Han är chefsöverläkare på slutenpsykiatrin. Han menar att patienter med självskadebeteende är en grupp som slutenpsykiatrin har svårt att hjälpa och känner igen frustrationen gällande behandlingen i slutenpsykiatrin.
– Det är en frustration som finns generellt. Det är en sjukdom som det tar lång tid att bli frisk ifrån, det kan ta fem–tio år att ta sig igenom. Vi önskar som alla andra att det fanns en mirakelbehandling men det gör det inte. Det är terapi i öppenvården som hjälper. Det enda vi på slutenvården kan erbjuda är frivillig inläggning, all annan behandling har ingen evidens eller är skadlig för den här patientgruppen. Men självklart, om man säger att det här kan ta tio år blir man ju jättefrustrerad, säger han.
Psykiatrin undviker i regel att tvångsinlägga patienter med självskadebeteende.
– Det vi kan säga vetenskapligt är att tvångsvård ska undvikas för det är skadligt för den här gruppen. Terapeutiska metoder är det enda vi vet har evidens, säger Erling Åby Hedenius.
Han menar att det är viktigt att vissa patienter med självskadebeteende inte skadar sig själva när de är frivilligt inlagda för vård.
– Det är viktigt att vi inte främjar ett destruktivt beteende. Man kan bli utskriven från just det vårdtillfället men då är vi noga med att bekräfta för patienten att det inte är ett misslyckande. Det ingår att man inte härdar ut hela vägen alltid. Det är en del i behandlingsprocessen och man blir inte utkastad, man har alltid rätt att söka till akutmottagningen.
Det är också svårt att avgöra när en patient är självmordsbenägen, framhåller Erling Åby Hedenius.
– Behandlingen för hög självmordsrisk skiljer sig mycket beroende på vilken diagnos man har. Generellt gör vi alltid en noggrann suicidriskbedömning och utifrån den avgör man vårdbehovet. Men det är det svåraste man kan göra, det är så många faktorer som spelar in och situationen kan förändras snabbt. Vi lutar oss mot den beprövade erfarenhet vi har.
Han menar att psykiatrin försöker att ha en bra dialog med patienter och anhöriga och förklara de beslut som fattas, och som kan göra att de anhöriga tvingas rycka in för att hämta någon som släppts ut från psykiatrin.
– Vi har tät kontakt med anhöriga, i den mån vi får med tanke på sekretess. Om något fallerar eller patienten själv skriver ut sig brukar vi kunna kontakta anhöriga, men självklart förstår jag den frustrationen.