlade kostnadsfritt eller mot avgift bereda bostad och vård. På 1930-talet bildades därför "Stiftelsen Otto Åkermans hem" Apeln 7. Således iordninggjordes bostäder för äldre i det ursprungliga huset vid Åkermanska.
På 1980-talet gick Gotlands kommun in och betalade för underskottet av driften. Kommunen byggde även till fler bostäder, så att det nu finns plats för betydligt fler boenden än de ursprungliga.
2013 ville kommunen sälja Åkermanska och vände sig då till kammarkollegiet för att säkra att det var juridiskt möjligt trots stiftarens intentioner med en försäljning. Åkermanska såldes då till bolaget Kuststaden för 33 milj. (då värderat till 50 milj.)
Frågan är: gjordes det inga förbehåll vid försäljningen att Åkermanska skulle fortsatt drivas enligt stiftarens intentioner?
Min mor bodde på Åkermanska 2005 – 2009. Då fanns matsal, terapi, studiecirklar, gudstjänster mm. T.o.m. en särskild sjuksköterska fanns på plats. Det mesta av detta är nu borttaget.
Idag vill Kuststaden sälja bostäderna till de boende för 1,5 milj.! PO Karström skriver om att representanter för bolaget går runt för att t.o.m. få 90-åringar att köpa sin egen bostad!
Det framstår inte som särskilt hedersamt. Det finns goda skäl att tro att Kuststaden är betydligt mer intresserat av pengar än av ett gott boende för äldre.
Hur förhåller det sig med juridiken i ett sådant här fall?
Åkermanska har även vackra och bra kringlokaler. De skulle passa bra för ett äldrecentrum för aktiviteter och behov bland äldre.
Harriet Westerlund