Med de orden får hon sätta rubriken på det här reportaget. ”Orädd gotlänning styr storstadsmedias sajt”, var förslaget som sannolikt gör läsarna nyfikna. Och det är en av hennes viktigaste arbetsuppgifter; att väcka folks intresse för det som skrivs.
Hanna Österberg är stolt över att ha växt upp i Grötlingbo, omgiven av gravrösen, skeppssättningar och vikingatida silverskatter. På vägen mot Bölske ligger hennes första hem och fortsätter du längre österut möts du av alla fåglarna på Grötlingboudd. Det är där hennes liv formats och gjort henne till den hon är, en trygg och klok kvinna med bra drag när det gäller att säga ifrån. Några kallar det skinn på näsan så skenet kan bedra vid ett första möte med denna till syns timida tjej.
Det här är egenskaper som sannolikt banat hennes väg till ett toppjobb på Svenska Dagbladet som 33-åring.
– Jag är inte rädd att säga ifrån när det behövs och är ganska bra på att lyssna. Det behövs i en arbetsledande roll och det är superviktigt att kunna prata om allt, lösa konflikter.
Att vara strukturerad och hålla ordning, komma i tid till möten och samla flocken är bra egenskaper hon har. Och så spelar hon pingis med teamet varje torsdag klockan tre – garanterat.
Att lyssna på folk är lite av hennes filosofi, både i sin nya roll som chef och i kontakten med läsarna.
– Vi har ett demokratiuppdrag som innebär att alla har rätt att få veta vad som händer och allas röster ska få höras. Att ta reda på vad läsarna tycker och vill läsa om, är grunden för all journalistik. Vi måste ta läsarna på allvar. Respekten är viktig.
En annan grundpelare är att läsaren ska få tycka själv.
– Det är inte bra att skriva dem på näsan vilka åsikter de ska ha, utan ge olika fakta och perspektiv.
Vägen till yrket var inte självklar och det var först efter en lång resa med tid att tänka som hon kom till insikt.
– Då föll polletten ner.
Södertörns journalistutbildning blev nästa steg. Sedan sommarjobb på Gotland där hon fostrades i lokaltidningsjournalistik.
– Allt jag kan om skrivande lärde jag mig på Gotlands Tidningar.
Där snappade hon upp det som inte högskolan kunde ge henne. Idag kan de gamla kollegorna sträcka på sig lite extra.
Att jobba på en liten lokaltidning är något alldeles extra. Där träffade hon unika människor och fick testa saker hon knappt kunnat drömma om. Dörrar öppnar sig mot det mest häpnadsväckande.
– En gång gjorde jag ett jobb när personal på räddningshelikoptern övade med att vinscha sig ner från en helikopter till ett fartyg. Jag firades också ner och efter kom fotografen, berättar hon som fortfarande står på sina båda ben idag.
Hon minns kampen om Ojnareskogen där polisens specialstyrka tog sig över Östersjön med diverse hästkrafter för att stävja den civila olydnaden.
– Det var en upplevelse att bevaka en konflikt mellan naturvärden och jobb och som nådde hela vägen till riksnyheterna.
Livet i storstan är annorlunda, men långt ifrån händelselöst. Hannas första kontakt med SvD var när hon skulle göra sin praktik på journalistutbildningen. Tvärtemot de flesta andra var hon intresserad av webben som var lite av ett oskrivet blad då. Hon krävde att få vara där minst hälften av tiden. Till saken hör att Hanna med det kravet gjorde det obligatoriskt med webbtjänstgöring för studenter.
Det var taktiskt att satsa på det digitala, som blev framtiden sedan många frågetecken rätats ut.
– På webben är det alltid saker på gång, säger hon som gillar variationen.
Efter flera somrar på Gotland och tre år på Södertörn var det dags att skaffa sig en tjänst och ett vikariat dök upp på SvD:s webb. Efter ett år följdes det av en fast tjänst.
– Jag var väl ganska tuff och krävde en fast tjänst. Det var lite ovanligt och jag hade lite tur, påstår hon, men det är tveksamt om SvD går på så slak lina när de anställer folk.
Lockande är den fartfyllda arbetsmiljön på sajten, att få vara där det händer saker hela tiden.
– Vi jobbar i team, det är verkligen ett lagarbete, helt prestigelöst.
När hon visat vad hon går för tog hon nästa kliv. Bred kunskap inom de olika delarna i mediaföretaget meriterade henne till en chefsposition. Hon har jobbat i tidningens alla kanaler från sociala medier med Instagram och Facebook till nyhetsbrev, podd och video, så hennes plattform var stabil.
– Det är bra med inblick.
Rollen som arbetsledare innebär att coacha, avgöra vad som ska toppa sajten, vad som är viktigast och vad ska komma under, förutom att leda teamet.
– Rubriken ska ge läsaren en skjuts in i texten.
Klickvänliga rubriker som lockar, är webbens ytliga signum men Hanna förklarar att SvD inte tjänar storkovan på det. Snarare handlar det om göra läsaren intresserad för att behålla sina kunder och skaffa nya. Den tryckta papperstidningen är för SvD inte på väg bort.
– Nej, vi ska inte såga av papperstidningsgrenen. Alla kanaler bidrar på sitt vis och det gäller att optimera vad som blir bäst i respektive avdelning.
Familjen på Gotland är lite av en vägvisare. Mamma vill ha koll och läser papperstidningen och följer vad som händer på Instagram. Pappa tar paddan och läser i appen.
– Det finns en kanal för alla, oavsett var man är ska man få journalistiken på det bästa sättet.
Huvudstaden är hon inte klar med. Hon har mer att uträtta där, inte minst hur man utvecklar en bra webb och får med sig alla på tåget, både anställda och läsare. Men frågan om när hon flyttar hem igen, finns där ständigt.
– Vi trivs här, säger Hanna som bor med sin man i Årsta, där naturen lurar runt knuten med skog och vatten.
Ändå bär det av till Gotland några gånger om året, till Grötlingbo och till huset vid Herta. Att Grötlingbo väger över i vågskålen visade hon när det blev dags för giftermål. Då bjöds det på bondbröllop enligt gotländsk sed med brudvisning och hela baletten, en fin gåva till släkt och vänner.
Flyttplanerna får dock vänta, även om hemlandstonerna lyser igenom när frågan kom om hon ville berätta om sin karriär på fastlandet.
– Tack! Vad glad jag blir! Tänker på er på Gotland då och då. Det var ju där allt började, säger Hanna Österberg.