På färjan finns ingen anledning att göra sig till
Spalten
Foto:
Han, i alla fall.
För henne går det mera trögt, ser jag. Tar bara några få gafflar av pyttipannan innan hon skjuter den åt sidan. Dålig i magen?
Inte hungrig, trots allt?
Kanske smakade det skit?
Sånt vet man inte, sånt frågar man inte, sånt fantiserar man bara om när man inte känner personen i fråga.
Det är på sätt och vis märkligt att resa med sena söndagsfärjan tillbaka till Gotland. Alla människor som återvänder från sina strapatser och äventyr; idrottslagen, familjerna, studenterna.
Hur alla liksom känner alla, men ändå inte. Men hur alla känner förutsättningarna, hur alla sitter i samma båt: Tre timmars resa, okej, vi reser här så ofta, det finns ingen anledning att göra sig till.
Jag köper en kopp kaffe, 16 spänn. Läser för barnen, sitter en stund i filmrummet och vilar ögonen på Hajar som hajar, bläddrar i Expressen, löser ett korsord, säger så lite som möjligt, vilar, iakttar, antecknar stolpar till en spalt på baksidan av biljetten.
GÖR en notering om hon som inte äter upp sin mat, om det ensamma fyllot som vinglar runt med sin Mariestad och försöker prata med alla fast ingen vill.
481 personer ombord, jag känner igen en och annan, snackar en stund med Björne, han berättar om svärsonen som kört av vägen i morse men klarat sig helskinnad.
En dum grej, bara. Gled av i aprilhalkan.
Vi skrattar lite åt det.
Han går vidare, jag sitter kvar.
Ser en bildvisning på en dator tre bord bort, det är nån studentfest. Glada människor, stora skratt och rejäla drinkar. De livs levande runt laptopen skrattar också.
Jag tycker inte fotona är ett dugg kul, men så känner jag förstås inte dem som plåtats. Det är som att smygtitta genom ett fönster.
Trots att ingenting händer är det så mycket som händer.
Strax före halv tolv drar en jazzmobil igång vid bordet intill, inte hos dom med pyttipannan, utan det andra bordet, familjen som haft med sig dinkelkaka, cantadou-ost, jos och vindruvor. Vid andra bord spelas kort, arbetas vid datorer eller fördrivs bara tid.
Eller sover folk, med näsan tio centimeter från okända fötter på soffan; alla är vi i samma båt. Den kvava luften, de murrande motorerna och det efterlängtade plinget sen.
Att åka färjan är lite som det var att se på Tipsextra i tv; man satt och väntade på plinget.
* * *
En halvtimme kvar, jag tar påtår, börjar packa ihop sakerna, slänger skräpet i färgglada tunnor, snart rullar livet vidare via bildäck.
Hoppas vi får köra av först.
Så jobbar vi med nyheter