Johanna Persson var 15 år gammal och älskade att dansa. Hon siktade på att komma in på dansgymnasiet i Stockholm, och hon hade precis fått en plats i en revy på Gotland, med föreställningar i två månader över årsskiftet 2009-2010.
- Men så fick jag allt mer problem med ena knäet. Det gjorde ont, mer och mer, när jag böjde knäet och till slut kunde jag inte böja mer än så här, berättar hon och böjer vänster ben i nästan 90 graders vinkel.
- Försökte jag böja med kändes det som att någonting var i vägen. Jag var rädd att jag hade fått någon form av knäskada, ett korsband eller en menisk.
Sår i handen efter spruta i knät
Johanna Persson undersöktes på Visby lasarett, och läkarens tes till en början var att hon hade en förkalkning i knäet.
- Men så kom han ut med de första provsvaren: "Du kan ha en tumör i benet, men det kan också vara en dansskada", sa han, berättar Johanna Persson, som i dag är 17 år gammal.
- Det var ett jätteobehagligt besked, men jag hoppades förstås att det skulle vara det han kallade "en dansskada".
Johanna skickades till Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, där cellprover skulle tas.
Hon minns en stor spruta med tjock och lång nål, som dessutom satt i ett slags stativ som kopplades runt benet.
- De stack nålen in i knävecket, för att suga ut cellvätska. Och det gjorde så fruktansvärt ont! Jag bet mig i handen av smärta under tiden, så jag fick stora sår, berättar hon.
Johanna hade en cancertumör stor som en pingisboll i nedre delen av vänster lårben, alldeles ovanför knäet. Cancerformen heter osteosarkom och drabbar relativt ofta yngre personer, främst pojkar.
- "Tumören är elakartad, men den är snäll också", sade läkaren till mig, minns Johanna Persson.
- Det var fruktansvärt. Jag grät och grät och grät i flera dagar. För mig innebar cancer att jag skulle dö.
"Jätteledsen"
Det här var i november 2009, och läkaren föreslog en operation i december. Samtidigt ville Johanna hemskt ogärna missa revyn som skulle dra igång kort senare. Och eftersom tumören inte växte med någon större hastighet, spikades operationen till i februai.
Revyföreställningarna gjorde att Johanna fick annat att tänka på i väntan på operationen. Och det var först senare, under de två månader som hon tvingades gå på kryckor, som känslorna svallade över.
- Då blev jag jätteledsen, för mig var det som jordens undergång. Och det gick rätt dåligt i plugget under den tiden, medger hon.
Det största bakslaget rent studiemässigt, var att antagningen till gymnasiet skulle genomföras vid just den här tiden.
- Antagningsproven till dansgymnasiet skulle genomföras - och jag hoppade på kryckor... Så det är inte frivilligt jag går samhällsprogrammet i Visby, säger hon med en suck.
Visar röntgenbilder på flyget
Gotländskan, som bor med familjen i Väskinde, fick inte ägna sig åt sin dans på hela sommaren, Eftersom det bildades ett hålrum i benet där tumören togs bort, tvingades man förstärka lårbenet genom att ta en bit av höften och sätta på plats i lårbenet med hjälp av två skruvar.
Skruvarna sitter ännu kvar och sitter dessutom genom lårmuskeln, vilket ger smärtor och problem.
- Och när jag rätar ut benet, skaver knäskålen mot spetsen på den ena skruven. Så det är inte så konstigt att jag har ont, säger hon och ler försiktigt.
Sannolikt blir det en operation till inom den närmsta tiden, för att avlägsna skruvarna. Johanna Persson bär omkring på några utskrifter av röntgenbilderna i väskan.
En visar tumören i benet, före operationen.
En annan visar skruvarna som håller det "nya" benet på plats.
- Jag brukar ha med mig röntgenbilderna och visa upp dem när jag ska flyga - det piper ju om mig när jag går igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen, säger Johanna Persson och skrattar.
Tänker inte på det
Johanna Persson har nära till skrattet, och problemen efter operationen är inte stora.
Hon är nu danslärare på Visby dansskola och oroar sig mest för att hon säkerligen måste ställa in en del dansklasser i samband med nästa operation.
Och visst tänker hon på cancersjukdomen då och då. Men hon försöker låta bli.
- Det är obehagligt att veta... Men jag försöker att inte tänka på det; det hjälper ju inte att gå och oroa sig. Jag hoppas att jag aldrig drabbas igen, säger Johanna Persson.
I tio års tid framöver kommer hon att gå på årliga kontroller av knäet och lungorna.
Om osteosarkom kommer tillbaka, kan det nämligen göra det i form av lungcancer.