Landets äldsta fårras är det härdiga och klimatanpassade gutefåret,som stammar från gamla behornade utegångsfår.
De svenska lantrasernas ull lämpade sig väl till vadmal till bondens slitstarka kläder. På 1500-talet började dock Gustav Vasa importera tunnare ull och vita får, vilket började successivt minska intresset för allmogens får.
På 1920-talet var läget för de gotländska hornfåren akut.
Den första bevarandeinsatsen gjordes av en Edvard Graelert, som lyckades samla in ett 20-tal behornade tackor och ett par baggar.
På 40-talet samlade även Naturskyddsföreningens dåvarande ombud på Gotland, Konrad Hellsing, ihop en besättning rasrena hornfår-"hånnlambi", på gotländska. I maj 1954 skeppades de för första gången till Lilla Karlsö, som köpts av föreningen.
Vid den tiden fanns fyra ursprungsbesättningar bevarade.
År 1974 etablerades rasnamnet gutefår och 1977 bildades Föreningen gutefåret, med avelsmålet "att hålla levande och renrasiga djur under naturliga driftsformer". Sedan dess har gutefåren sakta men säkert ökat i antal.
Gutefår är en frisk lantras, med stark särprägel. Den tydligaste är hornen, som är välutvecklade på såväl baggar som tackor. Hos andra raser har tackorna vanligen mycket små, eller inga horn.
Baggarna har en kraftig man, som oftast är svart. Ullen är i regel rak och tät och går oftast i gråskala. Vita tecken på huvudet är inte ovanligt och så kallad "vitbuk", likt mufflonfåren, förekommer.
Defekterna är få.
Inåtvridna horn kan dyka upp, liksom en extrem tillväxt av framklövarnas ytterdelar. Månghornighet försvann under tidigt 1900-tal, men återinfördes på 70-talet med inkorsning av jacobfår. Månghorniga gutefår anses därför inte vara rasrena.
I dagsläget används gutefåret främst för naturlig naturvård, kött och skinn. Många väljer också att hålla djuren för trevnad och för att göra en insats för dess överlevnad.
Det är dock inte gutefåret som ger de mest kända gotländska lammskinnen. De kommer från den genetiskt nära släktingen Gotlandsfår, som förr kallades "pälsfår". Gotlandsfåret är större än gutefåret och vare sig bagge eller tacka har horn.
Rasen började först avlas fram 1919, på Ihre gård, utifrån hornlösa får med samma ursprung som gutefåret. Inblandning av andra raser har förekommit. Den särprägel man främjat, är en karakteristisk lockig grå päls och ullfritt svart huvud och svarta ben.
Textilformgivaren Barbro Lomakka konstaterar att gutefårets ganska raggiga ull är svårtovad, medan Gotlandsfårets "silverlockar" är unikt bra.
- Den finns ingen ullfiber i världen som har en sådan otrolig lyster!
Gotlandsfårens lamm föds svarta men ljusnar under sommaren. Vid fem månaders ålder är ullen fullt utvecklad. Den ideala lockstorleken är 10-15 millimeter.
Gotlandsfåret är numera Sveriges vanligaste fårras; enbart på ön finns uppskattningsvis omkring 55000 Gotlandsfår. Fåret har en egen bevarandeförening, Rasföreningen Gotlandsfår, och enligt Fåravelsförbundets fårkontroll fanns i fjol över 13000 Gotlandsfår i aktiv avel.
Hur många gutefår det finns, beror på hur man räknar och vem man frågar.
I Fåravelsförbundets fårkontroll fanns i fjol 2178 i avel.
Enligt Jordbruksverket utbetalades EU-stöd för bevarande av utrotningshotade husdjursraser för 4245 gutefår.
Enligt Föreningen gutefåret fanns omkring 6000 får i deras medlemsregister. De garanterar dock inte att samtliga är rasrena.
I Gutefårens genbank fanns i fjol drygt 700 får. Ytterligare 400 väntar på att registreras.
Föreningen gutefårets ordförande Anders Larsson, Lund, uppskattar att det totala antalet rasrena gutefår är omkring 4000.
Nybildade Gutefårakademins ordförande Björn Hjernquist, Sproge, uppskattar att siffran är ungefär 2000.
Meningsskiljaktigheten är långt ifrån den enda, de båda rasivrarna emellan...
Gutefårets bevarande präglas sedan en längre tid av en schism, som främst handlar om hur gutefåret ska bevaras.
I våras avsatte Föreningen gutefårets styrelse sitt avelsråd, bestående av genbanksansvarige Björn Hjernquist, Kjell Lindström och Bodil Wallberg.
I april bildade trion föreningen Gutefårakademin, som nu gör anspråk på att ha den enda garanterat rasrena genbanken.
Enligt Björn Hjernquist accepterar Föreningen gutefåret inkorsning av andra fårraser. Påståendet är rent felaktigt, hävdar Anders Larsson.
-Det gör vi verkligen inte! Vi är ute efter att bevara gutefåret, inget annat.
Björn Hjernquist hävdar att vissa härstamningsuppgifter föreningen tagit för sanningar, inte stämmer. Det gäller bland annat tidigare inblandning av andra raser.
- Man får utgå från att de uppgifter som lämnats är korrekta. Vi kan inte påstå att avlidna personer har ljugit, säger Anders Larsson.
Nu har båda parter varsin genbank. Båda vill också få Jordbruksverkets godkännande av varsin avelsplan för gutefåret. Föreningen gutefårets avelsplan, som gällt de senaste åren, löpte ut vid årsskiftet.
Vad som händer härnäst är oklart.
Jackis Lannek, Jordbruksverkets handläggare inom avel och djurhållning, konstaterar att situationen är ny.
Rent teoretiskt, menar hon, är det möjligt att godkänna två avelsplaner. Vad som då sker, det kan hon inte säga.
- Det vore olyckligt med en splittring. Vi kommer nog att behöva några sittningar med vår jurist.
Hon menar att det bästa vore en sittning med båda föreningarna, tillsammans med Jordbruksverket.
- Vi har ju det övergripande ansvaret och behöver hitta en lösning. Det är något att bita i, säger Jackis Lannek.