Originalet åldras med värdighet
Trädet är gammalt, vridet och lite risigt, men det här är originalet. Stamapeln till Gotlands landskapsäpple Stenkyrkeäpplet Málus x doméstica ‘Stenkyrka’.
Om ett äppelträd kan ha rynkor så är det det som har drabbat det 200-åriga Stenkyrketrädet vid Gräne.
Foto: Rolf Jönsson
Per-Olof Björkegren får söka en stund mellan grenarna för att hitta ett normalstort äpple. De allra flesta frukterna är inte så mycket större än kart i år. Per-Olof tror att det beror på att trädet inte har blivit beskuret på många år, men han vågar inte riktigt ge sig på det. Ett 200-årigt äppelträd med tydliga ålderskrämpor vill man ju vara lite varsam med.
- När jag var liten var det mycket större. Under de allra senaste åren har det hänt mycket. Det gick en gren i vintras och äpplena blivit mindre och färre. Numera får vi nog inte mer än 15 stora äpplen från det här trädet varje år, berättar Per-Olof.
Det stora äpple som han till slut hittar är gyllengult med Stenkyrkeäpplets typiska rodnande kind och fräknar på skalet. Men helt likt andra Stenkyrkeäpplen är det ändå inte. Vi jämför med äpplen från andra Stenkyrketräd i trädgården. De är knappt hundra år yngre än stamapeln, men deras äpplen har en blekare och mindre markerad rodnad.
- Det gamla äpplet ser lite annorlunda ut, men framför allt smakar det mycket mer. Dessutom passar äpplena bättre för vinterförvaring. Förr, när vi fick fler äpplen från det här trädet, sparade vi en och de höll längre än äpplena från de andra Stenkyrkeäpplena, berättar Per-Olof.
Uppträngt mot husknuten, med en knapp meter till väggen har det gamla Stenkyrketrädet en lite märklig placering. Förmodligen stod det här flera decennier innan gårdens nya huvudbyggnad uppfördes år 1834.
Det var en son i huset som förde trädet till gården någon gång i slutet av 1700-talet, det har Per-Olof Björkegren fått berättat för sig. Sonen hade varit till sjöss och om det var ett frö, en ympkvist eller en liten planta som han hade med sig hem vet inte Per-Olof, men säkert är i alla fall att också prästgården i Stenkyrka fick ett likadant träd. Prästgårdsträdet levde också länge, men föll i en storm på 1970-talet.
Kanske är det stamapelns placering som gör att det fortfarande står kvar. Trädet står visserligen på sydsidan av huset där det blåser mest på tomten, men möjligen har huset ändå givit lite skydd.
Stormen Gudrun drog fram med kraft över Gräne. Ligghallens tak blåste av och putsen på husknuten vid trädet for iväg, men det gamla Stenkyrketrädet klarade sig, märkligt nog, utan skador den gången.
Per-Olof Björkegren tror inte att trädet kommer att leva hans livstid ut. Det har ju blivit så bedagat på senare år. Men när det dör så kommer det nog att få stå kvar som ett skelett, tror Per-Olof. Trädet hör till gården och är förknippat med många minnen.
Per-Olof själv minns när en katt fick ungar i det stora hålet, någon meter upp i trädet, men han tänker också på alla de tidigare generationer som har levt här i huset. Äppelträdet vid husknuten har funnits där för dem alla.
- Det är sådant som man tänker på mer och mer ju äldre man blir, säger Per-Olof Björkegren.
Så jobbar vi med nyheter