Katthammarsvik i sen september: alldeles tyst, ingen som rör sig vid hamnen, ingen annan bil än min på vägen genom samhället.
I köket sen, i det hus som farmor och farfar byggde och med havet stålgrått bakom trädridån, frågar jag om vad som gör just Kattvik till hennes centrum i världen.
Ullis, som hon kallas, ser ut över gräsmattan, grön och dagg-glänsande.
- Jag vet inte...jag kan inte sätta fingret på det, vad är det med det här? Kargt och blåsigt!. Det sitter nog inombords...det är så mycket som fylls på under uppväxten. Att ha fått det här lugnet, den här tryggheten i sig.
?Ullis flyttade från ön efter gymnasiet, skoltrött och med sopiga betyg, drog till Stockholm, till Sumpan, i sin silvergrå Ford Fiesta (KPY063, det sitter i minnet, tics på siffror som hon har) och en etta på Duvgränd och sedan levde hon livets glada dagar.
Så småningom, nästan tio år senare, återvände hon hem.
?? Det här ska bli ett samtal om livet och de val man gör, om tiden som modell, men också om saknaden av en mor och den rent fysiska smärtan av tung och svart sorg.
Det bråddjup som hon bär, som så många andra bär.
Ullis är där bara en mun in i kaffet. Hur mamma Birgitta dog i cancer, 26 år gammal när Ulrika bara var tre.
Hon berättar, orden rinner ur henne, det finns ingen hejd:
- Jag hade svårt att förstå hur kunde hon lämna mig, hur kunde hon lämna pappa! Jag minns kompisar som pratade om sina mammor, kallade dem "jävla kärring" och jag tänkte: "hur kan man säga så fula ord om sin mamma", jag kunde aldrig förstå det.
- Och jag hade så många frågor om vad som egentligen hänt. Hon hade ju min lillebror i magen. Så när jag var 20 satt jag en hel dag med mammas läkare och fick äntligen svar. Först då var det som jag förlät henne, läkarna hade gjort allt som stod i deras makt!
En oväntad ensamhet
Så Ullis, enda barnet, växte upp med pappa och farmor i samma hus. Hängde i rökeriet, lekte med kompisar, när hon var åtta fick hon sitt första russ, "Piraten". Hon brukade rida bortåt Vika till, lade bygden för sina ridboots och gjorde den till sin.
Det var en lycklig barndom, minns hon. Förutom den där saknaden som skavde, som ibland ännu skaver.
?Ullis och jag umgicks en del i samma sällskap i tidigt 90-tal. Jag tänker på "Animal Nitrate" med Suede, på Saigon Bar på Burmeister, på stora mojito-drinkar och mycket öl.
Ibland pratade vi om att fira midsommar intill varandra på en strand, var och en för sig. Det blev aldrig av.
?? Hon berättar, Ullis. Berättar om sitt liv med levande och frodigt språk, berättar om de vilda åren sedan hon lämnat Gotland.
Om ettan i Sumpan, om skidläraråren sen, om den lilla etta hon hade nere på byn i Sälen.
Det snabba livet, det glada livet, tokiga Ullis som alltid har ett tjohoo att ropa och ett glas att skåla med.
Berättar om tiden som fotomodell i Paris, vi ska komma dit, men hon berättar också om ensamheten mitt i allt.
- Vet du, Magnus, säger hon. Vet du, de där åren när jag var ute och partade som mest...plötsligt skaffade min ena kompis en kille, sen fick den andra en kille...och där satt jag ensam på mina 18 kvadrat på Duvgränd med mina Marlboro lights och var så ensam!
För att ingen ville hänga på?
- För att ingen vill ut, men hallå var är ni? Och vad gör jag här?...det är en period jag minns så tydligt, det varade några månader, kanske ett halvår...det var en känsla, en del av mig jag inte sett tidigare: "hallå, vad är det här?
En älskad farmor gick bort
Det är tolv år sedan Ullis valde att flytta tillbaka till Gotland, till tryggheten, tillsammans med sin Tony från Avesta. De träffades i Sälen där han också var skidlärare.
- Jag jobbade fem säsonger som skidlärare och limmade säkert på honom i tre! skrattar hon.
Men till slut begrep han och vågade följa med till Gotland. Nu har de tre barn tillsammans.
?Ullis upptäcktes på en P-plats av en modellagentur i Stockholm när hon var 20 och skickades senare, från en dag till nästa, till Paris.
Det blev några galna månader, en lägenhet på Rue de Temple (portkoden B9307) och diet på baguetter och rödvin.
- Där satt rader av snygga tjejer och så jag, från Kattvik! Jag tänkte vad gör jag här?!
?? För två år sedan dog Ullis farmor Frida, 93 år gammal. Hon var inneboende på bottenvåningen hos Ullis och hennes familj för hon ville verkligen ta hand om farmor de sista åren i livet.
