På Ekorren samlas Gotlands hemlösa

Carl-Runo Löf är diakon i Visby och förestår Ekorren, en mötesplats för hemlösa. Ekorren öppnade för åtta år sedan på domkyrkoförsamlingens initiativ, i gamla vaktmästarbostaden vid Solbergaskolan.
Kommunen upplåter huset, men verksamheten finansieras uteslutande av församlingen och då och då kommer något enstaka privat bidrag. Det senaste idag, tisdag. En man hade hört Carl-Rune intervjuas på Radio Gotland och blev så berörd att han bestämde sig för att bidra med det han kunde.
Vid lunchtid kom han till Ekorren med famnen lastad med nyinköpta varor: tandborstar, strumpor, schampo, rakhyvlar och mycket annat. Gåvorna var mycket välkomna, konstaterar Carl-Runode hemlösa saknar mycket.
I åtta år har han efterlyst ett kommunalt nattöppet härbärge, som kan ge de hemlösa en möjlighet till ökat människovärde och stabilitet nog att komma på fötter. Intresset har varit mycket svagt, säger han.
Kommunen har gått från att för några år sedan helt förneka att det finns hemlösa på Gotland, till att säga att det nog gör det. Nu finns ett kommunalt kravboende, men det är många av de som kommer hit som inte klarar av sådana krav.
Ställer man upp på att vara helt drog- och alkoholfri kan man få rum i ett boende på Gesällgården, så länge det finns platser kvar.
Carl-Runo menar dock att när man har hamnat tillräckligt långt nere, då är människovärdet så litet och uppgivenheten så stor, att man inte är rustad att ta itu med alla problem på en gång.
Därför behövs det ett mer kravlöst boende här på Gotland!
Varför händer inget, tror du?
Ja, varför? Det är väl ekonomin som styr.
Ångest och ilska
Varje dag kommer omkring 25 personer till Ekorren, människor som oftast varken har stadig inkomst, jobb eller boende.
Vad de däremot har är beroende, dålig hälsa och ofta en stark misstro mot det samhälle som hittills inte förmått hjälpa dem.
Besöken har inte varit fler än vanligt under storhelgerna, säger Carl-Runo. Däremot har många mått extra dåligt.
Det har varit väldigt mycket ångest. De flesta som kommer hit, män som kvinnor, har säkerligen också barn som de inte får eller kan träffa. De har också varit barn och har sina bilder av vad som ska vara en glädjens helg så är det precis tvärtom. Senast igår pratade jag med en som konstaterade att "Snart är det över, den här skiten!".
Ångesten skapar ofta frustration och ilska i dessa tider hänger smockan ständigt i luften, säger Carl-Runo. Det har hänt att han själv har drabbats, om än inte avsiktligt.
Ofta kommer de efteråt, när någon talat om för dem hur de betett sig, och ber om förlåtelse för något de sagt eller gjort. Bara en sådan sak, i dagens samhälle.
Carl-Runo säger att han aldrig har arbetat i en miljö där han mötts av så mycket kärlek och tacksamhet.
Visst är det mörkt och tungt många gånger, men givandet är också ömsesidigt.
Allt fler hemlösa
Ofta har de hemlösa fastnat i en turbulent och kriminell cirkel, från vilken det är mycket svårt att bryta sig loss.
De grips av polis, hamnar i häktet ett tag, sitter i fängelse någon månad och så är de ute på gatan och tillbaka på Ekorren igen, säger Carl-Runo. Den enda "fördelen" är att de i alla fall har tak över huvudet och mat på bordet, så länge de finns inom kriminalvårdens ramar.
Han har svårt att säga exakt hur många hemlösa som finns på Gotland, men konstaterar att antalet ökar.
Även om någon faller bort det är ganska vanligt att de avlider till följd av sitt missbruk så fylls det på i andra änden. Många nya kommer från fastlandet redan i mars, så ökar det under sommaren.
Att hemlösa och missbrukare från fastlandet väljer att resa till Gotland på sommartid är inte förvånande, menar Carl-Runo.
De lever av turismen. Du förstår ju själv vilken marknad den utgör. Vi har också sett att många unga kvinnor kommer hit för att sälja både det ena och det andra.
Alla välkomna
På Ekorren, där så gott som alla besökare är missbrukare, ställs få men tydliga krav.
Man får naturligtvis inte missbruka eller slåss, men man får komma även om man är påverkad. Det är man också, naturligtvis.
Skulle man kräva att de var "rena", då skulle de inte komma alls. Det vore att lägga sten på börda, menar Carl-Runo.
Här kan de få något att äta, komma i kontakt med andra myndigheter och instanser, få vila och tvätta både sig själva och sina kläder.
Tvättmaskinen går alltid för fullt. Det är väldigt viktigt att de sköter hygienen när de lever som de gör. Just därför är det så viktigt med ett natthärbärge att vara ren och ha tak över huvudet ger värdighet.
Tacksam. Igår lämnade en man in en hel kasse med nyinköpta hygienartiklar och underkläder till de hemlösa som söker sin dagliga tillflykt till Ekorren. Diakon Carl-Runo Löf är glad, både för gåvan och för all den kärlek och tacksamhet han känner att arbetet med de hemlösa ger.Foto: Henrik Radhe