Ordbrukaren från När i efterlängtad debut

- Jag vet faktiskt inte hur jag gör. Men jag gladde mig när franske nobelpristagaren på fråga svarade att det var orden som var det viktiga, förklarar han och skrattar igenkännande.

Trots att han är upphovsman till många djupgående texter som genom åren tagit sig rakt in i många gotländska själar, beskriver han sig kort och gott som rimmakare. Han förklarar att det ofta gäller att först hitta två ord som stämmer med varandra. Efter det faller ofta resten av texten på plats. Men trots att det låter enkelt, handlar det ofta om ett långvarigt tankearbete.
- Jag kan gå omkring och ha en grej på gång och vrida och vända på den i skallen i flera veckor. Det hindrar förstås övrig verksamhet som skulle behövas som företagare.
- Med tiden blir man också mer och mer kräsen. Och förhoppningsvis lär man sig något, lägger han till.

Samtidigt finns vissa bonusstunder i den skapande verksamheten. Dit hör numret På länsstyrelsen som handlar om Svensson i Snovide som byggt ett svinhus.
Svensson besöker länsrådet Spärrhakes kontor för att ordna till en stämpel som blivit "fel". Den visar nämligen avslag i stället för bifall, ett fel som måste rättas till för att det inte ska bli problem med myndigheterna. Och Svensson som är en bestämd person går som segrare ur matchen.
- Den fanns bara i huvudet på morgonen, då var hela tråden klar. De bästa är de som är lättast att göra.
Alf Henriksson, Tage Danielsson, Allan Edwall och goda vännen Risto Leino är några av de viktiga inspiratörerna. Till det kommer Owe Thörnqvist, en mästare i att få till det.
- Det gäller att få till ett klatschigt rim, och få det att säga smack. Ingen kan det lika bra som han.

Skriverierna tar nu för tiden tid av tillvaron som pensionär hemma i När. Tidigare fick revyförfattandet och ordvändningarna växa fram vid sidan av familj och arbetet på gården. En kombination på gott och ont. Visserligen blev en hel del tankearbete gjort under turerna på traktorn, men samtidigt blev jordbruket lidande, förklarar han.
- Det var fint få uppleva natur och fågelsång under vårarna, och att ta en tänkarpaus på rygg vid favoritstället bland vitsipporna, minns han från revyåren.

Förfäderssocknen När är utgångspunkten i Allan Nilssons betraktelser. Och karaktärerna på scen har ofta sin förebild i sockenbor. Närsholmen, Närshamn och gamla forntida gravstenen vid Alvare lairu är viktiga platser för eftertanke.
- Jag har ett behov av att se vatten, och de här platserna är bra för själen. Men Vackra flickor, den kom jag på hemma i Svinhuset, och Summa`n kummar i en bil på väg från stan på väg till repetitionen på Rondo, säger han med glimten i ögat.

Melodin till Summa´n kummar plockade revygänget upp under en biltur vårvintern 1975, när de var på väg att spåna idéer inför kommande föreställningen Brimsar brummar. Allan Nilsson, Harald Norrby och Erling Lindvall var med i bilen.
- Det var när vi passerade affären i Burs, där spelmannen Edmund Bjuresten var lanthandlare, som Erling Lindvall kom på att Edmund hade skrivit en passande brudmarsch, berättar Allan Nilsson.
Sällskapet klev ur, gick in och fick höra melodin som Edmund spelade på plats i butiken. Därmed var finalnumret Summa´n kummar klart.

Intresset för det skrivna ordet fick Allan Nilsson tidigt. Den fem år äldre brodern Göte, som ständigt satte nya böcker i sin lillebrors händer, hade stor del i det hela. Och när Allan Nilsson var 12-13 år var bland annat Harry Martinson och Eyvind Johnson viktigare än mycket som i övrigt hände i När.
Även musiken kom in tidigt i tillvaron. När han var 12 år kom mamma hem från stan med nyköpt dragspel, märket var Rauner.
- Vad jag vet är det bara jag och Benny Andersson som har ett sådant, säger Allan Nilsson.
Tidiga musikvänner blev Helmer Alvegren, Egon Klint och Sven Jakobsson från Burs, och efter hand blev det spelningar på dansbanor. Povel Ramels Tjo vad det var livat var en av låtarna som Allan Nilsson fastnade lite extra för. Ungefär samtidigt dök Lasse Lyander upp i bekantskapskretsen, och de första ansatserna till revy började när de spelade tillsammans.
- Vi blev kompisar och vi satte igång och öva ramsor i drängkammaren. Men de kan inte återges, säger han och småskrattar när han minns.

