UTSATT FÖR ÖVERGREPP (DU&JAG) Under barndomen utsattes Karolina Westberg för sexuella övergrepp av en tidigare vän till familjen. Genom nyligen utgivna låten ”Free from you” hoppas hon att verkligen bli just fri, till slut.
Den uppmärksamme har kunnat höra Karolinas röst både här och var de senaste åren, först i tv-programmet ”Idol” och därefter bland annat i George Harrisons ”I’ve got my mind set on you” som snurrade i tv-reklamen och senast i låten ”Putting on the Ritz”, vilken förekommer i biosuccén ”Den unga Astrid”.
Och det är artist hon verkligen vill bli, eller ska vi säga: Fortsätta vara. Den strävan är tydlig, många är timmarna hon tillbringar i studion.
Men bakom den starka och själfulla rösten finns en annan Karolina, det lilla hjälplösa barnet som inte fick lov att vara barn.
Först nu är hon redo att försöka ta sig ur den svärta det inneburit att bära sin hemlighet i tystnad.
När den här intervjun görs, i Musicano Musics studio i Visby, är det ännu några dagar kvar innan låten ”Free from you” släpps på streamingtjänster, pressreleasen är skriven men har ännu inte nått mediaredaktionerna. Det är tid av förväntan, ännu vet ingen hur mottagandet blir.
Det var så här det var: Karolina kom med embryot till en ny låt till musikproducenten Patrik Ohlsson, hennes musikaliske samarbetspartner sedan många år.
Till det inspelade pianokompet sjöng hon sedan sin text ifrån studions sångbås, efteråt satt Patrik tyst och såg på henne länge innan han sade vad han kände:
– ”Är du verkligen redo att släppa det här?” sa han, berättar Karolina. Jag tänkte ”ja, vadå?”.
Det är två år sedan nu, sedan dess har processen pågått genom toppar och dalar, väldigt många dalar, faktiskt. Svarta, djupa, ångestladdade, närmast självutplånande bottenkänningar.
– Ja, säger Karolina. Jag har varit inlagd på psykiatrisk heldygnsvård i flera omgångar. Jag har varit livrädd för mig själv och vad jag gör med mig själv.
När Karolina var åtta år utsattes hon under två månaders tid för flera sexuella övergrepp av en tidigare vän till familjen.
Som det barn hon var förstod hon aldrig riktigt vad som hände, bara att någonting var väldigt fel.
Det var då den glada spralliga tjejen hon en gång var gick i, som hon säger, miljoner bitar. Även om hon där och då inte riktigt förstod det heller.
– Jag vet att jag till slut berättade för mamma. Därefter är mina minnen rätt blurriga tills jag kom upp i 13-årsåldern, då kom allt liksom tillbaka.
Hon berättar om hur äcklig hon började känna sig, som om det stod ”hora” i hennes panna, synligt för hela världen.
– Som barn har man ingen relation till det sexuella, i den åldern kom allt över mig.
Karolina berättar hur hon plötsligt kunde få svårt att andas, fick svettningar och började se svart. Med misstankar om att den astma hon hade som barn återvänt gick hon till läkaren för ett nytt test. Men astman hade inte återvänt.
– Det var mina första panikattacker.
”Det var mina första panikattacker” säger hon på ett sätt som hon kunde ha sagt vad som helst. Att hon just varit och handlat eller berättat vad hon ätit till frukost.
Patrik Ohlsson är med under den här intervjun. Karolinas familj känner också till att skivan ska ges ut och att intervjun görs.
Det är tid för avslut, tid att gå vidare och bli fri. Så hoppas hon. Det är inte bara Karolina som har gått sönder i det här, påpekar hon. Också hennes familj och flera andra. Hon vill ta kommandot, stå för sin egen historia.
– Jag vill bara komma förbi det här nu, säger hon.
Hur har du hanterat all ångest under den här tiden?
– Det är ju det jag inte gjort. Istället utvecklade jag en rad självskadebeteenden, jag tyckte jag var värd allt stryk jag kunde få, jag var ändå inget värd. Flera gånger har jag blivit hämtad i ambulans. Jag vill inte dö, det är inte det jag säger. Jag vill bara döda det som södar mig inuti och då har det blivit fel ibland.
När Karolina var 18 togs hon första gången in för heldygnsvård på psykiatriska kliniken i Visby, i samband med det diagnostiserades hon för PTSD, posttraumatiskt stressyndrom.
Då hade hon varit störig och utåtagerande i skolan, gjort dumma grejer, sprungit runt och skrikit och varit, som hon säger, ”otroligt jobbig”. Som ett sätt att kompensera mörkret inuti, förstås.
PTSD innebär att allt som hänt återupplevs gång efter gång, i vaken tid eller under nattens drömmar då hon slängde sig ur sängen för att komma undan män som var efter henne.
Även i verkliga livet har hon, säger hon, påverkats.
