Bristen på sociala mötesplatser har skapat helt nya sätt att umgås. Återvinningscentralen har blivit den nya tidens kyrkbacke. Där möts vi. Rik som fattig. Från öns alla socknar, med våra tombuteljer och vårt hushållsavfall. Och umgås.
Modellen med en ramp där alla bilar kör upp, för att man sedan snabbt ska kunna slänga saker rakt ner i containrarna, fungerar på de flesta andra ställen på fastlandet. Men klart sämre på Gotland. I Visby ringlar köerna sig ibland långa uppför rampen, medan gubbar däruppe diskuterar livet. Det är fint på något sätt. Men ganska opraktiskt. Mitt medborgerliga förslag är att återvinna ett par parkbänkar och parkera dem i lä nedanför containrarna. Där kan vi som vill mötas bänka oss en stund i lugn och ro. Och diskutera allt spännande som sker.
Många av mina bästa nyhetstips har jag fiskat upp just på återvinningen. Någon kommer ofta fram mellan brännbart och wellpapp, och undrar om jag känner till vad som hänt? Nyhetshändelser och ämnen folk vill läsa om är oändliga. Som håravfall. Kan det bero på låga nivåer testosteron? Gör hormonet att skalliga gubbar påverkas mer i humöret? Jag känner en kvinna som hävdar att män också kommer i klimakteriet. Hennes man är i övergångsåldern, må vara med rejäl kalufs, men hon har fått bekymmer när GA och GT numera har nästan lika innehåll och allt finns att läsa på Helagotland. Tidigare kunde hennes man redan klockan 04:15 sysselsätta sig med båda tidningarna. Nu är han snabbare klar med läsningen, och börjar högljutt diskutera redan klockan 04.30.
Ett annat givet ämne på återvinningen är socknar och sockenbor som är på tapeten. Vem som skiljt sig, vem som fått barn, och vem som investerat i en ny traktor? Som en sorts gotländsk Stasi, och underjordisk verksamhet som håller koll på alla, pågår snacket.
Vissa är riktigt vassa på att memorera och föra saker vidare. På ett kalas mötte jag en som hade utvecklat en sällsynt effektiv förmåga till underrättelseverksamhet. Så snart någon tagit i hand och presenterat sig med namn och socken gick han till attack. "Jaha, Etelhem, då känner du Körkander"? Någon annans klasskompis syster i Eskelhem jobbade vid ett av öns större företag. Och så höll det på.
Vem som pratar om dig just nu har du ingen aning om. Och tur är väl det.
Just nu är en socken lite bättre än de andra. Årets. I mitten på december utses sedan mer än 30 år ”Årets socken”, den kanske viktigaste sockennyheten på länge för de lyckliga invånarna. Jag har haft äran att kasta mig iväg i ottan med kamera och block, åtskilliga tidiga decembermorgnar sedan juryn sagt sitt och meddelat årets vinnare. Jag har stått på Fröjels kust och plåtat fiskare. Jag har samlat sockenbor och knackat på hos företagsamma hantverkare och lokala entreprenörer. Alla har varit lika stolta. Och oerhört glada över priset. Gladast var de nog ändå i Gammelgarn, den enda socken som blivit årets två år i rad, både 2020 och 2021.
Sedan starten 1990 har utmärkelsen delats ut av Lokrume-Fole Rödakorskrets. Utöver dem har juryn bestått av fjolårets vinnare samt Hela Sverige ska levas Gotlandsdistrikt. Efter pandemin har de sistnämnda tagit över förtroendeuppdraget på egen hand.
Det är nåt fint i det och i det enkla. Att få samlas runt en enkel utmärkelse stärker och skapar gemenskap. Jag tror att vi behöver fler sådana initiativ och ljuspunkter i vardagen. Särskilt i mörkaste december. Men om precis en vecka vänder det. Det blir ljusare och nästa år skiner solen lite extra över ännu en sockens pristagare.