Hon som varit så älskad, som stekt strömming, som baddat skrubbsårs-knän och som hade svaret på allt.
Men slutet blev besvärligt, farmor fick en stroke och kunde de sista två åren varken prata eller ta hand om sig själv.
Ullis ser ut över gräset där solen hunnit värma bort glittret, tar sig tillbaka till den tiden, till kärleken till farmor och till den allt slukande sorgen:
- Hon dog här hemma på min namnsdag, samma dag pappa fyllde 65...vi var samlade allihop, jag, pappa, barnen, "farmor, vi är här nu"...och så somnade hon in. När bilen hämtade henne sen, jag föll ihop i fosterställning och...så ont, Magnus, det gjorde så fruktansvärt ont.
En drabbande insikt
Kanske, säger hon, var det även sorgen efter mamma som slog igenom, den som aldrig riktigt kom fram när Ulrika bara var tre.
Hur har de förlusterna påverkat dig efteråt, tror du?
- Jag har blivit starkare. Starkare i mig själv, man härdas av allt, så är det ju, när man tar sig genom det. Men fortfarande ligger det där och gnager.
Hur då?
- Att mamma gick bort så tidigt. Jag har frågat pappa om det där, om mamma var ledsen och han sa att det hon var allra mest ledsen över var att hon inte skulle få se mig växa upp. Den insikten har nog drabbat mig hårdast.
Så hur tänker du kring det?
- Jag har blivit mer försiktig när jag kör motorcykel, till exempel. Förr var jag helt orädd...jag har blivit rädd för att dö, helt enkelt.
Är det så?
- Ja. Jag minns när jag var 26, jag hade sån ångest, jag tänkte: överlever jag till 27, då klarar jag mig, mamma var ju 26 när hon dog. Och nu är Nellie snart tre som jag var då...måtte jag inte få cancer, så tänker jag ibland...jag skulle bli så jävla besviken, men min läkare håller full koll på mig!
Om du fått ha kvar din mamma genom livet, hur hade allt blivit?
- Ungefär lika, tror jag, min drivkraft har alltid varit järnhård. Skillnaden hade varit att jag haft mamma att prata om allt med. Hon skulle nog dragit i handbromsen ibland: "Men ska du verkligen?", " Jodå, det ordnar sig!" hade jag sagt. Vet du, mamma är nog det vackraste ord jag vet. Men pappa har gjort ett jättejobb, han också, det har nog inte alltid varit lätt.
?Ullis var nära att gå in i väggen när hon flyttat åter till ön. Nygift, nybliven mamma, fullt blås på rökeriet, jobb dag som sent i på natten.
Så hon tryckte på paus, flyttade till Visby och tog jobb på Payex i åtta år.
Tills ett frö om att ta över rökeriet började gro. Och så vågade steget tillbaka till alltings ursprung.
?? Du, en gång i tiden pratade vi om att fira midsommar intill varandra på en strand, minns du?
- Jo, det pratade vi ofta om, haha.
Vad hade hänt om vi gjort det? Hade vi blivit ihop då?
- Ja, varför inte? Det är mycket möjligt...jag hade nog inte kunnat hålla mig från att ta kontakt, i alla fall. "Skål!", typ. Sen hade vi börjat prata och sen vet man aldrig.
En lycklig morfar
Det är kul att tänka så, hur det skulle blivit om man gjort si eller så.
- Ja, de där små valen man gör i sin vardag som kan påverka hela livet, om jag gör såhär nu så blir det såhär om flera år, hur allt hänger ihop. Har du sett "Broarna i Madison County"? Clint Eastwood sitter där i bilen i regnet och blinkar höger, vänster, höger...jag ser ofta saker som i en film!
Jaha?
- Drömmar och visioner är gratis, brukar jag säga! Jag kan fantisera över något och så spelar en hel film upp sig...ofta med helikoptersyn och en del rosa ludd också, haha.
Om vi backar i tiden, till 20-åren...hur tänkte du dig att det skulle vara vid 40?
- Ja, du, vad tänkte jag när jag satt i Sumpan...40, det var ju ett halvt liv fram. Att få ha roligt, att jag skulle ha en man, barn...barn var jag väldigt klar över. Och jag hade redan då en så stark längtan efter en dotter. Jag vet inte vad det kom ifrån, men just en dotter var viktigt.
Det har hon nu. Två söner och en man, dessutom. Och Kjellis har fått hem sin dotter. Han tittar plötsligt in under intervjun och frågar efter Nellie. Det är då tanken slår mig: hur glad han måste vara nu!
Livet har gått vidare och tagit oss med. En gång var Ullis fotomodell, men det var då det. Hon höll ut några månader i Paris med nattliv och limousiner innan verkligheten hann i fatt: "det här är ju inte jag!".
Vad var det som inte var du?
- Jag vet inte...det kanske beror på min bakgrund, uppvuxen här ute, du vet. Paris och Katthammarsvik, det är rätt långt däremellen.