– Mötte jag en man på gatan tog jag en omväg eller sprang där ifrån för att undvika honom, jag slutade åka buss för att jag var rädd att en man skulle kliva av på hållplats som jag, jag fick F (underkänt betyg) i vissa ämnen i skolan för att jag inte vågade gå på alla lektioner med manliga lärare. Det är sådant jag fortfarande känner av, även om jag kan hantera det bättre nu.
Men förra gången jag intervjuade dig satt vi ensamma i en källare!?
– Ja, jag mådde lite bättre just då. Och så visste jag att det fanns en annan person i huset, det har jag alltid varit noga med. Att ha sällskap av någon jag litar på.
Det var för tre år sedan, en intervju om en ridolycka vilken sånär kostat Karolina livet. Hon rider och har så gjort så länge hon kan minnas, men just den här gången gick det fel.
Ponnyn kraschade in i hindret, Karolina föll ur sadeln och blev liggande med, visade det sig, spräckt mjälte, en skada som skördar offer varje år.
Konvalescensen tog månader, men Karolina repade sig sakteliga och sade, ser jag när jag åter läser intervjun, att hon nu vågade tro på livet igen.
Ingenting visste jag då om övergreppen, ytterst få andra visste något heller. Och i ljuset av det är flera månader för tillfrisknande ingenting.
– Det är bara mina allra närmsta vänner som känt till det här, Patrik var också en av de första som fick veta, en man hon alltid känt tillit till.
Jag frågar vem hon var när hon var åtta, innan hennes värld gick i bitar, och hon säger att hon alltid var glad. Det är så hon minns det. Och det är till den känslan hon ofta längtar.
– Jag saknar alltid hur jag var innan, säger hon.
För hur är du nu?
– Mörk, skadad.
Hur ser det ut där inne i ditt mörker i dag?
Karolina sitter tyst länge, runt om står datorer, mikrofoner, musikinstrument, på väggen hänger guldskivor, det hörs dov musik från en annan studio, men annars är det tyst:
– Jag vet inte...jag kan inte förklara, jag är så van att vara där. Det är lättare att säga hur det är att vara glad, det händer så sällan. Det blir ljust en stund, men annars...vissa dagar är allt svart, andra dagar mår jag bättre men jag måste hela tiden förhålla mig till mitt förflutna. Och vet du vad det värsta är i allt det här?
Nej?
– Att jag inte är ensam. Varje år anmäls 22 000 sexualbrott i Sverige, det här sker hela tiden! Det var därför jag skrev den här låten, den är till alla som blivit utsatta och alla som kommer att bli utsatta. Jag ville spegla det trasiga jag bär inom mig, en låt att relatera till i mörka stunder.
”Stop, I don’t wanna do this with you. Please just let me go” sjunger hon med lika stark som bräcklig röst.
Nightwish är ett åttaårigt skimmelfärgat sto som står i ett stall i Lye. Karolina är där så ofta hon har möjlighet, det är inte särskilt långt från hemmet i Hemse.
De tävlar en del i hoppning men mest av allt är de bara tillsammans.
Jag har tidigare i intervjun frågat Karolina om hon tror på kärleken, hon har svarat ”nej” och att hon nog är allt för skadad för att kunna och våga släppa in den, men när hon berättar om Nightwish hörs en uppenbar värme i rösten.
Det finns ändå plats för det fina.
– Hon är väldigt knasig, uppe i det blå och totalt ofokuserad ibland, sedan kan hon grina ihop för att plötsligt vara jätteglad...hon är verkligen jättesnäll. Och tankspridd!
Jag frågar hur hon tänker sig framtiden och hon säger att hon inte riktigt vet. Musiken finns där, det är givet. Hästen också. Och så skulle hon vilja plugga till jurist.
– Jag måste bli mer stabil först, nu är jag sjukskriven sedan två och ett halvt år, jag hoppas att jag någon gång kommer vara tillräckligt stabil att gå en traumabehandling för att komma vidare men jag hoppas också att den här låten ska hjälpa till att lägga det här bakom mig och ett sätt är att låta andra veta. Jag har inte givit upp!
Patrik och Karolina avser nu att släppa fler låtar, sådana de jobbat med parallellt. Få släpp lär dock möta den reaktion som ”Free from you” gjort, och då är hela historien alltså ännu inte offentlig när den här intervjun görs.
– Vi spelade in en video härom dagen och han som filmade började gråta. Och det har Patrik också gjort, ler hon.
Och du själv?
– Nej, faktiskt inte, jag har aldrig gråtit, jag kanske har det som ett skydd, jag vet inte. Men folk har blivit mycket mer tagna än jag väntat mig. Jag har tänkt att ”jaha, det här är väl en låt, bara, vem bryr sig”.
Men det är det ju inte!
– Nej...det är min berättelse, det som präglat mitt liv. Oavsett vad man tror så blir det bättre med tiden. Men sprickorna kommer alltid att synas, det vet jag. Ärren kommer aldrig att gå ur.
Familjen har inte längre kontakt med den tidigare vännen. Denne är dömd och lever inte på Gotland.