Det var 1952 som det hela började ta riktig revyform. När IF hade dålig ekonomi och där någon stans dök idén upp om att ordna underhållning under årsmötet i bygdegården, för att med inträden dra in pengar till föreningen.
- Vi åkte till Hemse och köpte sketcher på Krut och papper. Men vi märkte ganska snabbt att det var bättre att få till något eget om något som hänt i socknen.

Närsåns översvämning var ett tidigt ämne som snabbt blev ett populärt revyinslag. Efter det drog varje årsmöte fullt hus och allt fler intresserade bussades in till underhållningen från socknarna runt om på Gotland.
1968 blev sista året för revyerna i När, och det var många som kom till de 66 föreställningarna.
- Vi packade som mest in 250 personer i Närs bygdegård. Fläktsystemet var dåligt och vi fick såga ett hål i taket. Vi fick bära ut två personer som svimmande, och det lär ha varit under Arnes monolog, säger Allan Nilsson.

Bygdegården blev för trång, men bygdegårdsföreningen sa nej till ombyggnad. Alternativet blev i stället att hitta en ny och rymligare lokal. Valet föll på nybygget Rondo i Klintehamn. Efter flytten fortsatte publiktillströmningen, och nya succéer väntade.
- Det var fantastiskt vilket fint revygäng som uppstod. Det betydde allt för den goda stämningen. Vi strävade alla åt samma håll, säger Allan Nilsson.

Rekordåret var 1980 då Haplihaitar drog en publik på 25 000. Trots det valde Närrevyn då att sätta punkt för revyåren på Rondo.
- Vi var helt enkelt trötta. Revytiden var slitsam, förklarar Allan Nilsson.
I stället blev det Heimkåirt i, en föreställning i mindre format, som turnerade runt i bygdegårdarna.
- Vi åkte runt hela ön, och det var händigare att bara ha med sig gitarr och dragspel, det blev inte så pretentiöst.

Det var då Berra Alvengren föreslog att Allan Nilsson skulle skriva en låt med titeln Hul pa sukken. Åter var det många som kom. Efter turnén i bygdegårdarna blev det bygdespel i Burs med Det var en ljuvlig sommarnatt.
Efter det Ormkvinnan. Allan Nilsson regisserade Dagmar Edqvists romaner för spel på nybyggda scenen Närsaker. Publiken fortsatte komma och Ormkvinnan sågs av 16 000 besökare somrarna 2005 och 2006.
- Jag är så tacksam för att alltid ha haft publikens intresse. Det har gjort att det varit roligt hela tiden, säger han ödmjukt.
Men de unga i När flyttar och i dag tror Allan Nilsson att det vore svårt att få ihop ett liknande gäng för revyer i socknen. Samtidigt är När i dag en plats dit många kulturellt intresserade flyttar. Mycket är på gång i socknen, och inte minst gläds han åt att bygdescenen Närsaker kom till, tackvare insatser av "Närboar".

Allan Nilsson bär på nya idéer, som har kommit ur hans historiska intresse. Och kanske kan de bli aktuella i teaterform på Närsakar framöver.
- Det är för tidigt att säga för mycket om det, men visst skulle det vara roligt att på nytt sätta upp ett historiskt spel på Närsakar, säger han.

I våras fyllde Allan Nilsson 75 år och att ge ut sin första inbundna bok beskriver han som "lite läskigt". Allt måste ligga klart i tid, och till skillnad från revyerna går det inte efter utsatt datum att göra några förändringar i manuset.
Samtidigt har nya samarbetet för att få till boken varit givande, bland annat den nya kontakten med illustratören Ingela Almgren, som är sommarboende i socknen.

På lördag när boken släpps firas det förstås extra på höstmarknaden i När.